Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
I såna sjöar där näcken var, var det inte värt att bjuda till att fiska. De trodde mycket om näcken. Den sjön de trodde näcken var i hette Gårsjön. Det fick ingen se honom. Det påstods att han skulle kunna spela. Det var väl en del som hörde honom.
Tabu
Min mor varnade oss barn för att gå baklänges. Det sades att skam bru- kade gå baklänges och om man gick som han kunde han få makt med en. Och mor lärde att allt prå- lande med kläder vad var ett skams påhitt. Det var väl gott om inte de gamle ville tro att det var ett skams påhitt att man skulle tvät- ta sig.
Vårfrudagen
Vid vafferdagstiden kom di och gick trana, men det kan jag inte tala om, för det har jag inget minne av nu.
Skogsväsen
'Skogråa' var klädd 'framante' men var naken 'ba- kante'. För det ville hon aldrig vända ryggen till någon. Hon ville inte visa 'hästrompa', som hon hade. Det var en dräng i Bottnane, som var ute för henne. Var gång han gick till stallet om kvällen och fodrade hästar- na så kom ett kvinnfolk och ville till honom. Hon hade så granna bröst. Drängen talade om det för husbon- den. Och denne bad drängen att låta henne hållas så komme hon snart att ble borta. Men han skulle inte till- tala henne eller svara henne något. För om man lät henne få veta namnet, så blev hon efterhängsen och fick 'makt' över en. Kom hon inpå en, skulle man vränga ett plagg, för då blev hon borta för den gången. 'Skogråa' 'lella' så grannt i skogen. Det var många av de gamle som hade hört henne. Då ville hon locka manfolk / till sig. Om någon var så oförståndig att han härmade efter henne, så kunde han få se en vedervärdigt stygg kä- ring och allt 'ont ty'. Bäst att tiga när man hörde hen- ne. 'Skogråa' kom till en kolare en gång. Kolaren kastade en elbrand på hänne. Då hoppade hon och spann så illa. Se'n satte hon av inåt skogen och skrek. Om vargen fick se en 'skogrå', så tog han henne.
Jättar
Här i Mossviken, vid sjön finns ett stort stenrös De gamle berättade om det att en jätte skall ha bott på denna sidan Västersilen och han hade gott om sten, så han började bygga en bro, för att han skulle kunna kom- ma över till jätten, som bodde på östra sidan om sjön. Men den jätten blev aldrig färdig att börja bygga, för han hade för ont om sten och då tröttnade 'Mossviksjätten' också. Så han blev aldrig färdig.
Jättar
Det har bott en jätte på ömse sidor om Västersilen. De gamle här brukade tala om att de båda jättarna ha- de blivit osams med varandra. En gång skulle jätten, som bodde på västra sidan sjön, slå ihjäl den andre. Han kastade en hoper sten i sjön och tänkte lägga en bro men hann fick inte bron färdig. Det fanns inte så myc- ken sten, så att han kunde fylla upp med. Andra hör- de jag säga, att det skulle vara en bonde på andra sidan som hade retat jätten. En morgon strax före solupgång- en gick bonden ned till stranden och ropade på jätten. Jätten kom ut och började kasta sten. 'Ser du ena vacker tös, som kommer där, sade bonden och pekade på den upp- gående solen. Då hoppade jätten i sjön och blev aldrig syn- lig mer. Jättarna bodde i bergen. De kunde slunga stora stenar, / och de voro så tunga, så när de satte sig på berget, blev det ett stort hål efter dem. Jättarna voro stora och klumpiga. Har inte hört sägandes att det var mer än två jättar här. De har försvunnit, för när det blev kyrka, så kunde de inte bo så nära henne. Så har Guds ord blivit så allmänt, så det har rotat ut dem och allt sådant ont, som fanns i tiderna.
Jättar
Förr i världen kunde en få höra att det 'schasade' och packade och högg bortefter bergen i skogarna. Det sa- de de att det var jättarna som slogs och att de jagade varandra. Men det kunde också vara skogråa, som ha- de så stor fart genom skogen, så att det 'schasade'. Hon kunde sjunga ibland så att buskarna och ###- träden böjde sig efter henne. Då brakade det för föt- terna på henne. Det dröjde inte länge förrän det blev oväder och storm då.
Jättar
Morbror berättade om ett berg här i Vårvik, som han påstod att en 'jätte' hade suttit på. Det var, som om han skulle ha satt sig i en sandhög. Han kal- lade det för 'jättestol'. Jag mins inte vilket berg det var. Men han påstod, att det hade funnits jättar här på trakten.
Tomtar
Det påstods av de gamle att det fanns tomtar ('tomte- gôbber'). Om man dundrade på kvällen efter solen gått ned, så fick inte folket på gården sova mer än hal- va natten. En granne, Daniel Nilsson, berättade, att det inte ens gick an att vagga på kvällen. Vaggade man, så vaggade tomtarna till midnatt. Mormor berättade, att de hade sett en 'tomtgôbbe' på Tornkullen. En gub- be som 'gick på rote' (fattighjon) kom och gick förbi gården och då fick han se en liten gubbe stå i la- dörren och skratta så mycket han orkade. Den gamle hade trasiga kläder på sig och det var dessa, som tomten tyckte voro så lustiga. Tomten var duktig. Det påstods, att han hjälpte till både i stall och lagård. Han gjorde både hästar och kor fina. Men gjorde man honom emot, så fick man honom till / fiende. Och det var inte roligt. Då kunde han ge örfilar, så det sved i skinnet efter. De voro glada åt tomten o. ville inte mista honom. I Mossviken funnos de sista tomtarna, som jag hörde be- rättas om i denna socken. Där ordnade de och ställde i stall och ladugård. Om tomten var med och åkte, kunde man kappköra med vem som helst, för då blev det fart på hästen. De påstod, att det var så fördelaktigt att ha en tom- te. Den enda olägenheten var den, att de inte fick uträtta något vidare arbete efter det solen gått ned. Mormor sa', att tomten hade boskap. De hade hört hans boskap i de 'bratte hallingane' (backarna) vid Tornet - vid ett ställe, som kallas Björka.
