Transkriberad uppteckning

Begravning skedde nästan alltid på en söndag. Då behövde ingen försumma sitt arbete. Bland hytternas folk var begravningen naturligtvis alltid enkel och endast de närmaste var bjudna, för det fanns varken råd eller utrymme till stora folksamlingar. Men man följde strängt seder och bruk. Vid ett sådant tillfälle blev stugan pyntad så gott det gick. Hela golvet var strött tjockt med hackad ener. De överflödiga möblerna flyttades ut till skjulet. Både väggarna och taket kläddes med lakan. Mitt i taket spändes en svart scharlet på lakanet. Fran- sarna skulle hänga ned. För fönstren var även lakan. På klaffbordet, som var klätt med ett lakan och gröna kvister av ener och lingonris, brann två eller flera hemmastöpta ljus. På den nedhängande bordsklaffen var den dödes hela namn, födelseår, månad och dato, även dödsdaton, må- nad och år anbragt med svarta bokstäver och runt om var en krans av / lingonris. Utefter väggarna var bänkar placerade. Det var lösa brä- der lagda på trebenta stolar utan ryggstöd. Sedan hade de klätts med något vitt, vanligtvis lakan. Där satt gästerna, svartklädda och åtminstone i början tysta. En kvinna klädd i lång svart klänning och vitt förkläde, som var lika långt som kjolen, med breda band knutna till en rosett i ryggen, gick omkring med en bricka med upp- skuren klening. Gästerna hade nu att välja äggost eller pannkaka på kleningsbiten. En flicka följde efter kvinnan med knivar på en bricka. Var och en skulle ta en kniv att skära bitar av kleningen och stoppa i munnen. En liten bit skulle dock lämnas tillbaka. Kni- ven sattes i denna bit och lades på brickan när kvinnan kom tillba- ka för att hämta upp bitarna. Mjölk eller dricka bjöds på, vilketde- ra gästerna ville ha. Kistan var gjord av grova ohyvlade bräder och påsmetad med kimrök och vatten. Denna färg var inte svart utan gråsvart och smetade ifrån sej. Inga prydnader som exempelvis fötter under eller skruvar igenom locket. När vädret tillät stod kistan ute på gården, placerad på två pallar klädda med grönt. En eller annan krans av lingonris utgjorde dekorationen på själva kistan. När gästerna var färdiga för avfärd, så skulle de bjudas / på en sup brännvin, både karlar och fruntimmer. Ett tack till den döde för hans goda livsgärning frambars av någon granne, en psalm skulle sjungas och sången upptogs av någon bland hytternas folk, som hade en vacker stämma. Skrovliga röster blandade sej i sången, men alla sjöng med djupaste allvar. När denna ceremoni var över upp- lystes det, att om någon ville se den döde innan lockat spikades på, så kunde de få sin önskan uppfylld. De flesta skulle se honom, men var det någon havande kvinna, skulle hon undvika att se en död. För att all rädsla för den döde skulle försvinna, så skulle den som såg honom även vidröra honom. Det var sed, att de närmast sörjande inte skulle visa sej för gästerna förr än de skulle gå till kyrkogården med den döde. Hytternas folk var vana att bära bördor, men sådan börda som ett lik var ju inte så vanlig och den tarvade försiktighet på de smala sti- garna bland ljung och moras. Kistan lyftes upp på axlarna och vand- ringen började. Begravningsgästerna trevade sej fram. Kvinnorna mås- te hålla upp sina långa kjolar, för att inte trampa dem. På huvudena hade de dukar som kallades skenareklä eller skenaredukar. De var svarta, glansiga och liknade svart glansigt papper med en centimeter lång frans. Dessa dukar knöts under hakan och drogs fram över pannan. / Vid djup sorg kunde man knappast se ansiktet. På armen skulle alla kvinnor bära en mörk ullschal såväl sommar som vinter. I handen psalmboken. Detta hörde till begravningsutstyrseln. När bördan blev för tung sattes kistan ned och andra karlar fick tillträda. När de äntligen kom fram till körvägen, stod där en skjuts, häst och hökärra, på vilken senare grindarna var bortagna. Kistan sattes på kärran och två karlar skulle gå före hästarna. När gästerna kom tillbaka till sorgehuset skulle lakanen ha tagits från fönstren, ljusen släckas och eneriset på golvet sopas bort. Men ute på trappan skulle det läggas ett par stora enekvistar. Uppasserskan gick nu åter omkring med kleningbitar, påstrukna med smör och riven ost. Osten låg ganska löst på smöret, så när männen ätit, såg de ut om munnen i det långa skägget som om de hade ätit mjöl. En sup hörde till denna måltid. Alla skulle äta upp sina kle- ningbitar, ingen fick lämna något nu. Efter detta kom kaffet, kokt på några bönor med tillsättning av bränt korn. Kopparna fylldes till randen och helst litet även på fatet. Alla slog kaffet på fatet och drack. Kaksockret var klippt i bitar. En sådan bit var beräknad till varje kopp. Att lägga socker i kaffet var inte brukligt, utan var och en drack på bit. Andra koppen var bara halv till karlarna, för / de skulle ha brännvin i. Var det någon som fått för mycket kaffe, gick det ju bra att dricka av lite tills det blev lagom efter eget tycke. Dessa kaffehalvar kunde bli ganska starka. När de så hade smuttat på halven och bitit en flanga socker till och gjort den sed- vanliga grimasen, så började de bliva lite högljudda och talade då om gamla händelser. Var det en gammal vän och arbetskamrat som dött, så kunde merendels alla bidraga med något minne och det blev ingen ända på talet.