Transkriberad uppteckning

Somliga människor är i syne som de säger. De kan gå på en väg och kan möta människor som varit döda i femtio år. De ser vad som helst. Så går de undan och av vägen och andra går rätt igenom. I Åsa var ena hustru som reste till Amerika och dog där och det påstods att hon visa sig här. Det skulle vara människor som varit lea på ett eller annat vis genom dryckenskap eller andra utsvävningar. De som fick se de döda skulle fråga: "Vad vill du ?" och då skulle de svara vad de gick efter, det var något hemligt och fördolt som de ville uppenbara. I prästgården här spökar det så förskräckligt, säger de, så de har knappt kunnat bo där. Det är den gamle pros- ten Vinberg. som går igen. De ser honom överallt och de hör honom också. Den snälle, gamle mannen kantänka, / men fröken får inte tala om det hämte för någon. Om någon vvar förgiftad skulle hans lik inte multna och var det då något mystiskt skulle det bli gravöppning och då skulle det inte vara svårt att finna liket. Det finns människor som då de färdas fram på vägar kan se alltmöjligt, en halshuggen hund eller en människa, som står vid en gärdsgård. Häs- tar kunde också få se spöken och då orka´ de inte gå. Så tala´ de och om något, som hängde sig på människor så de knappt orka´ gå. De sa´, att de var kramade. Det skulle vara en död människa som de bar på. Så sa de: "Jag bar på den och den i natt". På kyrkogården fick en inte ta något för de trodde det var till och ta från de döda. Då trodde de, att de blev sjuka eller att den hade tagit ifrån skulle komma och spöka och hämta tillbaka det stulna. Nu på sista tiden har det inte spökat så på präst- gårn för de sa´, att prästen en gång hade varit ute och / promenerat och då hade han tappat sin hatt. Då var det förståss nå´n leer människa som hade tatt´en och inte frågat efter vems den var. Men när arbetar- na var på prästgården och det bruka´ spöka så för- skräckligt låg prästens hatt en morgon på verandan och efter den dan blev det bättre. Min mor tala´ om, att hon och några ungdomar gick nere vid landsvägen en kväll, och så kom det en stor vit häst och gick i kapp dem. Och de sprang ju undan förståss, men rätt som det var blev han borte. Och då förstod de ju, att det var något konstigt och de såg det allihop. Min mor berätta´ och, att det var två systrar som bodde ihop neri Onsala och den ena hade tjänst hos en gammal dam som hade dött. Och där hade hon tagit en krinolin. Och sen den gamla var död fick inte hon sova. Det var något som ruska´ i henne och fick aldrig va´ ifred. Då sa´ den andra söstera, för hon låg jämte henne:"Har du gjort nått ont så säg det, / så får du sova". Då talte hon om det och gick dit med krinolinen och sen fick hon sova. Det var en gammal hämte som hette Andreas som var på väg till Kungsbaka och när han var norr om Klämma stanna´ hästen och då begrep gubben, att det var något fel och ställde sig framför hästen och såg en mellan öronen och då såg han det som spöka som hästen inte våga gå för. När det knäppte i väggarna hemma sa´ mamma alltid, att det var en väggasmed. Min farfar påstod, att han såg spöken en gång. Han kom norrifrån så kom det två vitklädda mam- seller från kyrkogården och var komna före honom och skulle gå till säteriet. De hade hatt och var fina och de gick före honom hela vägen. Han bodde på säteriet Och så tog han en genväg för att bli av med dem, men så snart han kom dit, var de före honom igen. Pappa talte om, att förr i världen då gamle lag- man Holmerts far levde var det så mycket spöken att / folk ute på ängarna kunde se folk komma i karetter och köra fram till herrgårn i mörkningen, men de fick aldrig reda på, att någon var kommen dit. En gång blev dörrarma i salen kastade av gångjärnen. Det enda de har hört på herrgården dessa senare år var att det snickra´ julnatten likaväl. Sen dog en gammal gumma någon dag efter eller också var hon död alldeles före. Så hörde de precis samma ljud när de snickra hennes kista. Jag hörde alltid en pojk, som bor upp i Mark. Vi bodde ihop och jag hörde alltid hans förebud, hur han satte nyckeln i dörren och gick in, varenda natt när han kom. Min faster hörde alltid sin man. Han hade en fjäder- vagn och hon hörde hur han spände ifrån hästen och skägerna fallde ner och de tänd lykta och gick ut och / där var ingen, men precis en halvtimma eter kom han.