Transkriberad uppteckning

Hyttornas folk ansåg att skolan var endast för de rika och förnäma. Detta var ju också sanning, ty fram till 1840 - 41 var det väl endast såda- na, som hade gott om penningar, samt de som förstod att skolan var nödvän- dig, som lät sina barn få någon undervisning. När folkskolan blev påbjuden genom riksdagen, blev det motstånd ifrån många håll. Hyttornas folk hade in- gen möjlighet att låta barnen gå i skola; det var ju vid denna ålder de skul- le börja hjälpa till att försörja sig. Vid denna tidpunkt kunde nog de fles- ta medelålders människor läsa innantill, och detta kunde de väl lära barnen, något mer var ju enligt deras åsikt inte nödvändigt. Bibeln, psalmboken och Luthers lilla katekes var de enda böcker som fanns tillgång till i de fles- ta hemmen. Därför blev det många av hyttornas barn, som fick mycket liten skolunderbyggnad de första åren. Skolan, som inrymdes hos bönderna, var då som nu delad i småskola och storskola, så sent som omkring 1885 var småsko- lan ännu inhyst hos bönderna. Storskolan hade nu fått egen byggnad. Numera / var det en tvångssak att låta barnen gå i skolan, men hyttornas barn mås- te många dagar vara borta ifrån skolan av olika orsaker. I hemmen kanske inte fanns en matbit att sända med barnen, skor och kläder var även av den beskaffenheten att de inte utestängde vatten eller kyla; även fick de pas- sa de mindre syskonen, medan mamma var borta och arbetade. De dagar barnen hade varit i skolan under terminen var för många snart räknade. Barnen bor- de kunna läsa när de började skolan. Lärarinnan satte stort värde på de för- äldrar, som lärt sina barn att läsa, och detta värdet tävlades om, ty lärar- innan var ju en så pass viktig person näst prästen och klockaren, så alla ville gärna hava hennes gunst. Denna försökte de erövra genom att skänka ett skålpund smör eller ägg, ja till och med stora granna bakelimpor, för vilket hon tackade, men någon nämvärd gunst kunde inte påräknas. Hyttornas barn hade ju inga gåvor in natura att ge, så det var ju en fördel för des- sa om de kunde läsa. Några hade hunnit så långt att de kunde lilla kateke- sen utantill, när de började skolan. Lilla katekesen ansågs som en barna- lära, vilket framgår av en fråga: Varför kallar man katekesen en barna-lä- ra. Svaret är: Därför att alla skola av barndomen honom lära och sig där- uti såsom Guds barn i alla sina livsdagar öva. Barnen hade nog många vinter- / kvällar vid skenet ifrån flaskan och ullgarnsveken pluggat igenom lilla katekesen, under det att far och mor vid sitt arbete hörde på och rättade felläsning. Detta var inte lätt, ty både stil, stavning, ja själva orden var nu annorlunda än i de allra äldsta böckerna. De gamla kallade den nya stilen för latin, och den kunde de inte läsa. I en av bondstugorna, där en småskola var inrymd, fanns ett stort bord med bräder omkring till sittplat- ser för barnen, en hylla med griffeltavlor och läseböcker. Sina egna böcker hade barnen i knytet, däri även förvarades griffeln och sudden till rengö- ring av tavlan samt pekpinnen och maten för dagen. På väggen hängde svar- ta tavlan, på en hylla inunder låg kritan och rottingen, på en träsoffa som stod vid ena långväggen låg en kudde, där lärarinnan efter en ansträn- gande lektion kunde vila sig. Bredvid soffan stod en trästol. På denna var placerad kaffekitteln med tillbehör, en limpa, smörkopp, pipan, tobak, kniv, samt ett tändsticksfodral, av barnen många gånger beundrat, ty det var av silver med ett plån på ena sidan. Många kvinnor rökade sin kritpipa, andra snusade. De stoppade snuset i näsan, ja till och med prästen så snu- sade han, men han hade silverdosa: andra kunde nöja sig med näver- eller horndosor. / Lärarinnan kunde väl även behöva få dra några bloss på sin snugga, och det hände nog att hon måste taga snuggan ur munnen, när hon tillrättavisa- de något av barnen. När rasten kom och barnen rusade ut, hände det nog nå- gon gång att stolen fick en törn, så om det inte blev mer än limpan som med en duns föll i golvet, var det ju en