Rolfstorps, Halland
Sagor
Det var en pojk, som var så väldigt dum.
Han skulle på bort och fria, och hans mor lärde ho-
nom, hur han skulle uppföra sig. Om han fick kött,
skulle han lägga benen på tallriken, pojken lade
upp sina egna ben där i stället.
Prästen predikade i kyrkan, att den
som ger enfalt, ska få sjufalt igen. En torpare tog
sin enda ko och gick till prästen med. Prästen tog
emot den, och så blev den bjälleko, och så följde
prästens kor med henne hem till torparen dagen
efter. Prästen ville ha sina kor tillbaka, men tor-
paren ville inte lämna den, han sa, att det var
prästens ord, som hade gått i uppfyllelse. Då
/
sa prästen, att den som hälsade go morn först,
skulle få korna. Klockan två på natten stod
torparen upp och gick till prästgården och klev
upp i ett stort träd och satt på lur där. Efter
en stund kom piga ut och skulle kasta sitt
vatten, och så kom prästen också, och så kände
han på piga, och så fick han känna något
och undrade, vad det var. "Paradiset", sa piga.
Så kände hon på prästen och hittade något,
som han kallade för Adam. Prästen undrade, om
han fick släppa in "Adam" i "paradiset", och det
fick han, och sen gick han in och lade sig
igen. När han kom ut på morgonen, så ropade
torparen genast: "Go morn!" "Hur länge har du
suttit där?" frågade prästen. "Sen Adam gick in
i paradiset", sa torparen, och det bar in
med prästen som bara rackarn, och torparen fick
behålla korna.
Lillklas hade bara en häst,
/
och Storklas hade många. Lillklas lånade Storklas
hästar och ropade: "Hopp alla mina hästar!"
Då blev Storklas rasande och slog ihjäl Lillklas
häst, men han beredde hästens hud och for och sålde
den. Han kom till ett ställe, där käringen hade
en karl bredvid, och så sa han, att det var en
karl i skåpet. En annan gång, satte han en kä-
ring i en vagn, och så kom det en och knuf-
fade ner henne, och då fick Lillklas pengar.
Det var en kung, som hade hästar,
som en tjuv skule ta. Det satt ryttare på som
vakt, men på morgonen, då kungen kom till
stallet, satt ryttarna och red på spiltbom-
marna. Tjuven hade gett dem sömnpulver och
flyttat dem dit.
Det var två smålänningar,
som var på väg till stan. Så kom de till
/
en åker, och där låg en skära. Då undrade de,
vad det kunde vara för ett djur, som hade ätit
ett så stort stycke av åkern. Det djuret borde
slås ihjäl, tyckte de, och så tog den ene små-
länningen en stake och smällde till med,
men skäran for upp och höll på att skära
halsen av honom. Då tog de med sig skäran
hem och murade in den i ett särskilt hus, för ett
så farligt djur borde inte gå ute och äta, tyckte
de. Skäran kallade de för "kvåmmdjävel", och
huset, där de hade henne, fick heta "kvåmm-
djävulshuset".
Det var en käring, som alltid kal-
lade sin gubbe för "lusaknäckare". Han hissade ner
henne i en brunn, och hela tiden, som hon kunde pra-
ta, så kallade hon honom lusaknäckare, och när
hon inte kunde tala, så dräpte hon med fing-
rarna över vattnet, till hon drunknade.
