Transkriberad uppteckning

Det var vissa som slaktade hästar, för det gick inte an för vem som helst. Den som slak- tade kallades för "rackare". Han var inte värd att få gå in hos folk. Å skulle han ha nå- got att äta, så fick han ta fram sitt eget fat å egen sked. Det var ingen som ville bestå honom. Var dessa bodde vet jag inte, för jag var liten, när jag hörde talas om dem. Men det skulle säkert bo en "rackare" i Karlanda, som de skickade bud på, när de skulle ha livet av en häst. Han fick bra betalt för att han dödade hästen. Ingen särskild plats. Hästen leddes åt skogen. Så slog "rackarn" ihjäl honom å stack honom i bringan så att blodet rann av honom. Se'n fick han / ligga där så att varg, björn å andra udjur åt upp honom. Men på min tid ha de allt tagit tillvara skinnet å till slut så tog de å kokade köttet till svinen. Men folk åt inte hästkött. Det är allt mer på sen- tiden som de tagit sig före med det. Att man knuffat hästar nedför en brant, kan jag inte erinra mig ha hört här på trak- ten. Men många hästar fick bli så gamla å utslitna att de "sjôldog". Det vet jag förekom.