Transkriberad uppteckning

Före förlossningen. Högt fosterläge anses tyda på att barnet blir en gosse, och tvärtom betyder lågt fosterläge en tös. Men det är nog inte att lita på. Ingenting för att få lätta barnsäsngar. Efter nedkomsten. Bortbytingar trodde man på. Det var trollen, som passade på att byta sig till människobarn för sina. Badvattnet liksom efterbörden skulle inte få komma under bar himmel. Det förra skulle slås ut och den senare grävas ned helst i en fåraskalle. De gamle voro mycket rädda för att någon främmande skulle råka komma in och få se barnet / naket. Då blev barnet förgjort och det var en mycket betänklig sak. Dop. Särskild dopklänning var och är bruklig. Det var gudmoderns ensak att anskaffa sådan. Vanligen lå- nade hon den från någon rik hustru, såvida hon inte själv hade någon liggande. Dopklänningen pryddes förr med alla möjliga grannlåter. Först och främst med färgade sidenband. Detta brukas än i dag. Men i äldre tid fästas på klänningen guld- och silverkedjor, ringar och annat sådant, ja, t.o.m svampdosor. 1) Barnets fader hade skyldighet att själv gå omkring och anmoda de utvalda att stå fadder till hans barn. Fick någon se honom på denna hans ______________ 1) Svampdosa var en fickurliknande silverask med en (tvätt-) svamp inuti för uppsugning av "luktevann". / vandring, så hette det: "Han ä ute mä käppen." Det brukades inte att gudmodern knäföll med bar- net i famnen och läste en bön före avfärden till kyrkan. Faddrarna voro i äldre tid 3-4 par. Gudmodern kallas "bäragumma". Vid hemkomsten från kyrkan skulle bäragum- man på något sätt medfägnas, innan hon läm- nade från sig barnet. Vanligen blev det ett glas vin med någon kaka som tilltugg. Sedan lämna- de hon barnet till fadern. Det skedde i regeln med orden: - Här får du nu en kristen i stället för en hedning. Sedan fick fadern i sin ordning överlämna barnet till modern. Skrek ungen mycket under dopakten, så var detta ett enbart gott tecken. Det bebådade, att han (hon) kom att få god sångröst. / Kyrktagning. I äldre tid skulle alla de kvinnliga faddrarna följa kyrkogångsskvinnan och stå i en rad utanför sina kyrkbänkar, medan handlingen pågick. Sen blev det den sed, att endast gudmodern skulle vara med och stå där och skylta antingen på gång- en eller i sin stol. Numera följer mannen själv sin hustru, men även han står upp. Kyrkogångsgille skulle där ju till. Men till detta inbjödos endast kvinnor. Barnsjukdomar. Alla människor ha födelsemärke. Men i de flesta fall sitta de så, att de inte orsaka nå- gon som helst skada varken för utseendet eller eljest. Ofta är det moderns fel, om ett barn får något märke. Hon har varit oförsiktig eller blivit häftigt skrämd. En tös hade ett rött födelsemärke på hakan / Modern hade blivit skrämd och bränd av kring- sprutande stekflott. Tösen botades också med flott, som ströks på märket. Om modern sätter sig i stubben på en åker, så får barnet sår i ändalykteen, som äro svåra att bota. Sådana sjukdomar som fallandesjuka förorsakas nästan alltid av någon häftig skräm- sel, som påkommit modern. Och då skall man veta att ge akt på tiden, när sjukdomen först bryte ut, ty "så många år sum dä va veckor efter avelsen kommer sjukdomen". Sen kan man försöka räkna ut, vad det kunde vara, som vid den tiden hade skrämt modern, och där- av få lära sig botemedel. En sådan sjukdom kommer därför aldrig över en människa, sedan hon fyllt 40 år. Ett bra botemedel mot fallandesjuka om man inte kan få reda på orsaken till skrämseln, / är att ge den sjuke in några droppar av moderns blod, förutsatt att hon är i livet. Om modern har råkat gå under ett färskt skinn, som upphängts på någon stång och blivit skrämd så får bar- net ett slag variga utslag, som ingen läkare förstår sig på att bota. Men då är det ett säkert botemedel att vira in barnet naket i ett nyss avtaget djur- skinn. Kan man få skinn av samma slag som det, för vilket modern blivit skrämd, så är det så mycket säkrare. Skiver (Sévar). Vi hade en tös som fick ski- ver så illa. Vi sökte läkare, men det hjälpte inte. Och en läkare sa ifrån att han trodde, att tösen aldrig skulle få tänder. Men till slut så sök- te vi en gumma i Våxlöv i Tölö socken, och hon kunde. Hon hade en salva, som hon strök på alla leder hos barnet. Sen band hon om alla lederna med linna lappar och sa ifrån att dessa skulle sitta ett par dar och sedan brännas upp. Och tösen blev / bra och fick tänder. Jorddragning mot skiver är okänt. Avvänjning. Det blir inget nytt havandeskap, så länge barnet får dia.