Transkriberad uppteckning

När jag tjänte i Backa, så hade jag varit uppe i Säve en dag och hälsat på på ett ställe där. Deras piga följde mej en bit på väg, och småregnade gjorde det, så det var så där lite kusligt. Så vände då tösen, och jag fortsatte ensam. Men jag hade inte gått mer än ett par steg, så for jag huvudstupe ner i en sandhåla. Och i detsamma tyckte jag, att det lät precis som om en häst bläste till bakom mej, men jag såg inget annat än ett par tossor och stenar och bråte där nere. Så fick jag äntligen krabbat mej upp igen, och då tänkte jag, att jag får väl gå åt andra hållet, men det dröjde inte länge förrän det var likadant igen. Som jag gick där och snubblade och famlade fick jag rätt som det var se ett klart ljus just från det hållet som jag var kommen ifrån. "Så där ja, de har legat och sovit kvällsruke, och nu / tänder de," tänkte jag, och så gick jag däråt. Jag gick och gick, men i stället för att komma fram till någon gård kom jag rakt upp i en mosse, och framför mej reste sej plötsligt ett högt, högt berg, och så släcktes ljuset. Då satte jag mej ner där i ljungen och tog av mej kappan och vände den, och när det hade gått en liten stund så klarnade det litet, och jag såg en liten stig där alldeles bredvid. Den gick rakt uppför till ett litet, ensamt hus Jag bankade på, och gubben kom ut och viste mej var jag skulle gå. Och snart såg jag Surte ljus och skyndade mej nerigenom, allt vad jag kunde. Då skrattade det till bakom mej i ett hemskt skratt. Jag kan höra det än. Det var väl spöke, för de sa, att en karl och ett fruntimmer hade blivit mördade där en gång, och de hade aldrig fått reda på vem som gjort det. Men när jag kom hem var klockan tre på morgonen, så länge hade jag gått där och irrat. / Och när vi bodde i Säve, och Andreas var död, det var den gubben som vi köpte efter, jag hörde'n mångfaldiga gånger. Det var väl ett år efter som jag såg en nere på Göteborgs torg. Jag var nere och sålde ägg och stod där änna mitt för polisfinkan, så var det plötsligt precis som om någon talat till mej. När jag vände mej om, stod den lille gubben där mitt i gatan med sin lilla enekorg, den som han alltid hade, och stirrade så stint på mej. Och lortig var han, kläderna var så lortiga, och gubben själv var änna svart i ansiktet. Så var det nån som frågte på mina ägg, och jag måtte svara, men jag skyndade mej och vände kvickt på huvet igen, och skulle se var gubben blev av, men då var han där inte längre. Så var det så, att vi hade en sån dålig ugn, sa jag fick baka mina kakor i en annan stuga, som låg strax bredvid. En kväll bakte vi där som vanligt. August satt och passte ugnen, och jag var hemma efter nya / kakor. Som jag kom där på gången, så var det nåt som slog till mej, och så började näsan att rinna. "Fick jag snuva så fort," tänkte jag, men när jag kom in sa August: "Var Skam har du varit? Du blör näseblod." Det var mörkt, så jag såg inget därute, men det kunde inte varit någon gren, där var inga träd. Men den andre da'n var jag alldeles gul och grön och blå. Det var Andreas, sa August. Men det var märkvärdigt, för vi var goa vänner. Jag passte'n, när han låg sjuk. En gång skrämde han fåren för oss, så de började bräka och ha sej. August ut, men det syntes ingen till. Men dörren till fähuset var öppen Så länge vi bodde i hans stuga, så var det aldrig tyst. Vi hörde hans tofflor, hur de gick och gick på vårt köksgolv och utanför dörren. Han hade nog gömt nåt. Han hade haft bra med pengar, men de fann aldrig nåt efter honom.