Transkriberad uppteckning

Nattfrierier. Det var mycket vanligt förr. Pojkarna drevo i stora flockar längs vägarna. Där de kommo till något ställe, där det fanns en eller flera töser, så bankade de på, och de gåvo, sig inte förr än åtminstone en av dem blev insläppt. Annars förde de ett orma liv. "De kröpo som ormar på väggarna" och sökte efter någon möjlighet att komma in. Allra värst var det, då besöket gällde en vacker och rar tös. Då blev det ofta vilda slagsmål mel- lan pojkarna, om vem som skulle bli den lycklige. Och det var inga slappa slag, som utdelades. Töserna voro nästan alltid försedda med bränn- vin för att kunna på behörigt sätt undfägna den ut- valde friaren. / Töserna brukade ofta sova i höet. Och pojkarna hittade nog reda på dem. Något särskilt märkvärdigt om sådana besök vet jag inte. Frierier. Bönaman var naturligtvis inte nödvändig, men sådan förekom nog rätt så ofta, när man ville "känna sig för". Någon formel för bönaman- nens frieri förekom inte. Han (hon) slog fram om vederbörandes goda egenskaper och framförallt om hans ekonomi. Jag minns såtminstone tre personer, som sysslade med frierier såsom en avsevärd bisyssla. Friare-Anders var en. Han var hemma i Idala, men han stiftade många partier även i Vä- rö. Han var mästare i att fria bort töser och skryta med deras förtjänster. Karl-Petters-Johanna-Lina i Ling- ome ställde ihop många par, påstods det. Britta i Kortkärr var en tredje. Hon var småskolllärarinna, men hon tjänade nog åtskilligt bredvid sin magra / lön såsom bönaman. Gifte inom socknen var regel. Trolovning. Någon trolovning förekom i äldre tider aldrig. Det gick i tysthet. Visserligen skulle de båda resa in till stan (Varberg) och köpa gåver, men det skedde först efter första lysningsdagen. Fästmannen skulle då begåva sin käresta med ring, psalmbok, silkeduk och skor och - om han var välbärgad - med s.k äkta schal (reggarnsschal). Fästmöns förnämsta gå- va var brugummaskjorta. Den skulle sys av bruden själv och tillverkas av gåveläert (gåvolärft), som hon likaledes själv hade vävt. Det var mycket sällan de båda äktenskapskan- didaterna flytte ihop före bröllopet, och det ansågs syn- nerligen opassande, om de någon gång skedde. "Fästmötiggare" voro alldeles okända. / Lysning. Vid lysnings uttagande skulle brudgummen och brudens far nödvändigt vara närvarande och vanligtvis även bruden. De som inte hade varit med på senaste hus- förhör, skulle av prästen förhöras i sin kristendoms- kunskap. Särskilt lysningsgille firades i brudens hem för de närmaste släktingarna. Skämtsamma gåvor av käpp och krycka sändes brudeparet. De voro inlagda i kuvert, (små miniatyr- pjäser), omvirade med färagde band. "Hoppa utför predikstolen och bryta benen av sig," är även här stående uttryck. Man fick aldrig låta lysa för sig i fastan och inte gärna i advent. Det sistnaämnda kunde dock gå för sig, om det var "brådska" på färde. Besynnerligt nog tog man ingen hänsyn till, huruvida lysningen började på ny eller nä. Brudens fader skulle betala präst och klockare / deras ersättning. Det var inte så lite. Först jag minns skulle prästen ha 30 rikdaler och klockaren 15. Brudparet fick inte höra på sin egen lysning. Inte någon av de tre söndagarna. Då blev äkten- skapet olyckligt. Var det någon, som inte kunde styra sin kär- lek, utan det första barnet kom för tidigt, så fick han erlägga en särskild avgift till kyrkan för den- na sin förseelse. Den kallades rumpeskatt. Bröllopet. Bröllop firades i bruden hem. Det stod i tre dagar. "Takklädsla" förekom. Därtill användes den schal, som brukats till päll. Denna fästes efter vigseln upp i taket över den plats, där brudparet skulle ha sin plats under bröllopsmiddagen. Grönskande träd restes utanför stora ingången till bröllopsgården. Någonting särskilt var det inte / med dem. Äreportar hörde till. Oftast förekommo de i flera exemplar. Bröllopsbjudningen framfördes av brudens far och brudgummen, som åkte eller vandrade om- kring från gård till gård, där släktingar eller vän- ner bodde. Den skedde i god tid, ty alla de inbjud- na skulle ha forn, och tillredandet av sådan tog tid. Någon särskild ramsa för bjudningen fanns inte. Värden kallades "bonnen på golvet". Han var den ledande själen i det hela. Dessutom fanns vär- dinna, kock, spelemän - nästan alltid en, som kunde traktera fiol, och en, som blåste klarinett - , pälla- pigor och