Transkriberad uppteckning

Det var en gammal snål kyrkoherde som hade en vådligt granner tös, som var både snäll och glad på alla vis. Hennes far ville äntligen tvinga henne att gifta sig med en gammal rik prost, som var lysten efter en ung, vacker kvinna. Tösen nekade till det yttersta, men det hjälpte inte. Gubbarna höllo ihop och fadern skrev ut lysesedel. I sin stora nöd gick den stackars dottern till deras gamle avskedade rotaknekt och jämrade sig. Han visste råd. - Nu ska mamsella lyda meg å gå rakt te kongen. Han ä ju här i traktera å har en stor manöver. Han kan säkert hjälpa. Ja ska följa mä. Ja känner kongen grant, å ja ska laga, så mamsella får tala ve´n. Så kommo de överens att nästa dag följas åt till / kungen. Det gick bra. Knekten visste om, hur man skulle ställa sig för att få tala med kungen. Det var Karl den femtonde, som då var kung, och det var en karl. Kungen var mycket vänlig och lät tösen berätta sin historia. Så svor han till och frågade knekten, om det var sant. Knekten sträckte upp sig för kungen och sa, att det var sant vartevelia ord. Kungen tröstade den arma tösen och lovade henne, att han själv skulle sörja för att hon skulle slippa. kunde han inte kom- ma förr, så skulle han säkert komma på bröllopsda- gen. Det kunde hon lita på, på kungaord, sa han. Bröllopsdagen tog han noga reda på och skrev upp. Så gick prästadottern hem glad och lugn. Men det gick dag efter dag, och ingen kung kom. Morgonen av bröl- lopsdagen satt bruden i sin kammare och grät all- deles förtvivlat. Kungen hade tydligen rent glömt av henne, trodde hon. Men just då kom han i full uni- form och stort följe. Brudens far tog emot och han bockade sju resor, men när Karl sa, att han ville tala / med bruden själv, så svarte gubbaaset, att det gick inte för sig, för hon sitter klädd till brud, sa han. - Jag skall tala vid henne, sa Karl och sköt undan prästen med armen och marscherade rakt in i brud- kammaren. - Nu ska du inte gråta, sa Karl. Jag kommer lite sent, men det är inte för sent. Kom ihåg bara, att du svarar högt och tydligt: Aldrig, på den där frå- gan du vet. Jag stannar kvar över vigseln, och jag ska ta emot stöten, sa han. Tösen repade mod, när hon visste, att hon hade kungen på sin sida. Hon sa Aldrig! så de hörde det genom bägge örena både den gubben hon skulle vigas vid och den gubben, som skulle viga henne. Kung Karl lät den värsta villervallan gå över men sen skrapade han de bägge gamle rävarna så det sved i skinnet. Och så slutade han: - Gjorde jag rätt, skulle ni aldrig få bestiga en predikstol någon av er. Men för flickans skull / får nåd gå före rätt. Men kom ihåg, du fader som tänkte tvinga din dotter till äktenskap mot hennes vilja, kom ihåg att om du söker hämnas på henne med elakhet, så kommer jag igen, och då går det dig illa.