Transkriberad uppteckning

Något jättekast vet jag inte om. Men i Ölmevalla bodde en jätte, som blev rasande, då kyrkklockorna börjat ringa, för han tyckte att klockeljudet var för strängt. Då tog han ett oerhört stenblock och skulle slå ner kyrkan. Han råkade i ### Stenen ligger ännu kvar en bit från kyrkan. En jätte hade på något sätt lyckats fånga en pojke. Han tänkte först sluka honom genast Men pojken var så eländigt mager, så jätten tyckte inte, att det var lönt, och så beslöt han sig för att göra ho- nom ordentligt först, innan han slaktade honom. Han bar pojken med sig hem. Där stängde han in honom i en bergklyfta, där han förvarade sina får om nätter- na. För att pojken inte skulle komma åt att rymma / vältrade jätten ett väldigt stenblock för ingången till klyftan. När han på morgnarna flyttade undan block- et för att släppa fåren på bete, satt han alltid själv utanför för att se efter, att pojken inte smet undan. Pojken åt och drack och blev längre och fetare. Men han blev också allt räddare, att jätten snart skulle ta honom och han funderade på hur han skulle komma ut. Till sist hitte han på råd. En morgon när han hörde jätten bråka med stenblocket, kröp han under buken på den störste baggen och höll sig fast i den långa ullen. Det gick bra. Jätten märkte ingenting, när hela den stora fårflocken rusade ut på en gång. Pojken sprang och gömde sig undan för undan och kom ända ned till havet. Där kom han ombord på ett skepp. Men jätten upptäckte snart, att pojken var bor- ta och letade överallt efter honom. När han inte kunde finna att enda spår av honom, oaktat han hade letat genom själva klyftan och marken utan- för ända ner till havet, så fick han syn på skeppet. / Då begrep han att pojken måste vara med där. I vredesmod fick han tag i ett stort klippblock och slängde det efter skeppet. Det var på ett hår, att han råkat. Men klippblocket slog dock ned i havet, men så nära var det, att vattnet sprutade över skeppet så det höll på att välta. Men pojken blev i alla fall räddad.