Transkriberad uppteckning

En resande, som var mycket i Finland, hade en fäst- mö där och en här i Sverige. Han hade lovat komma till Fin- land om jul, men då var han hos den svenska fästmön. På kvällen kom en gesäll och bad om husrum. De ville inte först ge honom det, men han sa, att han kunde bli nyttig. På kvällen bad han få en kittel med vatten. Och så visade han dem den finska fästmön och hennes far, som stod färdiga att hugga den resandes luta, som de också såg i vatten, men gesällen var kvickare och högg finnen i stället. 138. Jag ville lära mig att stämma blod av en gubbe, men han sa, att det var syndigt, så han ville inte lära mig det. 126-127 Nej. 128. Det var en pojke, som retade en finngumma. Hon sa, att det skulle han få betalt för, och sen gick han som en / fyllhund. De påstod, att hon satt ner honom. 129. Det vet jag inte. 130. Det fanns de som kunde visa vem som stulit 134. De skulle säga några ord och - - - "då ska vi träffas igen," och så sa de en trinne (tid). Kom ormen först, var så arg. Det var, om de slagit efter ormen och inte träffat honom, de stäm- de möte med honom. 136. Tagare-Kall hade en svåger, som kunde göra sig osynlig. Han var mästertjuv. Han läte inte ta sig. De skulle klä sig i nå- got, men jag vet inte, vad det var, så blev de osynliga. 139. De hade för sig, att det fanns inget bättre att släcka åsk- eld med än mjölk från en kvinna, som gav di. 140-141 Det vet jag inte. 142. Det påstod de, att man kunde, men jag vet inte hur. 143-146. Det vet jag inte. 147. Det var många slag i den, men jag vet inte vad det var. Den skulle vara bra för ohyra och sjukdomar. När hästarna blev maktstulna, skulle man titta genom betslet vid öronen, så skulle man se, vem som hade gjort det.