Transkriberad uppteckning

Före 1850 hjälptes bönderna i Djursätra by alltid åt, när gödseln skulle köras ut till trädet. De var på en gård i sänder, en dag på varje gård. Det kunde vara tio eller tolv åk. Flickorna stod då i dyngestan och lasta. Det kunde då hända, att de lagat tillreds en "mölunge" av trasor och halm, och den passade de på att lägga i lasset för någon körsven. När han sedan kom ut på åkern och de andra karlarna upptäckte möl-ungen, uppstod stor munterhet. De hurrade och kastade möl¬ungen högt upp i luften och gjorde narr av honom, som fått den i lasset. "Jaså, du ska till att gifta dej", sa de. "Det har de förbaskade dyngetrolla gjort!" sa han. Lin såddes den 25 maj, Urban, som kallades höradan. Vårsäden såddes då stararna och sädesärlan kommit och då björklövet var så pass utsprucket, att det var som mulöron. Sunnan och västanvind ansågs vara bäst att så i. Sålöpen lades upp och nedpå. Därefter tog såningsmannen några korn i munnen, lade några på löpen jämte litet jord, sedan bad han Gud ge god äring. Och för att det sådda skulle bli bevarat för sorken och andra odjur, grov man ned benet av en hare i åkern. Härav ordspråket att man skulle taga haren i sista fläcken, antingen man slår eller mejar. Om någon glömde att så en välta eller en bit på åkern vare sig det var havre om våren eller råg på hösten, det hade samma betydelse. Det kallades för kalasbord och betydde, att någon i huset skulle dö innan grödan var uppäten, så att man fick göra begravningskalas. Förr var kvinnfolken mycket mera med i jordbruksarbete än nu. Den längsta av kvinnorna skulle så linet. Hon skulle då vara klädd i "mössa och lin" och ha släpande kjolar. När det blev tid att börja slåttern, bad man ihop karlar och fruntimmer till slåtterhjälp. När de slog Storänga och Lillänga i Kustorp var det på 1870-talet femton män och femton kvinnor i arbete. Flickorna kallades rakeser. Då de sista stråna var kvar, sprang de kvickaste fram med sina liar för att ta haren, det var de sista gräslockarna. Då hurrade gubbarna så att det hördes en hel fjärdingsväg, om det var lugnt väder. Sedan förplägades alla rikligt med mat och dryck och därpå blev det dans. Det sista höet, som bärgades in, skulle kvinnfolk bära in, så fick korna kvigkalvar. Ännu på 1870-talet fanns det gamla gubbar, som lämnade en liten fläck med gräs oslaget till tomten eller Hjälma. Att ta upp sista neken var detsamma som att bli sist gift. Sista neken gjordes av tre eller fyra neker. Den fick stå för sig själv på gärdet. Var det sista lasset litet, var man rädd att få mindre skörd nästa år. Det var en äldre person, som lade sädesnekerna i ladan. Han kallades läggarn, lanisse eller latomte. På denna trakt bestod logkatten av en stake på en fyra eller fem alnars längd, och den var kluven i storändan tolv till femton tum ned, och i kluvan hade man fäst en träbit. Den såg ut som en tjuga och var så grov som ett krattskaft. De nyttjade logkatten till att skjuta undan stötthalmen vid råg¬prägling och havretröske. Det understa lagret av neker kallades stälen. Man lade ett halvstop brännvin eller cognac i stälen. Det fick de dricka ur när de tröskat färdigt. Det eggade dem i arbetet med präglarna.