Transkriberad uppteckning
Juldagens morgon betraktade man noga askan efter julbrasan. Då skulle man kunna läsa ut, om man skulle få många lamm eller killingar under året. Det skulle synas spår efter dem. De sågo skillnad på fåraspår och getaspår.
Scannat arkivblad
Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.
Fler sägner från Västergötland
Se alla i Västergötland »
Fotskäls, Västergötland
Slåtter, skörd och tröskning.
Vid skörden delades åkern upp i aner, stycken som sträck- te sig tvärs över en åker. När karlarna avslutat ett sådant stycke, skulle de "pusta anen". Om det blev en halv neke eller en udda nek på fältet, skulle där bli mindre till nästa år. Vid den tiden, då man tar av säden, hittar man i pota- tisland och på fält en liten vit svamp, som det sitter små kakor på. Om dessa är fulla, skall det bli god skörd till nästa år. Anna Maria Andersson, Guthult x 1849 Det skulle inte vara riktigt bart på åkern, när de sluta- de med bärgandet av skörden. Det var inte bra att ta så noga. Börje Augustsson, Guthult x 1868
1933
Läs sägen →
Fotskäls, Västergötland
Slåtter, skörd och tröskning.
När första neken lades i korngolvet, så frågade någon: "Va ska musa ha ?" Svaret blev: "Ben och sten å bönerot !" (ogräs). Detta iakttogs, för ej musen skulle röra säden. - Man lade ej särskilt märke till sista neken. När de var på logen och slog, skulle de ha motvind. Hade de inte de, skickade de någon att låna kastevind. Svaret kunde bli: "Ta den i vecka dörr den passar !" Om någon, som kom till logen medan man tröskade, var näsvis, så frågade man hnom, om han ville lära prällevisan och lade prällen om halsen på honom, så att han jämrade sig. Andreas Öjersson, Bönhult x 1851 När en åker var skuren, skulle man sitta och vila sig på någon ren, eljes blev man inte av med tröttheten. Man gick och handskar på den tiden. Det var på 1860 - 70-talet. Uttrycket löd / att vila åkern. Anna Brita Andersson, Bönhult x 1844. Om man ej vilar åkern , får man ingen gröda nästa år. Förr ställdes de till med slåttöl. Då gick karlar och fruntimmer i följe till gårdarna. En av slåtterna skulle vara speleman, för på kvällen blev det alltid dans. Till middag bjöds på ärter, kött och fläsk occh till merafta bjöds på grynpannkaka. Markerna var mycket oländiga då. Man fick slå under buskar och på tuvor. Om en slåttare nu fick i lön, det han slog på den tiden, så bleve han inte nöjd. När säden kom in, och allt sommararbete var slut, ställ- des det till med skördefest. - Man brukade skära käppar av hägg och sätta dem runt korngolvet. För att de skulle lukta särskilt starkt, bankade man sönder barken på dem. Härige- nom skulle musen hållas borta. När de tröskade tre och tre angav de takten genom att säga: "En päls och tu par vanta". Börje Augustsson, Guthult x 1868. Så lång som takisen var på vintern, så lång skulle hören bli på sommaren. / Man lämnade alltid kvar lite på åkern av hö och säd, för då fick man mycket till nästa år. Det var inte till någon särskild man lämnade det. - De hurrade alltid på slåttergillerne. - Men skall inte låta lien gå ostruken ur en äng, för då fick frun- timret gå ostruken ur säng. Ett rim om säden löd: Olsmässe mössa å Larsmässe hatt Bättelmegus tröja å Mickelsmässe natt. Meningen var, att säden fick sin mössa om Olsmäss, och att all säd skulle var inbärgad vid Mickelsmäss. För varje liten lycka som man skurit, skulle man sätta sig ett slag, eljes blev där mindre skörd till nästa år. - Den som tog upp säd, skulle binda ett strå om ryggen, så blev han inte trött. Klas Johansson, Edared x 1868.
1933
Läs sägen →
Fotskäls, Västergötland
Husdjur.
