Transkriberad uppteckning

Vargar. Som ung pojke fick min far ofta köra gästgivare- skjuts från Åsa (Ölmevalla) till Backa (Värö). Oftast måste han rida tillbaka, ty de resande hade för det mesta egna vagnar. En gång, var han kommen till Löftabro. Den ligger på gränsen mellan Frillesås och Stråvalla socknar. Han red på den ena hästen och förde den andra lös bredvid. Men där, vid Löftabro, började hästarna bli oro- liga, de snarkade och tittade åt alla håll och vädrade. Pojken blev orolig och såg då en sju - åtta vargar, som kommo i en stor ring omkring honom och hästar- na. Men pojken var inte så dum. Han släppte lös hästen och gav den ett rapp och sen satte han klack- arna i sidorna på sin häst och manade på den på / alla sätt. Men det hade inte behövts. Hästarna voro rent vilda av förskräckelse. Den pojken red på, var den bäste springaren, och han sköt genast förbi den andre. Vargarna förföljde ett bra stycke, men så blevo de efter, och både pojken och hästarna kommo levande från äventyret. Men far min brukade säga, när han be- rättade om den ritten: "Men den som skulle ria så, som ja re den gången, han skulle kunna något". På en gård i Idala socken, som heter Slätt- hall, hade de brunnen mitt på gården, som vi ha här. Men på vintrarna voro vargarna så när- gångna, att åtminstone en man, måste stå där med något slags vapen i händerna, när de släppte ut kreaturen för att vattna dem, för annars hände det att vargarna passade på och togo något liv mitt inne bland husen.