Transkriberad uppteckning

Det var en kvinna, som bodde ensam i en liten stuga med sin dotter, som bara var en liten däga. Kvin- nan hade inte varit gift utan tösen hade hon utaned. Det var fattigt för dem, men hur det var, så hade hon fått ihop en hel mängd mjölk och ystat sig en stor, grann ost. Tösen ville rysligt gärna känna på osten, men mo- dern svarade alltid: - Den ska vi gömma te den långe vårdan kom- mer. Tösen undrade på, vad den långe vårdan kunde vara för en. En dag fram på vårsidan var modern borta, och flickan var ensam hemma. Då kom en främman- de karl in. Han tiggde. / - Ä dä du som ä Långe Vårdan, sporde tösen. - Jo, dä ä ja, sa den främmande. - _ Då ä dä du, som ska ha våran store ost, sa flickan. - Ja visst. Dä ä därför ja kommer, menade luffarn, för nu begrep han varåt det lutade. Så gick den lilla efter osten och karlen smet iväg med fart. Om en stund kom modern hem. - Mor, nu har den Långe Vårdan vart här. - Va säjer du, däga. - Jodå. Och han fick osten mä seg. Men modern var en kvinna, som kunde lite mer än att äta och lägga ifrån sig skeden. Hon mumlade några ord för sig själv, och sen sa hon till dägan, att de skulle gå och se efter, om de kunde hitta Långe Vårdan. De hade inte gått långt, innan de fingo se honom. Där stod han på en fläck och kunde inte röra en fot. Så mycket kunde kvinnan. Hon tog igen sin / ost, och sen sa hon till tjuven: - Nu får du gå. Men han var så rädd, att han sprang allt vad han orkade.