Transkriberad uppteckning
Det var en gång en gumma som hade tre döttrar och fagra voro de. När de nu kommit i de åren, då friare bruka vara välkomna gäster, men inga friare kommo, beslöto de att en midsommarsafton söka upplysning om ej det kommande året skulle medföra någon behaglig förändring i detta fall. När solen gått ned gingo de derföre ut på en grön äng och plockade nio slags blomster och lade under sina hufvudkuddar; ty då visste de att hvad de drömde om, det skulle också hända. Tidigt på morgonen berättade de för hvarandra sina drömmar. Den äldsta systern hade drömt att hon varit på en stor och högtidlig begrafning, och det var nu ingen behaglig dröm som bådade något gott. Den andra hade deremot i drömmen varit på ett stort bröllop och ehuru hon icke kunde minnas om hon sjelf var bruden, så syntes detta emedlertid vara ett godt förebud. Men den tredjes dröm var den raraste af alla. Hon hade drömt att hon gått vilse i skogen, och der träffat på en ädel konungason, som gjorde henne till sin gemål, så att hon fick bära drottningenamn; Men den drömmen förbryllade alldeles hennes sinnen och tankar, och ingen kan väl undra derpå. Då de andra ej hade annat att göra än att vänta på sina kommande öden, så kunde hon ej sitta stilla derhemma. I skogen skulle hon ju finna sin lycka, och dit stod också all hennes hug. Sedan hon tillagat en liten matsäck, smög hon sig sakta från hemmet, sade ej en gång så mycket som farväl åt de sina, utan begaf sig ut i villande skogen. Der ströfvade hon omkring i tre långa dagar, men ingen konungason syntes till. Nu började äfven matsäcken att tryta, och hungern hotade att besegra hennes älskogstankar. När det led till qvällen och hon ej hade någon ut väg att få låna hus öfver natten blef hon mycket sorgsen. Hon tänkte på huru godt och lugnt de andra systrarne hade det der hemma, och nu sprang hon som en toka omkring i skogen sökande efter en prins, som hon väl aldrig skulle finna. Nej hon skulle aldrig i tiden få se så mycket som ett fjät efter någon prins, men dö af hunger eller ätas upp af vargar, det skulle blifva hennes öde. Under sådane dystra tankar satte hon sig på en sten och gret bittert. Då hörde hon huru det prasslade i gräset, och vid hon såg sig om fick hon se en stor orm, som kom ringlande emot henne. Flickan hade så när dött på stället af förskräckelse; men ormen helsade så vänligt på henne, och såg så mild ut i sina ögon, då han tilltalade henne: "God afton sköna jungfru, hvi sörjen I så svåra?" att hon repade mod och svarade: "Jö jag må väl sörja jag som kunnat vara en sådan toka att jag lemnat mor och syskon, hus och hem, bara för att springa efter en prins, som jag tyckt mig se i drömmen." Ormen log då han hörde flickans ord. "Ja Ni må väl skratta åt mig", sade hon, "som kunnat vara en sådan fjolla, men nu får jag dö af hunger och törst, och det kan då väl inte vara annat än rätt åt mig; ty hvad hade jag ute i villande skogen att göra?" tillade hon snyftande. "Om sköna jungfrun vill hålla till godo med det herberge, jag kan lemna", sade ormen och bugade sig så höfviskt, som en orm kunde göra det, "så tror jag hvarken mat eller dryck skall fela." Detta lät då alltför underligt i flickans öron. Sofva i ett ormabo och lefva af ormakost; nej då var det väl bättre att dö af hunger i skogen. Men ormen såg så vänlig och så bedjande ut, så hon hade ej hjerta att af slå hans anbud, tyckte hon, men jaka dertill kunde hon ej heller. Då ormen såg hennes tvekan sade han: "Behagar ej sköna jungfrun att skåda mitt hem? Skön jungfrun torde kanske aldrig förr hafva sett ett ormabo", tillade han och smålog åter, och det var just hans småleenden, som kändes så underligt i själen. Jo det kunde hon då väl göra, hon behöfde väl ej derföre krypa in der, och så följde hon efter ormen. När de gått en stund kommo de till ett brant berg, och der stannade ormen vid en stor häll. "Behagar ej sköna jungfrun att lyfta undan denna stenen", sade han, "den är ej så tung, som den synes". Flickan tog med båda händerna uti den, men den var ej tyngre än en gåsfjäder och när hon ställt den till sides såg hon en stor sal, belyst af otaliga lampor, och väggar och tak sågo ut som den klaraste kristall. Då nu ormen frågade om hon ej ville stiga in tyckte flickan att det vore både synd och skam att längre neka och så steg hon in i bergasalen. Ingen mensklig varelse syntes till derinne och intet lefvande djur heller, men längst fram i salen stod ett bord belastadt med de kosteligaste rätter, att bättre kunde ej finnas i konungens hus. Ormen bjöd flickan sätta sig till