Transkriberad uppteckning

1. Vid Penningerten i Landa skall det finnas en stor skatt. Den ligger under en stor, flat hall. Det har nog funnits de, som lyftat på hallen, men ännu har ingen hittat skatten. 2. I Store Knopp, en bergshöjd, lär också finnas en skatt. En bonde hade i flera timmar gått och letat efter sina får i trakten kring Store Knopp. Så fann han en stor kista, stående fritt ute på marken. Locket stod öppet, och kistan var proppande full med guld och silver, både pengar och smycken. Bonden blev själaglad och fun- derade på, hur han skulle få hem dyrbarheteerna. Han beslöt sig för att springa hem efter häst och vagn. Men det dumma nötet hade inte vett att binda skatten. När han sedan kom tillbaka med hästen, fanns inte / ett spår av varken skatten eller kistan. 3. En karl grävde efter skatter på en plats, där han hade sett det lysa. Han hade tur och fann en stor kopparskál (-kittel), bräddande full med guldpengar. Kar- len grep tag med en hand i vartdera av kälens öron. Men han orkade inte rubba kälen en tum., fastän han tog i allt vad han orkade. Och ändå värre var det sen. Han orkade inte släppa örena, hur han vred och vände. Där fick han stå och hålla kälen hela natten. Först när solen rann upp, kunde han släppa, men då försvann också ela kälen. 4. Om det skedde en eldsvåda nånstans, och ett hus brann ned, så troddes det allmänt, att under det huset voro pengar nedgrävda. Det var de som ville bli uppdagade. 5. Det var en gammal snål och rik gubbe, som / hade en massa pengar. Men han var inte sams med dem, som skulle bli hans arvingar, och unnade dem inte att få tag i rikedomen. Så beslöt han gräva ned pengarn och binda dem, så att ingen någonsin skulle få tag i dem. En söndag fick han ett bra tillfälle. Alla i huset gingo till kyrkan, och gubben ensam stanna- de hemma. Då tog han sitt stora pengaskrin och bar det till den plats han redan utsett i ladan och grävde en grop och satte ner det där. Innan han sedan fyllde igen gropen, band han skatten genom föl- jande formel: - Den som plöjer mä tacka å harvar mä höns, han lötter denna skatt upp. Fan bevare den till dess ! Men drängen misstänkte, att gubben hade såna tankar för sig, och han smög sig tillbaka och gömde sig och låg och hörde altihop. Han började genast göra i ordning små don: en plog och en harv. Då kom gubben och fick se, vad han gjorde. / - Va ska dä bli, sporde han. - Å ! Dä ä snart såna tier så en ska plöja me´ tacka å harva mä höns, sa drängen. Men hur det sen gick, har jag aldrig hört. (Jag har förut återgivit samma sägen i en annan socken efter en fullständigare och bättre återgivning). J.K.