Transkriberad uppteckning

Likkistan gjordes alltid i begravningsgården. Varje bonde hade en packe torra bräder liggande just för sådana tillfällen. Så snart ett dödsfall inträffat, hämtades en snickare, som hade sina verktyg med sig och sedan stannade kvar, tills kistan var färdig. Det förekom aldrig - så vitt jag vet - att några saker lades ned i kistan, varken brännvin, rökdon eller annat. Självspillningar jordades på en särskild plats på kyr- kogården, norr om kyrkan. Där låg de fattiges begravningsplats. Ingenting gjordes i avsikt att hindra den döde att gå igen. Att kasta linfrö o.d. efter den döde torde vara alldeles okänt. Då jag först kom till Gällinge för snart 50 år sen, skulle alla lik bäras hela vägen till kyrkan. Man / bar liken på två stänger, som voro sammanbund- na med rep. Stängerna voro svartmålade. De när- maste släktingarna buro först, och de buro ock- så alltid in den döde på kyrkogården. Begravningar skedde alltid på söndag "före mässan" och alltid ute, hurdant vädret var. Det är först på allra senaste åren, som jordfästningarna förlagts till kyrkan. Klockare skulle inte möta vid kyrkogårds- grinden och "sjunga in liket". Prästen och klocka- ren kommo i följe, sedan likkistan var nedsatt i gra- ven. Kransar voro alldeles okända. Inte en blomma på kistan. Före avfärden till kyrkan vankades frukost. Den var alltid synnerligen enkel; bestod blott av smör, ost och bröd samt stuvad fisk och - brännvin. Det senare var ingen brist på, och det var nog inte så ovanligt / att kärarna voro knäsvaga. Det berättades t.o.m. att en gång skulle en karl ha tagit överblansen och ramlat ner i graven. Men det var före min tid. Efter hemkomsten från kyrkan blev det middag. Gästerna sutto vid långbord med den dödes närmast- te släktingar på hedersplatserna. Först serverades bok- stavligen en smörgås: en skiva bröd, stor och tjock, med endast smör på; inget pålägg. Till den vankades en jättesup ur ölglas, vilket gick från man till man och ständigt hölls fyllt av den bakom gästerna framskridande "bonnen på golvet", det är vär- den. Den supen hette smörgåssub. Sen kom en ny brödskiva utan smör på men med en väldig ostbit till. Osten åts på tallrik och skars sönder med egen kniv i lagom stora tärningar. Så kom bonnen på golvet med ny halsa- raspare. Den hette ostasub. Huvudrätterna, som följde därnäst bestodo näs- tan alltid av ärter och fläsk, som åts ur gemensam- / ma fat, vilka framsattes i så pass tillräckligt antal, att varje gäst kunde med bekvämlighet nå ett av dem. Och så söps där ! Sen kom kött med peppar- rotsås och potatis. Och brännvin ! Till efterrätt vankades antingen sötost eller pannkaka eller bådadera. Bägge utgordes alltid av forn (förning). Och en liten manasse skulle vär till. Sötosten framsattes i synnerligen vakert sni- dade träfat, sm voro avsedda endast till att bära forn i, och som funnos i vartenda hem. Kaffe med brännvin (gökar jöga) serverades ett par gånger under kvällen. Och fram vid midnatt kom- mo toddarna. De lagades till i köket och buros in på en bricka. Förmodligen därför, att ingen skulle ha någon möjlighet att skolka. På ottan åts slutligen kvällsvard. Den var kan- ske något enklare än middagen men i alla fall både riklig och bastant. / Det ansågs såsom en stor synd att plocka en blom- ma på kyrkogården, vare sig en planterad på en grav eller en vildväxande. Och nästan värre var det att ta bär därstädes. De skulle ju rent av ätas ! Gavarna vårdades i äldre tid alls inte. De lågo rent för fäfot.