När som Brofjorden svallar och brusar
Vid upptecknandet av föreliggande samling folkminnen har jag i de flesta fall försökt att i viss mån följa berättarens språk. Helt har jag ej kunnat göra det, då ju socknens dialekt förut var mig främmande, och min uppgift var icke att studera språket utan att insamla så mycket traditionsmaterial som möjligt. Trots att språket i Uppteckningarna således ej kan hålla för filologiska krav i detalj så har jag dock ansett att berättelserna i detta skick förmedla kunskapen om traktens särprägel på ett helt annat sätt än om de transponerats om till riksspråk. Om uppteckningarna således icke direkt kunna användas som språkligt material, så kunna dock de termer, som särskilt markerats med halvstrexning, tjäna som utgångspunkt för kompletterande filologiska undersökningar. Upsala i dec. 1949, Ella Odstedt
Men ett tro ja. Ma va sö i Tännån och ångle och det var en koja, där vi skulle ligga på natta, och då vi gick dit, och det var bara en 50 meter ifrån, så såg jag en karl, som reste från sej metspö mot kojväggen och gick in i koja, och jag trodde det var nån annan ånglar. Vi såg-en bägge två. Men då vi komme in i koja, så var e ingen där. – Vad tror ni det var? – Ja vo som vet dä! Koja var på Gammel-Tängvolln, och det har vöre skrömt där (Med "skrömt" menar man här uppenbarelser av underjordiska o.d., ej spöken.), så dom gatt slut opp vara där.
Det var en som hette Kristian Salmonsa(?) somvar ute och jaga och fick si det satt en tedur oppi e tälle. Och han skôt, men tedurn satt kvar. Och han skôt, så det vart e hôl, så han såg dajen genom-en, men han satt kvar. Och det var ôrrlek fram på Ystersjön – det är ôrrlek där än i dag på vårorn – och det var en som var ute och skjute, och det kom fullt vä ôrra, och han skôt så han skôt hôl på dom, men ingen feck-en. Jag vet inte vad det var. Men dom ha sagt skogsrå skydda dom.