pälladrängar (2 av vardera) samt förridare och horidare. Gästerna medförde själva fornen (förningen). Den var riklig. Den bestod i regeln av följande: 3-4 väldiga brödkakor; ett stort träfat med risgrynsgröt; / ett par marker smör, prydligt upplagt; en duktig ost; en fårabog eller kalvstek; en stor pannkaka; äggost eller sötost i en bunke; samt slutligen ett stop spritvaror, antingen arrak eller sött kumminbränn- vin (södkammin). Bruden kläddes aldrig i hemmet. Denna viktiga handling skedde i någon grannstuga, dit under tiden ingen fick tillträde. Bruden hade alltid svart klän- ning samt krona och krans, försåvida hon befann sig i sådant tillstånd, att hon fick bära krona, vilken var förbehållen endast ärbara brudar. Gästerna mottogos allteftersom de kommo utanför dörren av spelemännen och bonnen på golvet. Den sistnämnde hälsade dem väl- komna och bjöd var och en av dem både kvin- nor och karlar på en rejäl sup. Därpå klämde spelenämmen i med en låt och "spelade in dem". Inkomna skulle de först avlämna den medhav- / da fornen till värdinnan, vilken det ålåg att hålla noga reda på varifrån vart och ett hade kommit. Sedan skulle där drickas kaffe och karlarna fingo en dundrande gök (kaffehalv). Vigseln. När man kom så långt, att vigseln kunde före- tagas, tågade brudgummen, företrädd av spelemän- nen samt sina "drängar" (marskalkar) och förridare och horidare, att avhämta bruden, som alltjämt satt kvar i den stuga där brudklädseln skett omgi- ven av sina "brupigor" (tärnor). Sen tågade de i hög- tidlig "stass" in i bröllopsgården fram till brud- pellarna. Där skyndade "pälladrängar" och "pälla- piera" fram och höllo pällen över brudparet, me- dan vigseln föregick. Det var viktigt att ingen av de fyra pällabärarna släppte sin hörn av scha- len, så att detta föll ned på brud eller brudgum. Skedde detta, så blev då antingen bruden eller brud- / gum "pällabränd", och detta ansågs förebåda ett olyckligt äktenskap. Schalen, som tjänsgjort såsom päll, fästes ome- delbart efter vigseln upp i taket mitt över brudparets plats vid bröllopsbordet. Efter vigseln, som alltid skedde i hemmet, höll prästen ett tal till de nygifta, och sen började den långrandiga "gratteleringa", då alla skulle fram och ta brudparet i hand och säga: "löcka te !" Sen van- kades ett glas vin, och brudprets skål dracks under gravlik tystnad. Middag. Middagen avåts vid långbord och tog en rund- lig tid. Mycken och envis krusning var knappast vanlig i Värö. Rätterna: smör, ost och bröd med smörgåsasup och ostasup; sedan fisk (vanligen "rockefisk"); så kött med potater och senap (senup); därefter efterrätt / av äggost och sötost från de många fornerna. Brännvin serverades till varenda rätt - även efterrätter - i stora ölglas, som påpassligt fylldes på nytt för var och en som supit. Dansen. Prästen skulle dansa första dansen med bruden. Av övriga danser förekommo mest vals, polska och ma- surka. Men dessutom också Sexmannadansen eller Sex- engelskan (dansad av sex karlar); Skåningen, Skomakare- dansen, Valinge leare; Dalkullepolske och Gubbadansen (dansas av fyra karlar; två lågo på golvet; de andre hoppade med vissa steg fram och tillbaka över dem; sen stodo de upp och de andre fingo krypa ned och lägga sig och bli överhoppade). Träddragning. "Kockabränne" skulle där till, det var så klart. Det hämtades hem redan på eftermiddagen första dagen / Alla karlar skulle vara med. Man tog gärna det stör- sta trädet man kunde få tag i. Ibland väckte detta ont blod hos dem, på vilkas mal rovet skedde. Trädet drogs till bröllopsgården på en bakvagn. Spelemännen voro med och spelade marscher. Trädets grenar av- sneddes, innan man satte igång. Kocken skulle bestå en sup över lag till alla, som varit med. Trädet användes vanligast till träskovir- ke. På andra dagen rullades den stora huggekubben in från vedbacken och ställdes upp mitt på golvet i brollopsstugan. Och så dansade man runt om- kring den. Långdansen förekom också på bröllop, men jag kan inte minnas, om det var något märkligt med den. Bruden skulle ha en silverslant i var sko. Dem skulle de två brudpigor ha, som på kvällen / hjälpte bruden av med skorna. Skänkerna till brudparet insamlades först på bröllop- ets sista dag i samband med uppbörden av spelemans och kockapengar. Om bruden skulle flytta, så blev där alltid en fortsättning på bröllopet i det nya hemmet. Det kal- lades flyttegille.