/
Det var en gubbe, som alltid tyckte, att kä-
ringen gjorde för lite. Han gick själv i skogen och
högg ved, och så ledsnade käringen på hans prat
och sa, att de gott kunde byta, så fick han se,
hur gott det var. Han skulle brygga och baka och
kärna. När han skulle hämta vatten, band han
kärnan på ryggen, så all grädden rann ut,
när han böjde sig ner över brunnen. Då han ba-
kade glömde han att lägga jäst i degen, så den
kastade han in i ugnen efteråt. Käringen hade
sagt, att han skulle lägga humle på drickan,
och nu hade de en hynda, som hette Humla,
den lade han i, och då drunknade hon i dric-
kakaret. Så skulle han koka kål, käringen ha-
de sagt, att han skulle ta det, som var grönt,
och så fick han tag i en grön tröja, som
han hackade sönder och kokade. Kon tjudrade
han på taket, för där växte det gräs, och så
satt han och rörde i grytan och hade fäst
repet om armen på sig, och så ramlade
/
kon ner, och då for gubben upp i skorstenen, och
där satt han, när käringen kom hem.
Det var en pojk, som hade fått tjänst
hos en jätte. En dag skulle han hjälpa jättekäring-
en att bära vatten, då ville pojken ta hela brun-
nen, men jätekäringen sa, att då får hon hellre
bära ensam. En gång var han med jätten och fäll-
de en stor gran, och när de drog hem den, så åk-
te pojken i grantoppen. Så skulle de tröska, och
då ville pojken ta ner ryggåsen och ha som
slaga, då sa jätten, att han tröska heller en-
sam då. Jätten hade kommit överens med pojken,
att han skulle få stanna hos honom, tills göken
gol, men han ville bli av med honom före. En
gång hörde pojken, att jätten talade med sin
käring och sa, att han skulle slå ihjäl poj-
ken. Då lade pojken smörkärnan i sin bädd,
och så kom jätten på natten och slog till, så
/
grädden skvätte högt upp på väggen. Jätten trod-
de, att pojken var död, och det sa han till
käringen. På morgonen gick käringen upp före
jätten, och så fick hon se, att pojken levde i alla
fall. Då klättrade hon upp i ett träd och gol
som en gök för att lura pojken att flytta. Poj-
ken gick in till jätten och sa, att det satt en
fågel i trädet där ute, den ville han skjuta. Så
fick han bössan och gick ut och sköt käringen.
Så var det en tävlan mellan pojken och jätten
om vem som kunde äta mest. Pojken hade en skinn-
påse innanför sin tröja, som han stoppade ma-
ten i, och när han var riktigt märr, så skar
han hål på den, så att all vällingen rann ur.
Jätten skulle göra likadant, men han skar
upp magen på sig och dog. Sen tog poj-
ken allting, som jätten ägde.
Det var en blind förken, som hade
/
ett så grant örtland, och för att hon skulle råka
dit, så hade hon ett snöre mellan stugan och lan-
det. Så hade hon en friare hos sig en dag, och så
skulle hon visa honom sitt örtland, men då hade
något varit framme och flyttat snöret, så att hon
visade honom till sopedyngan i stället. "Allt detta
har jag planterat", sa hon. "Ja, det kan jag tro",
sa friaren. Så skulle hon gå hem, men först ville
hon ha en kyss av honom. Då knäppte han upp
byxorna, och så vände han ända till. Så fråga-
de hennes mor, vad hon tyckte om friaren, och då
sa hon, att han var så rysligt hårkäftater, och
så hade han en sådan onner ande.
Det var en flcka, som hade besök
av en friare. Hon hade virat ihop ett stort rock-
huvud och skulle spinna. Friaren undrade, om
hon spann mycket. "Sånna vräker jag ner många
på dan", svarade hon. Då lade han nyckeln,
/
som satt i hennes kista, i rockhuvudet, och sen
kom han inte tillbaka på fjorton dar. Då gick
hon alltjämt och letade efter sin kistnyckel.
"Då har du inte vräkt ner många rockhuvud,
sen sist jag var här", sa friaren.
