Transkriberad uppteckning

Ja angående brödsorter i fordna tider så var det så att man mest använde tunt tort bröd som man satte i kaffekoppen för att det skulle bli uppblött, så man kunde äta det ordentligt. Helst om man hadde söndriga tänder. Men den som hadde någorlunda friska tänder kunde allt äta det tort också, om det inte var allt för tjokt och knalltigt, för då var det nästan som att bita i en bit av en tegelpanna, och då var det allt något svårt att blöta också, men det fick ju gå på något sätt fast det tog längre tid. Men så hade man ju en bit mjukt bröd också, eller kanske ett par bitar, till att stryka smör på. Och bakningen gick till på så sätt att man hadde, och har väl ännu i de flesta hem, en rund skiva, s. k. handfjöl, med skaft eller handtag, som är, så där 35 cm. i diameter, och på den sätter man kakämnet, och klappar ut, och så har man en brödkavel eller s. k. kävle som är knaggligt, svarvat å utskuret, taggar eller uddar. Och det rullar man över kakan så att den täcker hela fjölen, men man får ha mjöl under, på fjölen så att den inte lödar fast, för då står man där, och då får man, så att säga, göra om kakan. Och mjölet man använde i fordna tider, helst i mitt föräldrahem, var ju egentligen råg. Det var huvudsakligen brödsäden. Man kunde ju ibland / ha lite vete också, men det fick bara bli till litet mjukt bröd som till Jul eller Påsk. Numera har man visst nästan kasserat rågen, nu ska det vara vete till allt bröd. Och mjölet var sammalet, för då i fordna tider, 50, 60, 70 år sedan hade man ju inte inrättat med sikt i någon kvarn knappast, så att man fick sikta hemma, det gjorde min mor med en något grov sikt, å i den blev det grovaste kliet kvar. Det var en sikt med botten av fin järntråd. Men så till mjukt bröd såsom limpor, eller finare tunt bröd hadde hon en sikt med florbotten, och i den stanna ju mera kli. Och så då man skulle knåda, eller som man säger på Orust, "knöa" så hadde man ett stort tråg, eller som man säger "bagetrao" och tömde mjölet i, och så var det knådspad, eller "knöspa". Det fick ju gå an med vatten, men kunde man ha lite mjölk att blanda i så blev det lite bättre bröd. Men till finare bröd vill man allt ha bara mjölk om det kan gå för sig, för degen jäser lättare då. Och "knöspat" får ha en viss värmegrad för att degen ska kunna jäsa. Och så var det jäst. Det hadde man så långt jag kan mins s. k. pressjäst, som fins att få köpa i affärerna. Den är ju bara till att lösa upp i vatten, och ösa några skedar i degen, och därtill använde min mor en träsked. Om man så hadde mer jäst än som behövdes, som till ett mindre bak, så gick det an att förvara den i ett dricksglas med vatten, till en annan gång. Men förr i tiden inan det fans prässjäst, fick man ofta brygga svagdricka, för att få jäst till bakning. / Men var man fick den jästen ifrån, till att börja med, vet jag inte. Men då man så hadde slut på drickat, så låg jästen på botten i angkaret. Så tog man den och värmde lite, och så blanda man i litet mjöl, så fick den stå och jäsa till nästa brygg, och så fick man litet över till degen. Men så ville allt brö- det gärna bli surt av sådan jäst, men om det alltid blev surt vet jag inte. Och så fick ju degen knådas eller ältas väl så att jästen blev eller blir väl inblandad. Och så vältrar man den till den ena ändan i tråget, och så har man en stor duk, kallad mjölhandduk, och lägger i andra ändan, och så rullar degen på den, och tar och sätter den, i till ex. en bäddad säng, och väl jämnad med täcke och lakan. Och brer över, och lägger en kudde på, så att den kan behålla värmen och jäsa. Då den så har fått jäsa ett par timmar, så tar man den till tråget, och ältar om den, och så tillbaka i sängen en stund, och så i tråget igen. Och så tar man ett litet stycke till bakämne och rullar till en boll så pass som 10 cm. i diameter och lägger i sängen, och det kan då bli 2, 3 tjog ämne av en deg, om den är stor. Och så börjar man att baka ut tunna kakor, och de blir då så där 2 mm. tjocka. Så har man en liten dosa e. d. och gör märke med i mitten på kakan, och det tar man ur sedan kakan är färdig, om den ska hängas på en stång på vinden eller loftet, som man säger på Orust, så har man en annan fjöl med långt skaft, som man sätter kakan på för att