Transkriberad uppteckning

Det var vanligt förr i världen att barnet bars till do- pet av annan kvinna än modern. Den kallades 'gudmor'. Den bästa de kunde få tag i i grannskapet ombads att bli 'gudmor'. Ville inte ha någon 'sladderkäring' el. dyl. till det utan så hederlig och rättskaffens som möj- ligt. Innan hon tog barnet skulle hon urinera, för gjorde hon det på vägen till eller från kyrkan, så kunde inte barnet hålla urinet. Det fick lida av den plågan i hela sitt liv. En slant hängdes om barnets hals, för att inte något ont skulle komma åt det. Barnet blev efter dopet säkerställt för onda makter. Men man ville ha det döpt så snart som möjligt, ifall att det blev sjukt och dog. Var det inte döpt, så dog det osaligt. Vattnet slogs ut. 'Dopöl' förekom. Då bjöds några av de bästa vännerna / och släktingarna den dag barnet döptes. Och så hade de små gåvor med åt barnet i form av klädespersed- lar eller minnessaker. En del gav pengar. Innan en barnsängskvinna var kyrkotagen, fick hon inte besöka grannar eller ta någon i hand. Först skulle hon 'renas' genom kyrkotagningen. Denna sed är nu alldeles bortlagd.