Transkriberad uppteckning

Vid Stockalid sa’ de, att det var spöken för där hade de slagit ihjäl folk. Hästarna ville inte gå fram där. En god vän till mig, en bonde, kom en gång kö- rande till korsvägen, men hästen börja’ stegra’ sig, men när bonden slog honom, sprang han en annan väg och in genom porten så elden stod efter honom. – Jag hade en gammal moster, som satt och vakte över min mor, när hon låg sjuk. När hon titta till henne en morgon, grät hon så förskräckligt. Då berätta’ mor min, att kistan hade blivit satt fram- för henne på natten. När hennes man, min far, låg på det sista, blev ock kistan satt framanför honom. – En käring som dog hade förut själv sett när de bar ut hennes lik och satte på bår. – En som hette Hans sa’ till mig en gång, att / det snart skulle bli lik i byn. Han vill inte säga vem det var då, men du är med sa’ han och bär men härnere i byn springer du och bror din ner och skiftar. Och alltsammans slog in, vi försökte att bära längre än dit Hans hade sagt, men det gick inte, vi orkade inte längre. Det var Axe-Kålle som var död. Han visade sig ofta sedan. När vi var på logen och risla’ säd, kom han och satta hän- derna på holken och titta sig ikring och så gick han. En gång vi satt och spelte kort gick han in och titta på moraklockan och gick ut igen. Det var bara Hans som såg honom, för han satt på soffa; han spelte aldrig kort. En kväll Hans lagt sig, be- rätta’ han, att Axe-Kålle stod utanför fähuset och titta’ in. Han tala’ om det dagen efter för an- nars hade han kunnat bli sjuk. – När Herder hade varit vid sjön efter tång måste han på hem- vägen hoppa av och ge sig långt ner på gärderna för hästen körde tvärs igenom en likfärd. – På / ett ställe dit Hans kom var ett gammalt frun- timmer död för ett par år sedan. Hans såg henne gå åt källaren i fårskinnspäls med grädd- snipa som hon brukade gå. Han fråga’ då om där funnits en gammal käring som varit där förut för hon går då häromkring än. Och på Hans beskrivning förstod de, att det var hon som var död som gick där. Sådana människor har inte fått sin vilja fram, säger de. I Tölö var det ett fruntimmer som hade en tös, som skulle kon- firmeras. Och så dog modern. Men hon gick igen. Då fråga’ de henne en gång vad hon ville och då sa’ hon, att hon gömt pengar till tösen till en svart klädning och de låg under en bräda på vinden. På ett annat ställe var det en käring som hade dött och gick omkring där efteråt. När de fråga’ henne vad hon ville sa’ hon, att hon gömt en femma under en bjälke och den skulle hon ge någon. Den låg där mycket rikligt och sen kom hon aldrig igen / När min mor var tös hade de en farbror i deras hem som blev sjuk och dog. En gång före han var död, när de satt i storstugan, hörde de ett ramlande i farstun och det döna’ så. Men det var ingenting. Så dog gubben. Förr gjorde de ju likkistorna hemma och när de skulle bära in kistan, tappa’ de locket i farstun och då hördes det precis likadant inne i storstugan där de satt då också. – En gång hörde de bräder, som skulle vara till kistor ramla ner på loftet men de titta’ inte efter. Sen dog det någon i närheten och då kom folk och ville att de skulle släppa till bräder till kis- tan. Då när de bar ner bräderna hörde de sam- ma dån. Det kalltes förebåd. – Om man tog en blomma på en grav kunde man få den sjuk- domen som den dött av som låg i graven.