Transkriberad uppteckning

Dödsorakel. Döden anses allmänt vara förutbestämd. "Hans ti var inte längre". Många tecken förebåda död. Om ugglan skriker klävitt nära ett hus, så bådar hon dödsfall. Men ännu säkrare är det, om hon sitter tyst utanför ett hus och envist stirrar in genom fönstret. Om en hund envist tjuter natt efter natt, så bådar han död. Kanske inte alltid på det ställe, där hunden är hemma men åtminstone i grannskapet. Om en liten fågel kommer och pickar med näbbet mot fönsterrutan, så "knackar han ut någon." Om kyrkfolket samlar sig i flockar på vägen från kyrkan, så kommer där snart ett lik samma väg. Om den sjuke yrar på att få byta säng, så lider / det mot slutet med honom. Likaså om han begär att få byta skjorta (linne), då detta inte är av behovet påkallat. Om han börjar plocka meningslöst med fingrarna på täcket eller andra föremål, så är döden omedelbart förestående. Döden. Någon av grannarna tillkallades alltid, så man för- stod att slutet var nära. Man ville inte vara ensamma i detta allvarsamma ögonblick. När döden närmade sig, fick den sjuke inte ligga på hönsfjäder. Hade han förut under sjukdomen legat på en bolster, fylld med sådan fjäder, så måste man ovillkorligen byta om. Annars blev dödskampen lång och plågsam. En annan orsak till nu nämna svårighet kunde vara att söka däri, att den sjuke någongång under sina hälsodagar sytt på sig, d.v.s. sytt i en knapp, / nästat ihop en reva e.d. Föremål. Klockan stannas alltid (ännu) så snart dödfall in- träffat. Knappast är det dock någon vidskepelse bakom. Det är bara behovet att kunna exakt angiva tiden för bortgången. Alla speglar i dödrummet överhängdes med tyg. Varför vet ingen. En psalmbok lägges under hakan för att hindra underkäken att falla ned. Underrättelse. Omedelbart efter dödsfallet brukar man skicka bud att underrätta grannarna om, vad som hänt. Sker dödfallet nattetid, sändes bud så tidigt som ske kan på morgonen. Husdjuren underrättades inte. / Tvättning. Det fanns ingen bestämd kvinna, som brukade åtaga sig liktvättning. Det arbetet utfördes av vem som helst i grannlaget, som hade kurage nog till det. Det vattne, som använts vid tvättning av ett lik, ansågs vara ett verksamt botemedel för somliga sjukdomar, särskilt för skiver (rakites) hos barn, men också för andra svårbotliga åkommor. Vårtor försvinna, om de bestrykas med tvättvatten. Kistan. Snickaren hämtades vanligen till begravnings- gården och gjorde kistan där. Varje redig bonde hade alltid, en packe torra bräder liggande, ifall det skulle behövas. Kistan målades svart, och så strödde man lite stenkolsstoft ovanpå. Hyvelspåneen lades alltid i bottnen. Jag har aldrig märkt, att några saker lades i kistan och skickades med den döde, varken pengar, / brännvin eller rökdon. Men på senare åren, sedan lös- tänder blivit så vanliga, så har det blivit allmän sed, att dessa stoppas ned i kistan. Likvaka. Den seden har aldrig funnits i Landa, sedan jag kom dit. Men i en grannsocken har den förekommit. Där lär det rent av ha hänt att man dansat i det ena rummet, medan den döde låg i nästa rum. Själaringning och grävning. Förr ombesörjdes själaringningen av två karlar ur båralawet, som fingo order från begravningsgården. Två karlar ur samma lag verkställde grävning- en. De skulle ha mat i sorgehuset, innan de gingo, mat och brännvin skulle ha med sig. Självspillingar begrovos i en särskild del av kyr- kogården, sedan de överhuvustaget fingo komma dit. Deras lik fingo inte föras genom kyrkogårdsporten / utan skulle lyftas över muren. Begravningen. Ett par granar utanför stora dörren hörde till gammal sed, fastän de voro svåra att anskaffa. Att strö hackat ris på gårdsplanen och vägen närmast är inte gammalt, men det har blivit vanligt på se- nare tid. Släktingarna bjödos långt ut på raden. Av gran- nar bjödos enbart de, som bodde på samma nummer i byn, som den döde hade tillhört. De övriga hörde till båralawet. Av detta var det bara karlarna, som fingo vara med, och de fingo en skral traktering: en skiva bröd, en skiva ost och brännvin. De riktiga gästerna mottogos av värden med brännvinsflaskan. Sedan de kommit in vankades kaffe och gök. Sen blev det frukost. Det bestod nästan alltid av följande rätter: smör, ost och bröd, med- vurst; stuvad fisk, risgrynskaka med krösemos (ling- / onmos), och - brännvin. I åldre tid serverades denna frukost i själva lik- rummet med kistan placerad mitt i rummet, men denna sed var försvunnen före min tid i Landa. Dock har jag själv varit med om, att kaffet efter frukosten och därpå ett glas vin inmundigats kring kistan. Liket bars hela vägen till kyrkan. Söner och mågar och därnäst bröder och svågrar bilda alltid första bärar- laget. Samma lag skall också bära in kistan på kyrkogården och sänka ned den i graven. Det hölls inga tal. Efter hemkomsten från kyrkan severades alltid vin och konfekt. Detta var den dödes skål. Men den dracks alltid under absolut och högtidlig tyst- nad. Sen kom kaffe och gärna ett pat "gökar", som tog en rundlig tid och mycket prat. Middagen åts vid långbord. Det var ost och smör / och bröd; kött och fläsk och korv med bruna bönor och poatis med pepparrotssås; samt ostkaka och sötost till efterrätt. Och brännvin !! - Alla gäster skulle medföra forn. Det är fornka- ka, stek och kransekakor. Alla skulle också ha bakforn med sig hem. -