Transkriberad uppteckning

Det var en gång en präst, som var så ogud- aktigt snål, att det inte var likt nånting. Han nän- des aldrig äta sig mätt själv en gång, och hans folk svälte som örnar. Men han hade en illmarig rackare till klockare - som alla klockare ska vara - och han satte sig för, att han skulle bota prästasjälen för snålhet, så vida inte själve den sutte i´et. Bägge två voro gamla vana jägare och hade ofta jagat ihop. Nu kom klockarn till prästen och ville, att de skulle ge sig ut på en jaktfärd, men denna gången skulle de visa att de kunde reda sig utan matsäck. Ja, det var prästen gärna med om, det kan en veta. Klockarn hade alla fickor fulla med smörgåsar och / annan mat, men det behöll han för sig själv. Prästen fick svälta hela dan. Klockarn lurade honom med sig till marker, där han inte råkade själv och inte kunde ta sig hem. Sent på kvällen råkade de på en svinabod ute i bergmarken. Där kröpo de in, för då fingo de tak över huvudet. När de sutto därinne i mörkret, hörde prästen huru klockarn åt. - Va äter du, sporde prästen för han var hungrig, så att det skrek i tarmarna på honom. - Svinaskit, sa klockarn. - Ta hit en, som inte ä för blöt, sa prästen. - Ja tror inte du kan äta dä, sa klockarn. Du får nog bli lite hungrigare först. Så somnade de. Andra dan förde klockarn prästen omkring i de värsta illmarker, så att prästen blev rent utkimmater och hungrig, så han kunde ätit sin egen mormor. På kvällen kommo de tillbaka till samma svinabod, / för sen låtsade han, att han var vilsen, han med. Den kvällen var prästen så illa utsvulten, så nu åt han svinaskit, allt som klockarn plockade för ho- nom. Tredje dan var klockarns matsäck slut och nu råkade han utan svårighet ner till bebyggda trak- ter. Han hade räknat ut det så fint, så de kommo till en gård där det var bröllop den dan. Där blevo de väl mottagna. Men innan de kommo fram, så viskade klockarn till kamraten sin: - Skäm nu int ut dig med att äta för glupskt. Du får komma ihåg att du är präst. Det tog skruv och prästen tordes nästan inte äta nånting så hungrig han var. På kvällen fingo de bägge herrekarlarna ligga i samma stuga som brudparet. När alla hade somnat så stötte prästen klockarn i sidan och viskade: - Så du, var de satte grötafatet? Ja ä så för- / skräckligt svulten. - Jo dä står på bordet borte vid spisen. - Men hur ska ja råka tebaka hit igen i mörkret? - Dä ä lätt hjälpt. Ta i tråännen här så behåller ja nöstanet här å så kan du följa trån hit. Men - hör du - ta en näve gröt mä deg tebaka te meg.! Ja, dä lovade prästen gärna bara han hette grötafatet. Och tänk! Dä lyckades bra för prästen å han vräkte i sig gröten utav all världen. När han slutade, var det bara en redig näve kvar, och den tog han med sig till klockarn. Men medan prästen svarvade och åt, så passade klockarekraken på och kastade nystanet över till brudparets säng, så att när prästen sen följde tråden med ena näven och hade den andra full av gröt, så kom han rakt till brudsängen. - Här har du gröten, viskade han. Men de sovo båda två i den sängen, och ingen sva- rade. / - Här har du gröten, viskade prästen en gång till. Ingen sa ett ord. Då blev han rasande och smäckte hela grötklumpen i änden på bruden. För den låg bar, och prästen trodde det var klockarns ansikte. Då viskade klockarn så högt han tordes, och så letade prästen sig fram till sin säng. Lite senare vaknade brudgummen och kände lust att smeka bruden sin och började treva omkring lite på vissa platser av hennes kropp. Men så skrek han till: - Aj, som tusan! Du har sketet ner dig! Hur prästen och klockarn sen kommo däri- från och hem, det har jag aldrig hört. Men det vet jag, att prästen från den dan blev som en om- vänder hand och unnade sitt folk bå redig mat och mycken mat.