Tomtar
Det var en gång en käring, som gick omkring och tiggde här på trakten. Ett stycke från Kasa finns ett ställe, som kallas 'Brännvinskleva'. Där satte käringen ned säcken för att vila. När hon sedan lyfte säcken på ryggen, kändes den tyngre. Och den blev tyngre och tyngre. När hon kom fram till Kasa, satte hon ned säc- ken och sade: 'Säcken ha blitt så tong, så ja' tror, att ja' fått rene fân i säcken'. Just i detsamma sprang en liten gubbe ut ur säcken och försvann åt husen till. Efter den dagen ha de haft 'tomte' i Kasa. De vo- ro goda och snälla mot honom och han trivdes bra och stannade. Husbondfolket hade ett litet barn, som låg i vaggan. Tom- ten var inne ibland och vaggade. Men han var mest osynlig. Han vaggade så häftigt ibland, så de trodde / att barnet skulle ramla ur vaggan. Om de satte in en sikt, så siktade han mjöl åt dem. Allt arbete de ville ha gjort, kunde han uträtta. Men den lille 'fanten' var så illa och trasigt klädd, så de tyck- te synd om honom och sydde nya kläder åt honom och la- de invid mjöltråget. När han hade fått kläderna på sig, sade han: 'No jonker lelle sekter inte mjöl mer." Efter den dagen var han försvunnen från gården.
Tomtar m.m.
Västerut ut från Kasa ligger 'Sigrids dy'. Det berättas, att en tiggargumma föll omkull med påsen flera gånger på den plat- sen och sedan blev påsen så tung. När hon kom fram till Ka- sa, satte hon ned påsen och sade: 'Jag tror att jag fått skam i påsen.' Då hoppade en liten gubbe ur påsen och skuttade och sprang åt husen vid Kasa. Om man kastade ett vedträ i fähusväggen på kvällen, så kom det tillbaka med ännu större fart. Far såg 'tomten'. Han hade röd mössa; var mycket liten, men huvudet var stort. Det var inte alla som fick se tom- tar. Han gjorde sig inte osynlig, men det var vi som inte kunde se honom. Vid Krokfors var på sin tid en gammal sågare, som inte våga såga mellan kl. 12-1 natten. Han hade sett en liten gubbe under sågen. Om han sågade, gick det något / sönder i sågen. Eller den stoppade och då kunde han inte få den i gång förrän solen gick upp. Det gick bra att fösa bort gubben, om man lade ett glödgat järn vid vattenhjulet. Men han ville inte reta gubben med det. Gick inte an att 'banka' på logen om kvällen. Tomten ban- ka långt inpå natten då. Men värst skulle det vara mel- lan tolv och ett på natten.
Tomtar
När far och mor flyttade till Kasa, så varnade folk dem och sade att de aldrig skulle kunna bärga sig på den gården. Men det var inte farligt. Vi har aldrig sett någon 'tomtgôbbe' här. Eljest sades det, att det ha- de varit väldigt oroligt här förut. Det gick inte an att nämna tomten med dess rätta namn, för då blev han elak och orolig. Det gick inte an att dundra eller hugga ved efter sol. På Reve fanns det tomtar. Om barnen gjorde snö- gubbar på aftonen, så blev de nedrivna på kvällen. Han tyckte inte om snögubbar.
(hus- och gårds)tomten
'Tomten', 'lellefar' visade sig som en människa. De som hade sett honom, beskrev honom som en liten gubbe med stort huvud, stora väldiga nävar och stora fötter. Tomten kom in i Kasa varje julafton, och om de då inte voro nog kvicka att fylla hans skål med gröt eller att han fick grötfatet nog fort, så banka han och slog i väggarna och förde ett förfärligt väsen. En julafton kom han in och vaggade barnet så häftigt, att det föll ur vaggan. Men det var ingen som vågade säga något till honom för det. Han var inte mer än en aln lång. Det hördes inte till att det var annat än manliga tomtar. Han hade grå vadmalskolt och röd mössa. Mössan var lång, så att den hang ned på ryggen, så var det en tovs i ändan på den. Det var inte alla som kunde se honom. Han var osynlig för de flesta. Tomten var i uthusen. Där trivdes / han. Och i Kasa var han längst, för där är husen så gamla, så de äro ett par hundra år. Han kom inte in i stugan mer än varje julafton och inte då heller om de inte försum- made maten hans. Han höll sig mest i stallet och la- gården. När det kom ny husbonde dit, så flyttade han bort. Om det var någon han inte tyckte om, kastade han ut på gödselhögen. Många var det som fick örfilar av honom för att de hade väsnats i uthusen.