Transkriberad uppteckning

Blodiglar användes som botemedel mot huvudvärk och tandvärk, kunde också användas för något hårt slag, där svullnad och värk uppstått. De inköptes på apotek och förvarades i en glasburk med rinnande vatten, d.v.s. vatten taget i en bäck eller ett dike. Burken bands över med ett mörkt tyg eller papper. Här i Upphärads församling fanns en kvinna, som hette Annicka och var bosatt i Långemad. Hon var expert på att förvara och sätta på folk blodiglar. Då iglarna skulle användas, togos de upp ur burken, lades i ett tomt glas. Detta hölls intill det sjuka stäl- let och igeln petades fram tills den sög sig fast. Ibland kunde det vara svårt att få den till att taga, om det var t.ex. en ond buln nad. Man höll då glaset omkring den, tills den bitit sig fast. När den sugit så mycket den orkade, släppte den. Det kunde ibland hända att man fick ha både två och tre iglar, innan det ansågs att mycket / nog ond blad blivit utdragen. Efter behandlingen lades blodiglarna på en tallrik på vilken man strött litet fint salt. Med fingret strök man salt omkring munnen på igeln. Han spydde då upp allt blodet. För att hjälpa till strök man lätt med fingret över honom. Därpå släppte man igeln i burken med vatten och efter något dygn kunde han användas på nytt. Det finns vissa hålor eller dammar, i vilka blodiglar kunna fångas, men varken jag eller Selma känner till någon sådan. Äkta blodiglar äro mörka, korta med en aning brunaktiga ränder. Hästiglarna äro längre och smalare samt helt svarta. (På frågan angående barfotaspringning kan jag inte ge något svar, ty någon sådan har inte förekommit i min födelsebygd Södra Fågelås el- ler på denna trakt.)