Det var en pojk, som hade hittat en
ihålig nöt. Så mötte han skam och frågade honom,
om det var sant, att han kunde göra sig så
liten han ville. Det sa skam, att han kunde, och
då ville pojken, att han skulle visa det. Så kröp
skam in i nöten, och pojken satte en träpin-
ne i hålet, och sen gick han till en smed och
bad honom, att han skulle knäcka nöten. Först
smällde smeden till med en hammare ett par
gånger, utan att det gjorde något, men så tog
han till storsläggan och drämde till det
värsta han orkade, och då sprang nöten sön-
der och for i taket, och det var, som om hela
/
smedjan skulle följt med. "Det var bestämt skam,
som var i nöten", sa smeden. "Det var just
det han var", svarade pojken.
Det var en kung, som var ute och
reste, och så fick han tag i en pojk och und-
rade, om han hade sett kungen. Det hade poj-
ken inte, men så fick han åka med i vagnen. Kung-
en sa, att när de kommit fram, skulle han visa
honom kungen. När sen alla hälsade så väldigt ar-
tigt, frågade han pojken. "Vet du nu, vem som är
kungen?" "Ante jag eller herrn", sa pojken.
Det var en präst, som inte kunde
få frua i pjätt, och så frågade han klockarn,
som hade många barn, vad han skulle ta sig
till. Klockarn sa, att han skulle lägga
henne på en slät, hård backe. Det gjorde präs-
/
ten, och en bagge; som gick nära intill såg detta
och kom och gav prästen en väldig knuff, och
så tog frua sig. Prästen blev så belåten, att
han ville ställa till kalas och bjuda klockarn.
"Hellre baggen", sa prästafrua.
Vår Herre och Sankte Per var ute
och gick, och så kom de till ett ställe och frå-
gade en lat piga efter vägen. Hon låg och vi-
lade sig och svarade på deras fråga, men res-
te sig inte upp. Så träffade de en dräng på
ett annat ställe, och han var hövlig och
följde med och visade vägen. Sankte Per tyckte,
att han borde belönas, och Vår Herre sa, att han
skulle få den lata pigan. Det tyckte Sankte Per
var en dålig belöning, men Vår Herre sa, att det
går bra, när två olika kommer ihop. Om båda
två är lata, blir det mycket sämre.
/
Det var en drottning, som satt och
sydde vid ett fönster, och så tittade hon ut och
räkade sticka sig på nålen. Det var nyfallen
snö, och så klämde hon ut blod i snön, och
det såg så grant ut, så hon önskade sig ett
barn så rött som blod och så vitt som snö.
Sedan fick hon ett barn, och det blev prinsessan
Snövit. När prinsessan var några år, dog drott-
ningen, och kungen gifte om sig med en hög-
färdig, stolt och vacker prinsessa. Den nya drott-
ningen hade en trollspegel, som hon tittade
i ibland. "Säg, lilla spegel, om jag den vack-
raste i landet är?" frågade hon. "Ja, sköna drott-
ning, din skönhet är stor, du fagrast är av alla",
svarade spegeln. Då var drottningen belåten, men
eftersom den lilla Snövit växte upp, så blev hon
ändå vackrare, och då svarade spegeln. "Ja,
sköna drottning, din skönhet är stor, men prin-
sessan Snövit är fagrast av er båda". Då blev
drottningen avundsjuk och ville döda Snövit,
/
och så befallde hon en jägare, att han skulle ta
med sig Snövit ut i skogen och döda henne. Som
ett tecken på att han hade uträttat drottningens
befallning skulle han ha med sig Snövits lungor
och lever med sig hem till drottningen. Jäga-
ren tyckte, att det var synd om Snövit, och hon
lovade, att om hon bara fick leva, så skulle
hon aldrig komma igen, så drottningen skulle
inte få reda på något. Då sköt jägaren i
stället ett vildsvin, och så tog han hem le-
ver och lungor och gav drottningen, och så kokte
hon dem och åt upp. Nu var hon säker på
att ingen var vackrare än hon i landet. Men
Snövit vandrade omkring i skogen och kom till
slut till ett litet hus, där det bodde dvärgar. De gingo
i ett berg och grävde efter guld och malm, och
när Snövit kom dit, så var inge hemma. Hon
gick in och fann sju små sängar, som stodo där,
och nu var hon så trött och hungrig och ut-
mattad, så hon tog och åt lite hos var och en
/
av dem, för hon ville inte äta upp allt för någon,
och sedan lade hon sig i en av sängarna. Då de
små dvärgarna kommo hem, så upptäckte
de, att någon hade varit där och ätit. "Vem har
ätit på min tallrik ?" frågade en. "Vem har
stungit med min gaffel?" frågade en annan. Till
sist fingo de syn på henne, och då tyckte de
att det var ett så litet vackert barn, så de
ville inte väcka henne, utan den som skulle
legat i hennes säng, lade sig i stället en
timme hos var och en av de andra, och så blev
det morgon. Hon blev först rädd för dem, med sedan
fick hon stanna där, men hon lova att inte tala
med någon, för att hon inte skulle förråda sig.
