Transkriberad uppteckning

Vargarna voro förskräckligt vanliga och när- gångna förr. Min far talte om, att han en gång hade sällskap med tolv stycken vargar, men det var här ute på bygden, där det var tätt med ställen, så de vå- gade sig inte på honom. Det var rätt vanligt, att vargarna under kalla vinternätter halvvägs grävde ner sig i gödselstacken. Där var lite varmare. De voro inte alls rädda för folk. På ett ställe togo de hunden. Han tänkte rädda sig in i förstugan. Där var halvdörrar. Som hunden hängde på den nedra halvdörren kommo vargarna och ryckte ner honom och sleto av honom på mitten. En pojke kom körande med ett stort lakekar. Då kommo vargarna. Hästen blev vettskrämd och satte av i vildaste sken, lakekaret ramlade av och pojken med. / Men pojken var inte dummare än att han välvde karet över sig. Där satt han i säkerhet. Vargarna försökte gång på gång att få tassarna under karets kant och välta det. Men pojken hade sin slidkniv med sig, och var gång en tass stacks in, så var pojken tillreds och högg klorna av den. Den hörde han, hur de osårade vargarna kastade sig över den, som inga klor hade, och sleto sönder den. När folk äntligen kom och befriade pojken, låg det flera stycken halft uppätna vargar kring lake- karet.