Transkriberad uppteckning

Det var en, som kalla "Hajarn" här i Mofalla, han bodde på ett ställe, som hette Hagen. Han kunde "stämma blod", och han tog bort "vark", det läste han bort. Han läste också över det, när de kom och blödde, men han "muttra" tyst, man hörde inte vad han sa. En, som hette Skön, han bodde här i Fagervalla, han kunde bota kreatur och "förgöra" sådana också, om nå- gon ville. Han gjorde droppar till folk, "Sköns droppar." T. ex. mot blodför- giftning och "Sköns pulver", han lämna recept, så fick de köpa på apoteket och koka själva, det sista var mest / för kreatur. Det var en, som kallades "Stenbäcka-gubbe", men jag har trott, att han bodde i Värsås, det är ett Sten- bäcken där. Denne Stenbäcka-gubbe kunde släcka eld, han var född med segerhuva. Det var eld en gång i ###skogen i Värsås, och då var de efter honom, och han gick runt om elden, ô den slocknade. Det har jag hört, men det är länge sedan. Det var ett folk i Varola, som inte fick smör, när de kärnade. De var efter Göta-Lena, ô hon tala om för dem vem som förgjort kreaturen, det var deras grannar. Och så sa' hon, att de skulle komma därifrån och vilja låna något tidigt på morron, Men de skulle inte låta dem få det, då gjorde det ingen nytta det hon / gjorde. Och de kom, också därifrån tre gånger och ville låna olika saker, sist ville de låna synålar. Men de fick ingenting. Och så grävde Göta- Lena ner något i ladugården, men jag vet ej vad det var. Men sen gick det att få smör av grädden, av samma grädde, som de kärnat så länge på. De, som är födda med segerhuva, ska visst förvara den huvan och så sätta den på sig, när de ska gå omkring eld för att släcka den. Göra-Lena botade sjuka också. När de byggde Brunntorps bro här över Tidan, var det en provisorisk bro bredvid den, och de vägfarande där fick betala en avgift, när de gick eller åkte över där, och detta / skulle brobyggaren ha. Men de peng- arna kom bort, och då var bro- byggarn till Göta-Lena. Hon fråga, om han ville ha ut ögat på tjuven. Det ville han inte. "Ja, jag skall märka honom ändå," sa' hon. Och han fick ett hål i pannan, som aldrig läkte, utan det rann var där jämt. Han var härifrån Brunnbäck, och han gick vakt vid bron och tog upp pengar men lämna inte fram dem. De tala alla om honom, hur han fick gå där med sitt hål. I en gård här kom det bort en hel väv. Men de var till en gumma i Ransberg, ô hon tala om var de fick söka den, de hade hävt den i brunnen, och där fick de den. Det var grannarna, som tagit den, och det var på Bjerg / här i Mofalla, som den kom bort. "Knäckere-käring" i Ransberg trolla bort braxen ur Örlen/Ransbergssjön, det är densamma. de skulle lägga ett kol i munnen på henne, när hon var död, och när detta var smält eller förfarnat, skulle "brasmen" komma tillbaka. Jag har hört om Skön, som bodde här i Mofalla och kunde lite, att han skulle svartkonstbok.