Transkriberad uppteckning

För hytternas folk var potatisen mer än halva födan. Men suglet (sovlet) var ett svårt problem. Många av kvinnorna bar stora bördor ljung till fiskelägena för att få fisk istället. Torkad haj var något som de flesta fick vänja sej vid, för den var billig och fiskarna använde den mycket litet själva. Något som kvinnorna fick i ersättning för ljungnet (ljungen) var torkade ganer och strop- par (gälar och magar) efter olika fisksorter. De fick stora knippen av denna vara. Dessa kokades och hackades till stuvning. När stor- sjöfiskare var hemkomna kunde de få bättre sorters fisk. Varje ljungbärerska hade för det mesta var och en sina kunder bland fiskarebefolkningen. För att bära ljung fordrades vana och en god kroppskonstitution. Bördorna blev nog jämförda med var- andra på fiskeläget, och likaväl som fiskargummorna visste vilken som hade den största bördan, visste hytternas kvinnor vem som beta- / lade bäst. Ljungnet rycktes upp med rötterna, mullen slogs av ro- ten för att få denna ren. När en såpass stor hög var uppryckt, som de ansåg sej kunna bära, lades ett tåg (rep) på marken. I ena ändan på tå- get var en ögla, dels av tåget, dels av trä, en böjd enekvist eller ibland en järnring. Dessa trä- eller järnringar var till för att tåget skulle glida lätt vid surrningen. Kvinnan lade sej på knä framför ljunghögen och började ordna ljungkvistarna eller, som de kallade dem, kasera. Rötterna skulle ligga tätt inpå varandra, top- parna åt sidorna. Hårda och säkra skulle dessa fång eller tjämmer vara. När ett tjämmer var så stort att armarna knappast kunde räcka över det, lades det på tåget. När så många tjämmer var lagda på var- andra som kvinnan ansåg sej kunna bära, surrades tåget om så hårt som krafterna tillät. För att få denna börda på huvudet måste den rullas till närmaste sten eller berghäll och få den upp där. Nu hän- de det, att de fick dra bort ett par kvistar för att få huvudet mellan tåget och ljungnet. Och för att inte skada pannan, måste något tyg- skynke hoprullas och läggas emellan tåget och pannan. När bördan väl var placerad på huvudet och axlarna, så kunde kvinnorna gå mils- långa vägar över diken och gärdsgårdar. Fanns någon lämplig plats / på vägen, kunde de ju vila ett par minuter. Men tiden var dyrbar och vägen var lång. Såg det ut att bli oväder, så måste de ännu mera skynda på, för att få storm eller regn över sej var ingen glad över. Fram måste de, men i oväder var det inte alltid de kunde klara av saken.