få den in i ugnen. Och där har man insatt en plåt av gjutjärn som är så där 40 cm. bred, / och 70 cm. lång, så att man kan ha 2 såna kakor inne på en gång, och den man har främst får man då vrida på ibland så att den blir jämt gräddad runt omkring så då den är färdig tar man ut den med brödspaden, och så drar man fram den andra med brödspaden, och så sätter in en ny innanför. Och så då alla grova tunna kakorna var färdiga, så hadde man ibland några tunna fina, såna kakor av vete, eller finsiktat rågmjöl som man gjorde likadant med. Och så hadde man några tjocka kakor som skulle vara till mjukt bröd av samma sorts deg som det grova tunna brödet. De var så där 15, 20 cm. i diameter, och en och en halv cm. i tjocklek, då de var rå. Men då de blev gräddat eller "stekta", säger man egentligen på Orust, så blev de kanske 25 mm. för allt bröd jäser ju av värmen. Och så till sist hade man limpor av finsiktat rågmjöl, och kanske litet vete också, inblandat, allra helst till Julhögtiden, om det var möjligt. De gjorde man alltid runda förr i tiden, numera ska de vara avlånga utrullade, och de var så där 18, 20 cm. och 8, 9 cm i tjocklek. De fick göras färdiga så att de kunde få jäsa en stund inan man satte dem i ugnen. Men min mor gjorde så att hon satte in en å en, inanför ugnsluckan, och elda för dem lite grand med svag eld, så att de skulle styvna lite, så satte hon dem in på sin plats på plåten, och så stängde hon luckan, och så fick de stå en timma eller så, tills de var genombakta. Och så förvarade man brödet på vinn, om vintern alltsammans, men om sommaren fick man ha det mjuka i källaren på en hylla, eller som man säger "hjäle" upphängd i taket. Men på vinden på ett bord / som inte råtter kunde komma på, för det fans ju några stycken, åtminstone små. Stora råtter var ju mera sällan, men i lagårn var allt några ibland. Och i källaren också nån gång. - Så fick det tunna brödet ligga tills det var tort, så att man kunde hänga det på stången. Jo det var allt så att man åt av tunbrödet något medan det var färskt, då det var kallnat, men av det mjuka brödet hände allt att man åt en bit varmt. - Men så var det bränsle man fick ha till baket. Det är det bästa om man kan ha tort granris, och så enris, och ljungn och ävenså furris får gå an. Men så i brist på något sådant fick man ta råghalm, om man hadde, det fick också gå. Så fick man elda en stund i ugnen, helst under plåten så att den blev så den kunde värma kakorna. Och så där man hadde plåten lös i ugnen, lagd på ett par tegel- stenar åt den enda sidan. Så eldade man vid den andra sidan, en jämn brasa som man kallde lyse, där fick man då elda mäst. Men något lite under plåten också, så att den kunde hålla sig jämnvarm. Ja så elden vid sidan blossade upp under ugnkullen och värmde kakorna ovanpå. Om det så var något vidare stort bak, så blev ugnen så varm så man inte behövde elda särskilt för limporna, annat än för att de skulle styvna så det gick att sätta dem på den plats man ville. Och så kunde man ha på en sådan plåt 8 stycken. Och så stängde man dörren, eller luckan. Och så hadde man en annan sort bröd, man kalla kavring, till den tog man det kli man hadde, och så osiktat mjöl och blanda ihop, ja min farmor tog till och med några kokta potäter, / och skala och krossa, och blanda i degen. För se på hennes tid, helst i yngre dagar, hadde man så litet råg eller vete, då var det mäst korn man hadde till brödsäd, och det var nog bra. Men om man använde kornmjöl i mitt gamla hem kan jag inte mins, men havremjöl användes då aldrig. Sån där kavring bakades ungefär på samma sätt som limpor. Men då den skulle formas till att sätta den i ugnen, så tog man så stort ämne så att det kunde bli två, och forma det till en hög bulle, så hadde man ett snöre och satte omkring och drog till, och klöv den på så sätt, så blev det två, så tog man av den övre, och vände den så blev den kluvna sidan ovanpå. Ja det var s. k. "klikavring". Det var allt nog så gott bröd, men det passa just inte att äta annat än till mjölk. Men det gick inte an om sommaren, åtminstone inte så det blev gammalt, för det ville nog lätt mögla sig. Och storleken var ungefär som en limpa. Och så hadde man allt på Orust också sånt där tunnbröd, har jag hört berättas, men det var allt