Transkriberad uppteckning

De bruka’ plocka mångahanda i kistan för att den döde inte skulle komma igen. De la’ dit tofflor och kängor och en hop slantar, de trodde, att de inte skulle komma om de hade kläderna jämte sig i kistan. Inne i stugan skulle de lägga häst- skor på ulla trösklar och en rakkniv i den dödes säng och en lie under sängen. Då skulle de inte orka gå över där det låg järn. Ibland brände de upp sängkläderna som den döde haft men ibland bara tvätta’ de dem. De sa’ alltid, att den som dog salig kom inte igen. När en var död nere vid sjön såg jag, att en i liktåget hade lommen full med hörfrö. Så gick han nära dem som bar liket och så strödde han frön hela vägen och jag såg sedan hur höret slog upp och växte uppå bergen. Då / skulle den döde inte orka gå där hören växte. Under begravningen hade fruntimmer vita huvud- kläden och vita förkläden med långa band. – Om det var någon som hade tagit livet av sig fick han ligga i ett särskilt hörn av kyrkogården och inga klockor fick ringa över honom. Så fick de lyfta honom över kyrkomuren, han fick inte bäras genom porten. Härnere vid landsvägen på galgabacken skulle så- dana ligga, som avlivades. Det var en här som tagit livet av sin hustru och satt sig själv på huvu’t i brunnen.