Transkriberad uppteckning

En hytta, som inte låg så långt ifrån allfarsvägen som många andra var Varpens lilla gråa ryggåshytta. Han hade med hjälp av hustrun flyttat hyttan ifrån det första torpet, han bosatte sig på, när de som unga makar skapade sig ett hem och odlade sin magra torva och alla barnen blev födda där. På detta torp låg en sten med ett runt hål i mitten. Sägnen förtäljer att häxor hade använt stenen när de varpade till sina vävnader. Den nedre ändan av var- perna satte de ned i hålet på stenen. Utav att varpan gick runt, slets detta runda hål, därav hade torpet fått sitt namn, och de som en gång bott där fick ärva namnet. Nu hade han med sin familj flyttat och även här odlat upp en täp- pa, den kunde knappast kallas för torp. Här odlades potatis till husbehov, men familjen hade blivit mindre, när barnen flugit utur boet. Sorger och svår- righeter uteblev inte. Sin äldste son fick de bädda ned i graven; vid ett häf- tigt åskväder träffades han av blixten. En dotter dog helt ung av brännskador, som hon ådrog sig vid en olyckshändelse. När mannen dog, satt gumman ensam i / hyttan, som förföll mer och mer för varje år. En stormig kväll blåste en del av taket bort, och gumman måste låna hus hos närmaste granne, tills hjälp kom och med stöttor rättade åsen upp. Taket lappades och gumman kunde åter bo där. Täppan hade i många år burit potatisskördar och den sista hösten man- nen levde hade han sått vinter-råg i potatis-jorden. En tidig söndagsmorgon fram på våren kom jordens ägare myndig och bred och förklarade, att han sått klöver i rågen, "så du får ta rågen, sedan är jorden min". Gumman frågade efter orsaken varför han tog jorden ifrån henne, ty arrendet som belöpte sig till tre kronor årligen, var betalt. Men orsaken var en annan, sade han. "Ja ja du", sade gumman, "du kanske inte får mer än jag har, innan du dör." Hon visste nog inte hur sant hon sade. Detta var inte under en tid då utländska fogdar huserade i Sverige, ingen protesterade emot denna handling. Det såg ut som om fåglarna skulle göra vad de kunde, de plockade bort frön emellan rågstråna, men den lilla skaran var allt för liten för det arbetet de tog itu med, ty klövern växte upp och när rågen var skuren och borta, släpptes djuren där för att beta. Gumman måste be sin granne att få taga vatten i hans källa, ty hon beklagade sig att "kynnera" hade gått omkring hennes käl- la och förorenat. Grannen sade: Det var en kältring som släppte krägen ner / på väggarna för dej, och när där blir mindre å äda, kommer de att dra halmen å taket för dej å äda upp". Ordet kältring förekom ofta. Även i våra dagar kan vi av gamla bohuslän- ningar få höra det, det är benämning på någon de tyckte inte var hygglig. De visste nog inte varifrån de fått ordet (troligt är att det kommit ifrån kelterna, som en gång var ett vandrarfolk, kanske även de hade hälsat på hos hytternas folk.)