Man borde inte gå över en hästtumla, för då fick man hästens trötthet i sig. Sådana marevaser, som finns i björken, hängde de förr över kreaturen, som var ridna av maran. Det hjälpte. Om mjölken kokade över, så blev det sår på spenarna. Kastade man salt i elden så förebyggdes dock detta. Nanna Brita Andersson, Bönhult x 1849 Om en ko inte ville dröpja, skulle en person bita gräs av en tuva och tugga avigt. Hon fick inte röra vid gräset med händerna när han sedan gav det åt kon. När mjölk skulle bäras bort från ett ställe, lade kons ägare alltid i en nypa salt. Detta skulle förhindra, att någon tog mjölken från kon eller tillfogade henne någon sjukdom. Johan Börjesson, Bönhult x 1873 / Man mjölkade förr i byttor, som det inte var några lock till. När de mjölkat kon första gången, sedan hon burit, var de noga med att ej bära mjölken bar. I brist på annat bredde de förklädet över den, när de bar in den. Andreas Öjersson x 1851 Bönhult. Man skulle syna korna en fredagsmorgon, för då skulle de kalva om dagen, och man skulle slippa att vara uppe på natten. Hanna Månsson, x 1894 Vilg. De sköt förr under buken på hästarna, för att inget ont skulle ta på dem. När de gav mjölk åt tattare, lade de förr salt eller dop- pade glöden i den. Johan Börjesson, Bönhult x 1873. Man skulle aldrig sälja bin. Det var tur med att ge bort honung och kanske ändå mera bin. Hade någon fått en kupa en gång, så fick han inte sälja en svärm efter den. När bina svär- / made, slamrade man med lock och yrde vatten på bina. Henna Månsson, Vilg x 1894. Det var en del kanaljer förr, som sade sig kunna motverka, att trollen skadade kreaturen. Dessa tog sig för att göra upp eld i kostallarna. Det skulle också bliv trevnad i ladugården, om om man lade en levande orm i tröskeln, där korna går ut och in. En finnmora, som förr bodde i dessa trakterna, vågade ingen förtreta. En gång kom hon till mitt hem och ville ha bränn- vin. Hon tog alltid sådant med sig i en flaska, när hon kom in på besök. Vid det tillfället hade vi inget att ge henne. Strax efteråt blev korna sjuka för oss. När finnmoran kom nästa gång, fick hon sitt brännvin. Då sade hon: "I har haft otur mer era kräk, men det skall vi blåsa bort." Alfred Andersson, Klockaregården x 1867 De band krut om halsen på fåren för att inte räven skulle ta dem. Han skulle vara rädd för lukten. - 1878 sköts sista vargen här. Sofi Perssson, Grimsmossen, Tostared 1860 / När grisarna var sjuka, drog de dem bakänges mot en jord- fast sten. De kunde få en sjukdom som just kallades för dra- sjuka. När korna förätit sig, gaav man dem fotogen, om kon längtade, hämtade man bröd från det ställe, varifrån hon var köpt, och av henne detta. Aug. Johansson, Svalås x 1860 Bettala i Bönhult kunde trolla. Om någon sökte bot för en ko, som längtade, tog hon och band repet, som det fått henne i, i spjället. - Om man inte hade tur med kreaturen, skulle man borra ett hål i tröskeln till ladugården och släppa dit en levande orm. Anna Maria Andersson, uthult x 1849. För den som skulle föda upp svin och kalvar gällde: `Julakalv och påskagris är bonden till ett pris. men påskakalv och julagris är bonden till ett plågoris `. Aron Andersson, Edared, x 1895. / När kon mjölkat första gången efter kalvningen, lades all- tid tre saltkorn i den. Då skulle inte något ont kunna smittas på kon, om någon kom och bad om kalvmjölk. Man sålde aldrig det första smöret, utan behöll det själv. Den förs- ta mjölken, som kom ur spenarna efter kalvningen, skulle kon själv ha. Man tvättade också hennes juver med denna. Om maran red hästar och kor, skulle man ge dem malen orsten. Denna medicin användes även, om korna blev mod- stulna och inte vvill äta. Det var alltid tur med fläckiga svin. Kreaturen släpptes förr allmänt 1 maj. Då gav man dem en sats, som man själv rört ihop. Den bestod huvudsakli- gen av svartpeppar och avsåg att skydda kreaturen för giftigt gräs. Klas Johansson, Edared x 1868
1933
Läs sägen →