Transkriberad uppteckning

Hästslaktaren i Uddevalla kallades för "puken". Det var en person utan anseende, vanligen trasig och illa klädd. Han brukade komma och gå. Det kunde vara vilken fattig stackare som hälst, men aldrig någon zigenare. De voro för fina att åtaga sig ett sådant jobb som att av- liva en häst. Efter gjord förättning fick puken mat och brännvin vid ett hörn av köksbordet, men fabrikör Andersson kan icke påminna sig, att han var så illa sedd, att ingen ville taga honom i handen. Något rör- ande någon särskild plats i kyrkan för puken kände herr Andersson icke till, ej heller kände han till något om huruvida puken begrovs som självspilling eller ej. Puken i Uddevalla brukade reda sig ensam vid hästslakten. Han fick en grimma på hästen och ett starkt rep att leda den med och begav sig ett stycke utanför staden, där han band hästen i ett träd. Sedan drog han hästen intill sig med repet, och stack kniven i bringan på honom, / vred om den ett tag, och drog sedan ut den. När detta var gjort begav han sig åter till sin uppdragsgivare i staden, där han trakterades med kaffe och brännvin. När ett par timmar gått, begav han sig åter ut till hästen, som nu var död. Hästen flåddes och skinnet lämnades till hästens ägare. Häst- kroppen fick ligga kvar på den plats, där hästen föll, och blev sedan upp- äten av rävar, korpar och kråkor. Herr Andersson sade, att det var mycket vanligt att råka på hästskelett här och där i backarne runt Uddevalla. Kniven varmed hästen stacks hade ett brett och rätt så långt blad. Ingen bedövning av hästen skedde. Att man brukat störta hästar utför branta berg eller slå ihjäl dem kände herr Andersson icke till. Men det kunde hända, att en häst blev svårt sjuk, och puken ej fanns tillgänglig, att hästen leddes ut och bands vid ett träd utanför staden någon stans, och sedan lämnades helt vind för våg. Ingen ville äta hästkött, men anledningen till aver- sionen emot hästkött kände herr Andersson icke till. Kastrering fick icke göras av puken. Detta gjorde zi- genare. "Det var fina herrar, som kommo ridande på hästar", sade herr An- dersson. / En häst "vallackades", tjurar och grisar "gällades" och katter "snöptes". När en zigenare skulle kastrera t. ex. en häst, skulle han först ha rikligt med mat och brännvin. Så skulle det pratas en stund, och när han begav sig ut till förrättningen skulle han ha en stor sup. Hästen bands och slogs ikull. Zigenaren skar upp pungen på hästen och tog ut testiklarne, vilka omedelbart togs om hand av husmodern på stället och lades i en panna att stekas. Inga åtgärder vidtogos för att hindra infektion av såret. Efter en stund kom zigenaren in, fick sin betalning och åt upp de stekta testiklarne, nedsköljda med rikligt med brännvin. När katter och griskultingar skulle kastreras, använde sig zigenaren av sin ena stövel. Katten eller griskultingen kördes ner i stöveln med huvudet före, varefter bakbenen träddes i stövelstropparne och zigenaren kunde gå till verket. Testiklar av smådjur anrättades aldrig, troligen av den anledningen att de voro så små. De enda djur, som fabrikör Andersson kände till, som blivit halvkastrerade, var hundar. Om man tog bort den ena testikeln på en hund, så blev han lugnare och höll sig mera hemma.