Transkriberad uppteckning

Till att fånga djur användes snaror o fallstockar o saxar. Krypesnaror och sprättesnaror var vanligast. Ett sätt var att lägga snaran på marken och binda fast den någonstans där man visste att villebrådet höll till. Djuren trampade i snaran o vart fångade. Saxar användes för varg, räv o utter. Fallstock för vargar. Förr i tiden brukade jägarna "skämma" bössorna för varandra. Bössan kunde förtrollas på så sätt, att om man hörde skottet och visste, vem som sköt, så skulle man uttala en gräslig ed, så var bössan förstörd. Vidare kunde bössan bli förstörd, om någon tog å trädde den genom en gärdesgård. Som skydd mot bösskämmning hjälpte t.ex. om man lade bröd i bössan o sköt med, då kunde den ej förgöras. Ett an- nat medel var en flisa av flugrönn sattes i stocken så att det ej syntes. Var ett gott medel. Var bössan skämd skulle man skjuta med ett skrikehjärta eller ett / ormskinn eller en levande orm så blev bössan bra igen. Ville man att bössan skulle "ta bra" i motskott skulle man låta en orm krypa genom pipan ifrån mynning- en o mot stocken, skulle den "ta bra i medskott skulle ormen krypa genom pipan från stocken o mot myn- ningen. Vid målskjutning brukade man hänga upp en mössa. Ibland kunde det hända att den, som hängde upp mössan lade bröd i densamma, då kunde ej skottet träffa mössan. Men så kunde det hända, att den som sköt, var så knepig så han hade stoppat brödsmulor i bössan o då skyddade ej det brödet, som fanns i mössan utan skottet gick rakt igenom. Ibland var bössor- na så förgjorda så de dödade inte på så nära håll som 5-6 alnar, trots det skytten kunde hinna med att ladda o skjuta 2-3 skott på villbrådet, ibland kunde djuret rentav skoja med jägaren, o det var bössans fel. Ibland kunde det hända att den ene jägaren sköt något för en annan. Detta straffades med påsättning av någon sjukdom. En person A.N i L sköt en hare för en / gammal jägare, som hette Eskelund i Backa. Eskelund satte på honom en sådan sjukdom så att han darrade med hela kroppen o släpade den ena foten efter sig o han kunde aldrig hantera en bössa sedan han skjutit haren för Eskelund. Denne jägare gick ut i skogen o ställde eller satte sig. Det dröjde inte länge innan det kom både harar o rovdjur o fåglar till honom o det var bara att skjuta. Han skall ha varit en säker skytt men han kunde också trolla. Detsam- ma lär ha varit förhållandet med en gubbe på Skog- garaholm, han kunde så pass, så han behövde inte göra sig stort besvär, när han ville ha färsk stek. I Lönnhult fanns för hundratals år sen jägare, som kunde mana fram villebråd på så sätt att de satte en träpinne i jorden o strax kom djuren springande så att fradgan stod om dem, de var absolut tvungna att springa fram o nosa på den där pinnen o då passade jägarna på o sköt dem, men det skulle ske hastigt. Det var på den tiden när här fanns hjortar o det har inte funnits här i trakterna på många år