bra långt före min tid man baka sådant, för man gjorde det inte i mitt gamla hem. Och det användes inte jäst, tycker jag att jag hörde sägas, utan det var osyrat och mycke tunnt, väl knappast mer än en mm., och storleken var nog densamma som nutida tunn kaka. Men till det brödet hadde man en annan sorts kavel eller kävle som bara hadde handtag i ena ändan, och så höll man handen på den andra ändan och rullade på så sätt. Och den var svarvad så att det var små upphöjningar med / refflor emellan, 3 mm. vardära, och en mm. djup. Jag såg nämligen en sådan kavel i mitt gamla hem, som min farmor hadde använt, men den blev säkert till ved, för den kom bort, och blev aldrig mer begagnad. Men så hadde man en kavel som var svarvad slät, den kallades slättkävle. Den användes mest till att mangla ut mjukt bröd, såna där halvtjocka kakor. Och så hadde man en knäck, den var som ett sågblad med små tänder, och så lång så att den räckte över hela kakan, så där 35 cm. Med den knäckade man över kakan ifrå ena kanten till den andra, och så på sned på andra hållet, så att det inte blev fyrkantiga rutor, utan utdragna åt två hörn. Så hadde man en stapp, och stappade kakan med, så att det blev lufthål, för annars ville den flyga isär, helst underskalet, men det blev allt så ändå ibland. Och stappen var gjord så att det var en liten rund träskiva, 7 cm. i diameter och 1 1/2 cm tjock, och så var det tänder eller spett av någorlunda grov jerntråd 5, 6 cm långa, och så en pinne som skaft ovanpå. - Men då man bakade s. k. tunnbröd, så hadde man ingen plåt i ugnen, utan då fick man elda så att det blev så varmt så man kunde sätta kakorna på botten eller "areln", som den kallades. Men då måtte man sopa rent först så att det inte blev aska eller skräp på brödet. Men så var det så att man kallade det brödet "tunnbröds-levar". Och så var ugnen så pass hög inunder kullen så att man kunde vända kakorna utan att ta ut dem, utan skjuta brödspaden under "leven" / och vända den i ugnen. Men hur länge den skulle stå, vet jag ju inte, men sånt tunt bröd gick ju fort att steka, det kunde ju inte tåla något vidare långvarig värme. Men så var det ett namn på bröd jag inte bör glömma. Det var limpor, som min farmor kalla "stompar", hon sa' att hon skulle baka "stomp". Den benämningen är kanhända ifrån Danmark, för att Bohuslän har varit dansk besittning i forntiden. Ja det har ju varit norskt också, men det var förut nån gång i tiden. - Ja så ska jag då göra en teckning eller skiss på de brödsorter som man hade till huvudmåltiderna i hemmet, för 50, 60 år sedan. Det var det vanliga tunna brödet, och halvtjocka kakor och limpor och kavring. tunt bröd Ovanifrån 35 cm. 2 mm. tjockt från sidan halvtjokt Ovanifrån 24 cm. 2 1/2 cm. tjockt från sidan limpor Ovanifrån 20 cm. 8 cm från sidan Det här är de ungefärliga måtten. Annars vet jag ju inte så noga, för då man inte har något att ta mått på så är det ju inte så gott, men det är nu, som sagt, ungefär. / Till Västsvenska Folkminnesarkivet! Ja nu är det allt åter bra länge sedan jag sände någon uppteckning till arkivet. Så nu får jag allt försöka med något. Jag har ju inte vidare gott om tid. Och så är det alltid något tråkigt att skriva, tycker jag. För jag har inte gott för att fundera ut hur det bör vara, så att det passar och blir bra. Och så vill jag allt också gerna skriva fel ibland. Så jag har inte vidare lust. Men jag ska nu försöka berätta något av det jag kan ha i minnet och fundera ut, då det är så mycke Ni önskar får uppgift om. - Men så får jag allt tacka så oändligt mycke för den storartade ersättningen för min senaste uppteckning. Och så sänder jag här ett par tidningsurklipp, om det kan intressera. Det är ett, som Ni kan se, om hur man i fordna tider hadde det vid begravnings- kalas. Det är presis på så sätt som jag har hört berättas, utom det att den som gick för att bjuda, skulle ställa sig upp, om det var inomhus, och stå medan han uträttade sitt ärende. Det står inte i beskrivningen. Och så några små barnsagor om jättar och troll. Men det kanse inte är något att bry sig om. Dem har jag fått av en min grannes dotter, som är i skolål- dern. Som hon har fått se i en tidning. Och så mera en annan gång. Hjälmvik Varekil 31-3-50 Med utmärkt Högaktning: H. Hansson.