Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar.
Tomtegubbar - jag vet ingen särskild gård, där de hade sådana. Men bonden kom ut på natten händelsevis och mötte tomten och han hade ett halmstrå på axeln. "Du var mej en liten stackare, orkar du inte bära mer än ett halmstrå?" sa bonden. Men på morgonen när gubben kom ut, låg där ett helt lass med halm, där han mötte tom- ten. Vet inte om tomten sedan flyttade. Så var det en tomte som siktade mjöl. Gumman kom uppför vindstrappan och såg genom nyckelhålet hur tomten satt och siktade. Mjölet blev många gång- er drygare. Tomten var så trasig och såg bedrövlig ut. Hon tyckte synd om honom. Hon sydde nya kläder och en ny mössa åt honom och gick upp och la dem på vinden, där hon visste att tomten skulle komma. På / kvällen gick hon och tittade genom nyckelhålet och fick se tomten. Han hade tagit på sej de nya kläderna och sa: "Nu är tomten fin, nu siktar han aldrig mjöl mer." Julgröt satte de ut till tomten på logen.
Älvor
Min mor påstod att det fanns en hop små fruntimmer ute på åkrarna. Hon kallade dem för 'sjödrottningar'. De kommo tillsammans och dansade på natten. Det skulle vara männi- skor, som blivit dömda att leva i den skep- naden, sade hon.
Tomtar
På Östby fanns en tomte. De lade ut mat åt honom i lagården för att han inte skulle skada människor eller djur. Jag vet inte att någon sett tomtar på min tid. Men far och mor påstod att det fanns små gubbar.
Djävulen
Det var en änka som brände upp sina ungar i omen. Så fäste hon ut pengar åt den som skulle kunna dra hem en stor gran från skogen, om han tog henne i toppen och drog henne mot kvistar- na. En vacker dag kom en dragandes med en gran och honom äktade hon. Det var själve skam som hon äktat. Men hon var rik och förmögen så länge hon levde.
Vattenväsen
"Näcken" har funnits i sjöarna häromkring. På min tid ha de endast skrämt barnen för honom. De gamle sade att han liknade bra mycket en männi- ska i kroppen, men han hade hästhuvud och häst- hovar därfram. Men så kunde han också göra sig till en fisk. Hästhuvudet kunde han inte byta bort. Han var alltid i sjön. Om man gick förnära vattnet, så kunde han komma.
Vattenväsen
I brötegårdssjön fanns "sjöråa". Hon brukade visa sig som en stor gädda. Och när de fick se den gäd- dan, så var det inte lönt att försöka fiska i sjön den dagen. Gäddan var så stor att hon hade svårt för att vända i vikarna. De gamle sade, att hon ha- de fjäll så stora som takpannor och ögon som te- fat. Hon böjde upp ryggen ibland och då stod hon som en stor båge i sjön. En del sade, att det var den onde som skapade sig så.
Vattenväsen
I forsen här på bruket höll "näcken" till. Det var en person från bruket, som sades ha lärt sig spela fiol av "näcken". Han hade gått till forsen kl 12 tre tors- dagsnätter å rad och för var gång hade han haft ett får- lår med sig och offrat åt "näcken". Han hade fiolen med sig och spelade allt efter som näcken spelade.
Död o. begravning
Om en person låg sjuk och fickuret hans stanna- de, så tog man det som ett givet tecken på att han snart skulle dö. Så hände det att personen sederme- ra dog på samma timslag som klockan hade stan- nat. Man berättar sådana exempel. Man ville inte att hundar och katter skulle gå in till en sjuk. Av vad orsak vet jag inte. Den grovt ogudaktige fick svårt att dö. Han kunde inte dö förrän han fick tala vid prästen och bli delaktig av nattvarden. Och det var alltid van- ligt, att man skickade efter prästen till dödsbäddar. På Ödeborgs bruk hände en gång att en person dog. De bar ut honom och lade honom på en loge. På sam- ma loge ställde sig snickaren att göra kistan. Rätt som han stod där ifärd med att spika ihop / kistan reste sig den döde och frågade vad det där ville säga. Personen var skendöd. Han levde sedan i många år. En gång i min ungdom var jag till Tångelanda tingsstäl- le och jag fick ligga i en skrubb hos häradstjänaren över natten. På morgonen upptäckte jag en likkista i grannskapet. Förvånad frågade jag häradstjänaren vad meningen var med den kistan. Jo, svarade han, i den skall jag själv ligga. Det är den tredje kistan det där. Folk har lånat kistor av mig. Det är inte den enda jag hört talas om, som gjorde sin likkista själv. Man gjorde kistorna av breda och tjocka furubräder. De olika bitarna sammanfogades med tränaglar eller grova spik. Locket spikades alltid på kistan. `Likkistmakarn´ var självskriven gäst på begravning- en och det var han, som skulle spika locket på kis- tan. Innan han satte locket på frågade han, om någon mer önskade se den döde. Då brukade de gå fram och ta i den döde för att de inte skulle ha ont av honom sedan. Man ville ju se honom i minnet / en lång tid efter begravningen. Den synen skulle inte värka så elak, om man hade tagit i honom. Lappar o. dyl. av `svepan´ gömde de till minne av den döde. Man lade inte något föremål i kistan till den döde. Odöpta barn och självmördare begravdes på särskild plats på kyrkogården. På senare tider ha de begravt det odöpta eller det förtidigt födda barnet, som sak- nat liv i samma grav som en äldre.
Husdjur
Det dugde inte att en karl mjölkade. Den mjölken som en karl hade mjölkat åts in- te av de andra i familjen. En karl ville inte förnedra sig att sköta lagårn. Det var kvinnfolksarbete. Ett kvinn- folk skulle fara till tjur med kon. Det blev bättre lycka då.
Lusse
På landet förekom inte ofta att 'lussebrud' uppträdde, men i Uddevalla, där jag tjänade som ung förekom det. I mitt föräldrahem steg de upp mellan klockan 3 och 4 på morgonen och åt grishuvud och annat sovel. Det kunde hända att grannflickor kom och bjöd kaffe, innan man hunnit stiga upp på morgonen. Mycket brännvin dracks. Sedan lade de sig att sova igen till dess det blev dager.
Lusse
Jag mins att de i min ungdom brukade sti- ga upp tidigt på morgonen och äta och dricka. När jag tjänade på Hagen, kom ett par vitkläd- da fruntimmer in och bjöd på kaffe, innan vi hunnit stiga upp. Den ene av dem hade en ling- onkrans på huvudet. Flera ljus voro fästade i kransen. Ljusen brunno. De gick till ett par tre av de bästa vännerna och bjöd kaffe på det sättet.
Umgängesformer
När vi for till Uddevalla, så brukade vi stan- na och vila vid Fagerhult. Där gick vi in och tog en bit mat, drack öl och brännvin. Men det var bara då vi hade tungt lass, vi brukade stanna där. I Lundebyn fanns en sten, som ynglingarna bru- kade tävla om att lyfta. (Intet namn på stenen). Johannes Larsson i Timmersvik var den ende, som kunde lyfta den ett stycke från marken. Eljes lyfte de den bara en och annan tum från marken. När som helst då ungdomen kom ihop, kunde de gå till den stenen.
Umgängesformer.
När allting var inbärgat på hösten, gjorde den stör- re bonden eller godsägaren ett kalas kallat "löktelön". Alla som varit med vid slåttern och skörden inbjö- dos. På kalaset gick det rundligt till. Mat och dryck i överflöd. Dans och lek till fram på morgontimmarna. Unga och gamla voro nu varandra. Löktelönen bru- kade hållas i oktober månad.