bords och det gjorde hon äfven, och sedan hon ätit sig mätt förde han henne genom stora salar, den ena praktfullare än den andra, in i sängkammaren, der tvänne sängar stodo redda, och frågade om det ej nu lysste sköna jungfrun att hvila. Flickan tyckte väl att det var kusligt att ligga i samma rum som en orm; men som allting var så fint, och ormen såg så god och beskedlig ut vågade hon försöket. Hon lade sig i den ena sängen och ormen kröp upp i den andra. När sömnen började att tynga på ögonlocken och hon var nära att inslumra kom hon att se åt den sidan der ormen låg, och då tycktes det henne, som den fagraste prins låge i den andra sängen. Hon gned sina ögon för att kunna se bättre men då såg hon ingen annan än ormen. Det var väl den gamla drömmen som spökade i hennes huf vud tänkte hon, vände sig åt väggen och insomnade. Sålunda förblef flickan hos ormen i dagar, ja veckor och månader och allt gick så som den första dagen. Så snart hon var färdig att insomna tyckte hon att ormen var en fager prins, men när hon rigtigt såg på honom med vakna ögon, så var han blott en orm. Flickan trodde alltjemt att det var drömmen som kom åter, och sade ormen detta, men ormen smålog endast och svarade ingenting derpå. En dag sade ormen till flickan: "Hör sköna jungfrun något ljud?" "Ja mig tyckes som om hörde jag kyrkklockor ringa och likpsalmer sjungas," — "Det är Eder äldsta syster som begrafves", sade ormen deltagande. Flickan började bittert gråta, ty hon höll sin äldsta syster mycket kär, och nu kom hon att tänka på hemmet, på modren och den andra systern men äfven på drömmarne. En af dem hade nu gått i fullbordan. Hon längtade hem, sade hon; men ormen bad så vackert att hon ännu skulle stanna någon tid, och han såg så god men så sorgsen ut att det hade varit stor synd att lemna honom och så blef hon qvar i berget. När det gått om en tid sade ormen en dag till flickan: "Hör sköna jungfrun något ljud?" "Ja mig tyckes som hörde jag skott och munter dansmusik." — "Det är Eder andra syster, som nu står brud", sade ormen. Flickan ville nu åter hem. Hon höll sin andra syster så kär, och ville gerna deltaga i hennes glädje. Hon tänkte äfven på sin moder, som nu var ensam och kunde behöfva hennes hjelp; på det lugna hemmet och slutligen äfven på drömmarne. Den andra hade nu gått i fullbordan; men huru skulle det väl gå med den tredje, hennes egen dröm? Hon bad ormen att få vända tillbaka; men ormen såg så innerligt bedröfvad ut då hon bad derom, att det rigtigt skar henne i hjertat. "Nej, sköna jungfru", sade han, "om ni vill mig väl så gå ej nu ifrån mig. Dröj åtminstone till morgondagen." — Ja det lofvade flickan. När hon lade sig om qvällen och skulle insomna syntes henne ormen åter, såsom det alltid hände, vara den fagraste prins, men ingen afton hade hon så tydligt sett denna syn och nu var det alldeles samma prins hon skådat i drömmen. Hon gned sina ögon för att se ännu bättre men då var den fagra prinsen försvunnen och hon såg endast ormen. Det var väl den gamla drömmen, tänkte hon, drog en djup suck, sökte vända sina tankar på den förestående hemfärden och insomnade. Om morgonen innan hon skulle resa kom ormen smygande till henne, och såg på henne så vänligt och mildt att hon ej kunde låta bli att gråta vid tanken på att de nu skulle skiljas. "Allra skönaste jungfru gå ej ifrån mig", bad ormen så innerligt ömt, "utan blif min maka och skingra min sorg." Flickan såg på honom med tårfyllda ögon och nu tyckte hon sig återigen se samma prins, hon skådat i drömmen; hon tänkte — "kanske"? räckte ut sin hand och sade: "Ja, jag vill blifva din maka, om du blott lofvar mig att jag får besöka min moder och min syster." Men vid hon sade dessa orden var ormen försvunnen och den fagra prins hon sett i drömmen stod lifs lefvande framför henne och tryckte henne i sin famn, och sålunda gick äfven hennes dröm i fullbordan. Prinsen förtalde nu att en elak hexa hade förvandlat hans slott till ett berg, hans konungarike till en skog och honom sjelf till en orm, och att förtrollningen ej kunde lösas förr än han funnit en qvinna, som ville gifta sig med honom. Prinsen höll sitt löfte och med stor ståt afreste de båda till flickans moder och syster, som storundrade öfver ett så förnämt besök, men ändå mera, då de i den granna prinsessan igenkände en saknad dotter och syster. Prinsen bjöd dem till bröllopet, och det blef ett bröllop så storståteligt, att ingen som varit derpå kunde någonsin glömma det. Sedan lefde prinsen med sin gemål lyckliga i många år, och hvad vet jag? kanhända de lefva i denna dag?