tur. När lärarinnan blåste signalen i visselpipan, var det att åter rusa in. Skulle det bliva lektion i skrivning eller räkning på griffeltavlan, var alla ungarna i tavelhögen, ryckte och slet åt var och en sig så den ene kunde få en bit av tavlan och den andre en bit av ramen; det gick ju an att använda tavelbitar. Det var bara den olägenheten att tavelsudden måste användas oftare. Förrådet av vätan i munnen höll även på att tryta. Den som gått ett år i skolan ställdes större fordringar på, än den som började första året. Detta var ju helt naturligt, därför fick andra-årin- gen bliva överlärare över första-åringen. Första-åringen skulle placeras till vänster, andra-åringen skulle hålla sin vänstra arm över första-årin- gens nacke och med högra handen föra pekpinnen över bokstäverna samt lära sin minsta kamrat, om denne inte kunde själv. Detta var ju lite förläget om en flicka och pojke blev placerade på detta sätt, de kunde även vara / kitsliga emot varandra. Då hördes ett slag av rottingen i sofflocket, då var det bäst bliva hygglig. Pekpinnen var barnens privata egendom, den skulle ligga i boken, där var flera mönster på pekpinnen, en del pojkar hade skurit hål där tummen kunde stickas igenom samt däromkring några tag- gar eller andra prydnader. På rasterna var byteshandeln i full gång. Här byttes med griffelstumpar och pekpinnar. De som kanske inte hade råd att köpa en griffel, kunde tälja pekpinnar och på så sätt skaffa sig en griffel. Pojkarna var inte så noga med om det var en hel griffel eller bara en stump, men flickorna däremot var mera noga när det passade. När någon flicka skul- le gå in i affären under vägen hem för att köpa en griffel, skulle hela sällskapet vara med och vara smakråd; de som hade råd köpte grifflar med papper omkring halva griffeln. Dessa var av olika färger. De kostade två öre, handelsmannen fick taga fram hela lagret, innan de fick någon som pas- sade. Hyttornas flickor kanske inte hade så de kunde köpa annat än en grif- fel utan papper som kostade ett öre, men de fick ju vara med och se på här- ligheten, det var ju ändå ett nöje. Den snälla tuppen, som bodde eller kanske ännu bor i barnens första lä- robok, hade många gånger litet att belöna en flitig lärjunge med. Det egen- / domliga var att var barnets föräldrar fattiga, var även barnets tupp i lä- seboken fattig, men den lilla nyfikenheten hos barnet blev stillad, om det endast var en liten sockerbit, tuppen kunnat åstadkomma. Hade mamma varit borta och arbetat, då värpte nog tuppen dagen därpå en brödbit med smör på, om mamma hade sparat en del av sin öktemat och stoppat den i lösa fickan, som kallades taska, om hon t. ex. varit och bråtat, var det inte omöjligt utan barnet upptäckte, att där var skävar på smöret, allt måste ordnas på så sätt att ingen misstanke uppstod och tuppen fick behålla sin värdighet som värpande tupp. Lärarinnan hade utur den gamla katekesen tagit vara på de lärdomar är- kebiskop Lindblom givit läromästarna. Till dessa räknade även hon sig. På sina kvällspromenader styrde hon oftast stegen till hyttornas folk, där hon hälsade på någon av sina skolbarns föräldrar. Barnet var nog inte så värst förtjust i besöket, ty nu skulle förhör i något stycke liksom förut på da- gen i skolan åter upprepas. När hon tände sin pipa och förtroligt pratade med det fattiga folket, kunde hon så väl förstå deras bekymmer. Hon förstod att med de skor de fat- tiga barnen hade på fötterna i snöslask och regn, var de våta om fötterna. / Barnen fick taga av sig på fötterna i skolan. Strumporna hängde hon till tork i spisen eller vid kakelugnen. Av limpan som låg på stolen, skar hon stora skivor, bredde smör på till de fattiga barn som inte hade en brödbit med sig till skolan, men hon kunde även vara sträng. Hon var känd för sina dräpande svar, när skolrådet med prästen i spetsen gav henne tillrättavis- ning för något de tyckte hon hade felat. Sin ålderdom tillbrakte hon ibland det fattiga folket, man kan säga att hon levde och dog ibland hyttornas folk. Finns det ännu någon gammal