Transkriberad uppteckning

Jag har sett spöke en gång. Jag var en femton år gammal. Far och jag hade varit i Varberg och sålt spannmål. Vi voro på hemväg och hade kommit nära fram till Rågelundsbro. Det var sålunda nära hem- mavid. Jag körde. Vi gingo båda två vid sidan av vagnen. Far gick ett par steg bakom mig. När vi kom mitt på bron, så skvatt den ena hästen till och stannade. Det var en liten gul märr, som aldrig brukade konstra. Då tittade jag upp, och då såg jag , att vid väg- kanten satt en förbaskat stor käring. Hon var så jäkla stor, så hon var säkert fem alnar lång. Först reste hon sig upp, så stor hon var. Sen hukade hon sig ner som om hon skulle tatt vatten, två gånger. Sen gick hon rakt under bron, och där blev hon / borta på en gång. Vi sågo henne tydligt både far och jag, men vi hörde ingenting, inte ett ljud. Som käringen försvann, ropade far till: - Agust! Såst ´ e den? - Ti bara stell, svarte jag. För den gången var jag nog klokare än fargubben och kom ihåg mig bättre. Jag visste, att, om en fick se något sånt, som inte var naturligt, så var det farligt att tala om det förrän en hade sovit en natt. An- nars blev en illa sjuk. När jag sa de orden, så hågade far sig, och vi sa inte ett ord om synen förr än morgonen därpå. Sen blev det, förstås, mycket prat om, vem det kunde ha varit, som spökade där vid bron. Men Rågelund var på den tiden en gästgivaregård, och där levdes ett vilt liv. Slagsmål voro vanliga där och även dräpamål. Nu gissade folk, att spöket hade varit nån stackars kvinna, som på något sätt hade blivit mördad där i närheten.