Drottningen fick i alla fall reda på att Snövit
levde, för när hon tittade i spegeln, så sa
den, att Snövit var fagraste av alla. Så kom
drottningen dit utklädd till en gammal kä-
ring, men Snövit ville inte öppna. Drottningen
var så hövlig och frågade, om hon fick ge
/
henne en kam, och hon ville själv sätta den i Snö-
vits hår. Sedan gick drottningen, men det var en gif-
tig kam, och när dvärgarna kommo hem på
kvällen, så låg Snövit på golvet och var av-
svimmad. Så fort de fick syn på kammen, så tog
de loss den, och då vaknade Snövit upp igen.
Så fick hon berätta, vad som hade hänt, och hon sa,
att hon hade trott, att det hade varit en gammal
käring, som gav henne kammen, och så fick hon
lova alla igen, att inte tala med någon. Men drott-
ningen tittade i sin spegel, och den svarade hen-
ne liksom förut: "Ja, sköna drottning, din skönhet
är stor, men prinsessan Snövit är skönast av er båda."
Då gick drottningen till Snövit om igen, och nu ville
hon sälja ett snörliv till henne. Snövit tyckte, att
snörlivet var så grant och kunde inte låta bli att
köpa det, och då föll Snövit ner och såg ut,
som om hon var död. När dvärgarna kom hem
flängde de av henne snörlivet, och så vaknade
/
hon upp igen. Nu sa dvärgarna än en gång, att
hon inte fick öppna sin dörr för någon. Då drottningen tit-
tade sig i spegeln, gav den henne samma
svar som vanligt, och så förstod hon, att Snö-
vit ändå inte var död. Då hittade hon på att göra
i ordning ett äpple, som var rött på ena sidan
och vit på den andra, och så gick hon till
Snövit med det. Hon lyckades få tala med Snövit
nu också och gav henne äpplet. Men Snövit var
rädd och ville inte ha det, och då ville drott-
ningen visa henne, att det inte var farligt. "Bit
du av det röda, så skall jag bita av det vita",
sa hon. Då bet Snövit, och nu fastnade äppel-
biten i halsen på henne, och så föll hon ned
och var livlös som de andra gångerna. Denna gång-
en kunde dvärgarna inte få liv i henne, så nu
lade de henne i en glaskista och tog henne med
sig till berget, för de ville åtminstone se henne,
när de arbetade. En av dem vaktade vid kistan, me-
dan de andra arbetade. Till sist kom det en ung
/
kronprins dit, och han blev så förtjust, så han vil-
le köpa henne och ta med sig hem och ha att
se på, så vacker var hon. Så skulle de hjälpa
honom att bära hem henne, men det var så
mycket sten, där de skulle gå, så en av dem
snubblade, och då flög äppelbiten ur halsen på
henne, och hon tog liv igen. Så följde hon med
kronprinsen hem och blev gift med honom. Drott-
ningen var också bjuden till bröllopet, och då
ordnade kronprinsen så, att hon fick dansa i
glödande järnskor, och så blev hon uppbränd.