ifrån hyttorna som lever, som en gång varit hen- nes lärjunge, må de minnas med vördnad gamla Skol-Johanna. Storskolan Storskolan var verkligen något stort för dessa barn, som inte sett någon vare sig skola eller större sal. Här var stora fönster, högt till taket, en stor golvyta med fyra bänkrader, en stor svart tavla, kartor på väggen och en kateder på vilken jordgloben var placerad. I bänkarna var griffeltavlor samt läseboken; här kunde barnen förvara sin övriga skolmaterial samt sitt matknyte. Locket kunde läggas över för obehöriga blickar, allt begrundades första dagen. Barnen hade mycket att berätta i sina hem efter första dagen / i storskolan. På de 40 åren eller något mer efter riksdagsbeslutet om folkskola, ha- de skolan naturligtvis gjort sina framsteg, den gamle klockare Andersson hade blivit avlöst av nyare lärare, en lärarinna, som skulle av barnen kal- las för mamsell, var anställd för barn i första och andra klass, för tred- je och fjärdeklassare var manlig lärare anställd; några fler klasser fanns ej. Vid läsning fick inte pekpinnen användas. Var det någon som efter gam- mal vana skulle peka, blev det med fingret; detta var av mamsell förbjudet. Detta förbud fick inte överträdas, ty då blev det en omild påminnelse över fingret, att fingrets ägare numera var i storskolan. Hyttornas folk fick nya bekymmer; barnen skulle hava nya böcker, en stor del hade inte råd att köpa de böcker, som erfordrades, en del ansåg att det var onödigt, de tyckte en sådan bok som geografien behövdes inte, ty om barnen inte visste namn på land och städer, var det inte så noga, ty de kunde aldrig komma dit än- då. Likadant var det med övriga böcker. Om det var den ena orsaken eller den andra, blev det barnen som blev lidande på förhållandena. Varannandags- / läsning måste tillämpas, då första och andra klass läste den ena dagen, tredje och fjärde den andra. På den lediga dagen var det att gå till nå- gon skolkamrat som hade böcker och låna en bok eller tillsammans med denna läsa över läxorna några gånger. Man må förstå att det var långa vägar de hade att gå, när de skulle låna en bok, ty deras närmaste granne kanske var lika fattig som de själva. På frågan som ställdes till dem i skolan, var- för de inte kunde läxan, blev oftast svaret, att jag har ingen bok eller jag fick inte låna någon bok. Av denna orsak hände det nog mer än en gång att barnen blev kvarsittare. En orsak varför barnen uteblev ifrån skolan var att inget bröd fanns att sända med barnet. Det hände mer än en gång att barnet själv på den le- diga dagen måste springa omkring för att låna en halv kaka eller gå med ett par ägg i en duk till närmaste bondgård för att köpa en kaka, ty att ha med sig några kalla potatis eller ett par läffser (bröd bakade av mjöl och vatten och stekta i stekpannan) till skolan var ju skamligt. De barn som var lyckliga nog att kunna hava med sig goda smörgåsar förstod sig in- te på fattigdom, och barn i allmänhet är hänsynslösa emot varandra. Det blev med tiden ordnat så att de allra fattigaste barnen fick en kaka om / dagen i skolan. Detta bestod socknen och brödet kallades i dagligt tal socknebröd; den eller den fick socknebröd i skolan. Detta skolhus låg mycket långt ifrån hyttorna så mamsell kunde inte i likhet med den gamla lärarinnan besöka hyttornas folk, hon hade även en modernare uppfattning att ett besök kunde inte försiggå utan att man var bjuden. Bjudningar uteblev inte, men de kom inte ifrån hyttornas folk. En stor upplevelse för många barn var när de för första gången fick gå med till kyrkan. Detta skolhus låg i närheten av kyrkan och mamsell omtalade, att nästa skoldag skulle båda hennes klasser få gå med henne till passions- predikan, men samtidigt uppmanades barnen att taga på sig det bästa de hade. Alla hade nog försökt efterkomma uppmaningen. En del var klädda liksom mamsell med klädningar lite uppdraperade efter sista modet, en del lite enklare, andra åter hade inget annat att ta på sig än det de hade varje dag i skolan. Barn hade på den tiden rätt långa klädningar, och