Transkriberad uppteckning

"Dä va inte gôtt å ta säj för å slakte häster i minne barndomsår. För den som våge sej te mä dä feck hette häs- tepuke å han ble utskämd för all si livsti. Dä va en särskild som slakta hästar, å han feck aldri hette äne puke vart han kom. Di va rakt rädde för honom ôtminst- nes onger å kvennfolk. Ingen ville ha nô mä hônom å göre mer än om di skulle ha dö på nôn häst, för då skecka di bu på honom. Å då kom han å tog häs- ten i stal å ledde honom åt skogen, å där band han fast honom i ett träd, senna tog han en lång kniv å körde in i bringan på´n. Bloge skvâla ner på backen å när dä hållt på e stönn, så börja han å slänge, å då va dä inte långt te han stöp. Dette kun- ne puken stå å titte på. Men nôa âna mäncha ville inte vara mä utta han feck vare ensam te / å slakte. Å om hästen slet säj lös, så feck han springe ikring te dess han trille ikôll. Så feck han ligge å spar- ke te att dä va slut mä´n. Senna tog puken skinna å´n å så grävde han e grop inte, så dä va bare te å välten i å skôte jol över´n. Dä va inte nôn som vil- le äte hästekött den tia för dä va sönn (synd), att äte tocke kött. Länge fram i tia så tog di allt te å ko- ke kötte ôt svina å hönsa å nu töcker folk om te å äte tocke kött också."