Transkriberad uppteckning

När dagen gryr börjar det att ljusna och ljusnar allt mer och mer, tills det bliver full dager. Så även här bland hytternas folk, när upplysning kom som en daggryning kunde deras själs öga se något de aldrig tidigare sett. De ljusa eller mörka skepnader, som bär namnet spöken, började försvinna. Om skator skrattade vid någon begravning, kunde de inte längre med bestämd- het säga var den dödes själ hade hamnat. Om ugglan skrek sitt klä vitt klä vitt, förstod de att det var hennes förmåga att uttrycka sig samtidigt som de förstod att hennes förmåga som spågumma om dödsfall inte längre var att tro på. Tron på kvacksalvare och trolleri började försvinna, en och annan av dessa kvacksalvares lärdomar, som gått i arv generation efter generation har hållit sig kvar långt in i våra dagar, men nu förstod människorna, att läkarevetenskapen började bliva dessa kvacksalvare övermäktig. Även barnmor- skan fick vid något svårare fall tillträde till någon av hytternas kvinnor, men så sent som för 60 eller 70 år sedan blev de flesta av hytternas kvinnor / förlösta av gamla gummor. Här var det inte tal om någon förundersökning eller om någon annan sjuk- dom fanns under havandeskapet, här var det att äta vad som kunde åstadkom- mas och arbeta så länge de orkade. Det sista hon gjorde under havandeskapet var kanske att själv gå efter den gumma, som skulle hjälpa henne vid förloss- ningen. Om någon ung kvinna klagade över trötthet eller på något sätt var o- lustig, fick hon knappast någon som helst förståelse eller tröst, utan hon fick nöja sig med ett ordspråk som sade, att det är en dålig ko som inte tjeser (keser) med första kalven. Den unga kvinnan aktade sig nog för att beklaga sig någon mer gång, ty hon ville inte vara sämre än andra i de äld- res ögon. På vägen ifrån gryning till dager fick nog hytternas folk passera många milstolpar, men om det än gick sakta, så gick det ändå emot en utveckling, som ingen kunde hindra. En stor händelse var när fosforstickan blev uppfun- nen, och kunde köpas. Vi har ju hört hur flinta, stål och sköre (fnöske) var en gammal metod att få eld, men så tidsödande. Hade de råd att köpa en bunt stickor, var det bara att stryka ned efter muren vid spisen och på ö- / gonblicket var eld i stickan. En näve torrt "lögn" (ljung) kunde hållas i be- redskap och fyren var klar. Även rökare prisade fosforstickan, men de hade många ränder efter stickor på bakbyxan. Fosfor avskrapades och användes som rått-gift. Även olycksfall av förgiftning inträffade och dessa stickor blev förbjudna i handel. Även då hamstrades efter förmåga, ty de var misstrogna emot den nya stickan, att den inte fyllde sin uppgift. När törvedstickan och tranlampan fick maka på sig i de bättre situerade hemmen för nyare och bättre ljus, fick hytternas folk ännu använda sin tranlampa, på grund av att de nya oljelampor, som var utkomna i handel, var för dyra för dessa fat- tiga att kunna köpa, men nöden är uppfinningens moder: De gjorde sig själva lampor, en glasflaska fylldes med olja, en kork sattes uti som vanligt, men igenom korken gick ett rör, en grov ullgarnsända drogs igenom röret. Denna garnända drog upp oljan, så den delen av garnet, som kom ovan röret, kunde tändas. Det blev ingen stor låga, och den hade en likhet med tranlampan; den kunde ryka. Det blev ju storartat, när de kunde köpa den lilla glaslampan med en riktig veke och en skruv, varmed lågan kunde modereras, garnändan måste de draga upp med en nål. Även på den nya lampan fanns glas, som hindra- de veken från att ryka. Ingenting har i en utveckling fått stanna vid det / gamla. Hytternas folk började ryckas med. Nu blev det en lampa med fot un- der och en kupa, som gav ett behagligare sken än bara glaset. Nu kunde de sitta var som helst i hyttan och ändå se att arbeta. Men lampan kanske var en aning för hög, den kom för nära taket. Då spikades en plåtbit i taket ö- ver där lampan hade sin plats på bordet. När de kunde köpa ett halvstop fo- togen, fylla sin lampa och låta skenet bliva till hjälp inte bara inom hyt- tans väggar utan även utåt, där många vandrare i ödemarken räddat sig undan snöstormar och oväder med hjälp av lampskenet från en hyttas fönster fram till en torftig människoboning, då förstod de att ljuset segrar över mörkret.