för dem som inte tyget hade räckt till utan klädningarna blivit en aning för korta el- ler ock hade barnet växt under de år som gått sedan klädningen var ny. Mam- sell gjorde sitt bästa för dessa med att försöka dra i klädningen, men det gagnade föga. Även dem som var klädda i trätofflor förmanade hon att gå / tyst i kyrkan, för dem som inte varit här förr fick mycket att se på. De knuffade varandra och pekade åt taket med de gamla antika målningarna, de hade ju läst om såväl änglar som helvetet och här kunde de tyda målningar- na i samma riktning, predikan gav de nog mindre akt på; en liten parvel ha- de tappat den ena toffeln, han måste naturligtvis stanna efter för att sö- ka upp den. Vid den stora korsvägen där fyra vägar mötas skildes barnen åt den dagen. När de vid fjorton års ålder då konfirmationsåret började och en del av de förut nämnda klasserna barn åter satt i denna kyrka, hade nog intresset för målningarna gett vika för intresset för läxorna. Katekesen, bibliskhi- storien samt psalmboken hade kommit åter så långt i förgrunden så inga an- dra böcker behövde lånas eller köpas. Intresset för andra böcker hade i sko- lan inte fått den fostran då som sedermera blivit en nödvändighet för män- niskorna. Den stora allmänheten och de fattiga i synnerhet gick mycket o- kunniga ut i livet, ja kanske ända till den dagen de själva hade barn som börjat skolan och kunde förklara för mor och far om sådana ting dessa al- drig fått lärt; då började skolan för andra gången i deras liv. När de satt i kyrkan inför sin konfirmationslärare var det mycket vik- / tigt att kunna besvara alla frågor för det första emedan det var en skam att inte slippa fram utan att få gå och läsa i två år, för det andra behövde de slippa fram, ty nu skulle de kunna fullt försörja sig, och för det tredje - vilket för dagen var det förargligaste - eftersom de gummor som vid var- je tillfälle hörde på läsbarnen, visste att berätta, att det var den eller den som inte kunde svara i dag. Dessa hyenor som frossade i barnens okun- nighet, var heller inte rädda för att gå till prästen med skvaller om nå- gon av barnen hade gjort något som inte var passande i deras tycke. De var ju gudfruktiga och hade därför rätt att anklaga barnen. Den anklagade kun- de skatta sig lycklig om han slapp undan med att gå några extra gånger till prästen utan att behöva gå ett år till att läsa. De flesta av hyttornas barn fick nog försörja sig själva under läsåret, de behövde få lite till kläder för konfirmationen om de inte måste lämna hem vad de förtjänade och låna sig kläder till denna högtid. Efter sin första nattvardsgång skulle de vara mogna att trotsa livets stormar. De som för ett par hundra år sedan byggde sin hytta och odlade sin li- la torva bland bergen har nu i många, många år sovit den långa sömnen un- der gröna kullar. Dessa kullar såväl som hyttorna är jämnade med marken. De- / ras efterkommande släktled ha blivit spridda över hela jorden. På många av de små torpen står skogen hög och grön. Den blev planterad för omkring 60 år sedan av dåvarande skolbarn och några äldre i samhället. Men vilka män- niskor var de som planterat den skog som en gång stått där våra förfäder stampade sin torv? Att skog funnits bevisas av alla trädrötter som grävts fram och blivit tillskott till bränsleförrådet, ja att skogen fordom varit mycket större än den som nu finns, ty i alla dalar emellan bergen finns eller har funnits torvmyrar. Vilka var dessa människor, som fällt denna skog och lämnat rötterna till kommande generationer århundrade efter år- hundrade, där de legat på flera alnars djup, där de grävts fram av dessa ge- nerationer, om detta skulle utforskas måste det bliva någon som lärt lite mera än den som suttit på skolbänken hos skolpojkarna. Dessa hyttornas folk satte en ära uti att arbeta, de satte arbetet före kunskapen för sina barn. De satte en ära uti att de brutit tunland efter tunland vildmark för en mycket liten dagspenning, som blivit ett gott till- skott till jordbruket åt bönder eller de större godsen.