Transkriberad uppteckning

Ja, det var allt finskor som kunde göra mycket. Kunde nån trolla, så kunde de trolla. Så det ville de väl ogärna avvisa dem, när de kom och bad om. Det hörde jag talas om, det var en finsk käring som kom in på ett ställe. Det var darna före jul, mora själv på stället gick och skura. Hon bad om mjölk, den här käringen, men mora gav henne ingen. När då käringen var gången dansa alla bunkarna ner på golvet - de hade bunkarna stående i en hylla på väggen. "Jag skiter i dej", hade käringen sagt till henne. "Ja, du ska få skita, när du inte vill", sa finskan. Så annandag jul skulle hon hålla fram ett barn till dopet. När hon stod framme i kyrkan och skulle hålla fram det, gick det på'na. Och då hade hon väl inte velat att det skulle komma. Det var en gubbe som kom till ett ställe och bad om. Så gav de honom inte den maten han bad om, utan de gav honom sill och bröd; så bad han om mjölk, men de gav honom vatten. När han hade gått tog allihopa till och dansa där inne i stugan - mora och barna och allihop. Så kom bonden hem; han hade varit å borta. "Vad i all sin dar ta I er till här?" sa han. Men som han kom över tröskeln börja han och dansa med. Så kom drängen därefter. Men han gick inte in utan han blev stående utanför tröskeln. "Har här varit nån?" sa han. "Ja, här var en gubbe inne för ett grand sen och bad om", sa de. Då sprang drängen efter honom. "Du får lov till och gå med tillbaka, annars dansar de tills de dör", sa drängen till gubben. "Nej, det är inte nödigt att jag går med tillbaka", sa gubben. "Men när du kommer hem, så titta över farstudörren; där ligger en lapp. Ta och kasta bort den, sen sluta de la." Det gjorde drängen, och sen hjälpte det. - "Topper i dansen, sill och bröd och vatten, topper i dansen, sill och bröd och vatten", sjöng de; och det höll de på och dansa och var riktigt galna. Hade drängen gått in med, sen hade där väl ingen varit till att rädda dem. Det var väl en finne, den där gubben. Om de rådde med och få ut nån blod på dem - om de kunde slå till dem så det blev nåt blodvite på dem - så hade de ingen makt mer. Men de ville inte gärna röra vid dem utan hellre vara sams med dem, för annars kunde de förgöra hela huset. - Det fanns såna som kunde maktstjäla hästar för folk. Det kunde vara ett par ute och köra, och den ene kunde maktstjäla hästen för den andre. Men var de då bara god till och lägga till honom så näsan gick i blod, sen hade han inte makt och maktstjäla hästen mer. Det var sånt där signeri. Gick en sån där hurrevind - eller virvelvind - då var en trollkäring ute och reste i den. Efter berättelsen skulle det varit en dräng, han hade fällekniven öppen och den kasta han mitt i virveln. Den som reste i den, det skulle ha varit en grann kvinna. Hon sa till honom sen: "När du får sen nån sån där vind, så ska du spotta istället och inte kasta nån kniv." Hon hade fått kniven i låret. - Den som kom in i en sådan där vind, den mådde inte gott. De kunde till och med följa med upp i luften. De gamle sa alltid hurrevind, men i allmänhet kallte väl vi det en virvel. Såna där trollkäringer kunde mjölka korna för folk med. Nu var det en präst, han hade fått reda på det, att det var en tös som skulle kunna. Det hade mora varit å vid Blåkulla och tösen hade varit med. Så var tösen ute på ett gärde. Så frågte prästen henne: "Kan I mjölka kor utan till och mjölka dem?" -"Ja", sa tösen, "det går la." -"Kan din mor det?". "Ja, det kan hon la", sa tösen. "Kan du det?" sa prästen. "Ja, det kan jag la", sa tösen. "Kan du mjölka den kon som går här nere då?" sa prästen. Ja, hon tog av sej strumpebandet och så knöt hon det i gärdesgården och så börja hon och mjölka. Men så rätt som det var sluta hon. "Varför mjölkar du inte mer?" sa prästen. "Nej, då dör kon", sa tösen. "Det gör ingenting, mjölka du!" sa prästen. "Nej, nu går det inte an att mjölka längre", sa tösen om en stund. "Mjölka du bara!" sa prästen. Och tösen, hon fick lov och hålla på och kon föll ner och dog. - Ifrån den stunden tog prästen dem allihopa, de där trollkäringarna; de blev avrättade allihopa. Så det var tösen som upptäckt det. Påskekäringarna höll på och smörja sej hela påskaveckan, sin sopa och sin raka. När de då red å, skulle de fara upp igenom skorstenen. Det var en som hade smörjat sej och gjort sej i ordning, men så håga hon väl inte vart det var hon skulle fara. "Upp och häxan", sa hon. Och det höll hon på några gånger och for upp och ned igenom skorstenen. Men så kom hon väl på, hur det var. "Här upp och häxan, till Blåkulla fram", sa hon. Då flög hon å. Det var en tös, som hade fått följa med sin mor till Blåkulla. Och där gick den lede och bar fram mat, och de tyckte det var ett sånt kalas, käringarna. Där var ormar och hoppetosser och fyrfoter och allt elende de fick äta. Tösen tyckte det var så räligt de fick och äta. Men käringarna skräppte å det så, så den lede, han kunde förblinda dem. De hade för sej förr de sköt trollskott. Den som sköt ställde sej på bibeln då. Det kunde gå flera mil, såna där skott. De ladda börsan med svinaborst. Och så sköt de den patienten, var han än fanns Det var riktiga trollgubbar som gjorde sånt.