Transkriberad uppteckning

Sven Petter i Stallabacka var den förste "ärlige" man här i socknen som vågade själv slakta och flå en häst. Det är inte så värst längesen. Jag minns denne Sven Petter, mycket väl. Han var så pass djärv, att han åt hästakött, och han skäm- des inte för det utan gjorde det öppet, fastän folk nog skydde honom för det. Förr var de rackarns göra att slakta och flå hästarna och döda och flå hundar och katter. Det var alltid kringstrykande krämare, som kommo och frågade, som det fanns något sådant arbete åt dem. Ibland kunde man också få något bud till en rackare, och då kom han gärna. Jag minns inte precis, vad han brukade ta för sina arbeten, men tolvskilling var taxan för han gällde en hund. En krämare gjorde det arbetet / åt mig här en gång. Han hade en säck, och hur skam han bar sig åt, så lyckades han få ner hunden med huvudet före i säcken, så att endast bakänden satt utanför. Sen var det snart gjort. Rackarn var avskydd och föraktad av alla människor. Betalning skulle han ha i kontanta pengar, och nåt mer fick han aldrig. Jag minns den gången, då han var här och gällde hunden, då bad han om lite vatten, för han var så illa törstig. Då gick mor och letade upp en gammal trasig ler- kruka och gav honom vattnet i, och sen fick han själv slå sönder skrället. Om det någon gång hände, att en rackare gick till nattvards, så fick han gå fram sist och ligga där ensam och han fick inte dricka ur kalken som riktiga människor, utan prästen vände på kalken och gav rackaren vinet ur foten på kalken, som ingen annan nånsin drack ur. / Erik i Borekulla var en stor filur i alla sina dar. Han hade en gammal häst, som hade tjänat ut, och som han måste slakta. Han skickade bud på rackarn. Denne kom och tog hästen med sig, och ledde honom bort i bergen en bit bakom gården. Där skedde det. Se, det var aldrig sed att gräva ner en död hästkropp, utan han fick ligga, där han fallit. Medan rackarn var borta, drog Erik ut bägge sina bästa åkevagnar på gården och la fina åke- kläder i dem. Sen gick han där och vaktade på rackarn, tills denna kom med hästahuden. - Dä var försmädligt, sa Erik. Du skulle ju haft lite mat, sa han. Men landshövdingen och flere fina herrar ha kommit just nu, och jag vet inte, hur vi ska bära oss åt. - Kors för faen! Då törs inte jag visa meg. - Nä, dä ä la kanske bäst, sa Erik och flydde rackarn den slant han skulle ha, och sen la / rackarn i väg som ett skott. Se, Erik ville inte för död och pina ha rackarn in i sina hus och få dem utskämda. Såna kringstrykande rackare levde helst på tiggeri. Det var svårt att neka dem. Då gjorde de alltid något ohäll. De behövde ju bara röra vid något föremål, sätta sig på en stol eller så, och så var den förstörd. Kom en rackare och bad om en bit fläsk, och han tyckte moran äm- nade till för snålt, behövdes det bara att han sa: - Om inte eran kniv biter, så kan I få lån min. Han visste mycket väl, att hellre än att moran släppte rackarns kniv i sitt rara fläska- stycke, så tog hon själv till skada. Vid slakt kastade man alltid bort olycks- örena. Dä ä två små bihang, som sitta vid / hjärtat på ett kreatur. Det var inte bra att låta dem komma med i någon mat. Miltera (mjälten) dugde heller inte. De kastades också bort. Gallet (gallan) tog man vara på. Den var bra till botemedel för somliga sjukdomar. När djuret va öppnat skulle slaktaren skära ett kors i hjärtat. Men det skedde nog bara för att ut blodet.