Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skämma bössa.
Se jag tror att det har funnits trolldom, fastän de glömmer bort konsten nu. Men på en del ställen finns det nog en del som kan än. I Dalarna kan de nog. Och vi vet ju, att det står i Bibeln om trolldom också. Men den där Mar-gubben i Äppelbo han talade om för mig, att han kunde skämma bössor för folk, men han talade inte om hur han bar sig åt. Men jag vet, att det var några, som var ute på tjäderjakt i närheten där han bodde, och det var mycket fågel, för det var på lek, och de var bra skyttar allesammans, men de fick inte en enda. När de sköt så flög de opp och satte sig i ett annat träd och ingen blev ens skadad. Då gick de till Mar-gubben och skulle fråga honom om det där, men han bara skrattade åt dem, men så sa' han till dem: "Bry er inte om det där ni pojkar". Ja, han hade skämt bössorna för dem.
Husdjur (vallgång)
Kreaturen utsläpptes första gången Kristihimmelsfärds- dag. Det kallades att 'köre medda'. Den dagen fingo 'hôlingane' bättre mat med sig till skogen och det var nästan storkalas efter den tiden att räkna. När 'hôlingane' kom hem med kreaturen på aftonen, så hade de pytt dem med kransar. De hade bundits om kor- nas horn. Så hade de var sin rönn med sig, som de planterade i gödselstaden för att det skulle bli lycka i lagården. Den dagen gav de djuren namn. 'Hôlingen' tog kvigan i svansen och slog henne med ett rönnspö tre gånger över ryggen, och så skrek han och talade om vad hon skulle heta. 'Docka skall du heta, mäj skall du följa, / genom grindar och led. så tätt som barken följer trä. Innan korna släpptes ut bands 'bjällan' på 'bjällko- a'. Jag kan inte minnas att de hade något 'trolleri' med kreaturen vid utsläppningen.
Husdjur
Här i gården har funnits en häst som var 35 år gam- mal. Det är den gamlaste häst jag har reda på. Häx- käringar och häxgubbar kunde 'håksa bort' både hästar och andra djur. Hästen kunde se mer än körkarlen. Han såg alltid att hålla sig i vägen hur mörkt det än var. Och han såg allt övernaturligt, som kom i vägen. Tomtgub- bar och troll kunde kasta sig på lasset och åka med och då gick det så tungt. Ibland blev det så tungt, att hästen blev 'sta' och inte kunde röra sig ur fläcken. De gick fram och såg under betslet för att få häs- ten i farten igen. Tur till nyköpt häst fick man, om man ledde in den i stugan och lät honom lukta på muren. Så skulle han ha ett stycke bröd. Då kom han också att trivas. Jag såg det bara en enda gång här i gården. Man skulle tala väl vid grisen, så trivdes / han och blev tjock och fet. Gamla hästnamn: 'Blacken', Svarten, Fräja, Thor, Blixten, Fräj. Det var farligt att spilla mjölk för kom det något ont vä- sen och fick fatt på den, kunde kon bli sjuk och fördär- vad. Det fanns på sin tid en husbonde här i gården som var så no- ga med att man inte skulle säga 'stackare' till det ena eller andra djuret. Det hade ont med sig, sade han. Och tomten blev också ond, om man kom in i lagård eller stall och sa' 'stackare' till ett av djuren. När kon hade kalvat, skulle hon ha ljummet vatten med malt och salt i och litet mjöl. Maltet skulle var i, för att hon skulle bli av med 'ätterbörden' fortare. Häst och nötkreatur fick särskild traktering på jul- kvällen och julmorgonen - i form av hö för nötkreatu- ren och havre åt hästen. Hönsen skulle läggas på 11 el. 13 ägg.
(Vårhalvåret) Husdjur
Kristihimmelsfärdsdag släpptes korna ut första gången för året. Då skulle ungdomen så många som kunde kom- ma från, med kreaturen till skogen. Och där hade de ka- las av medhavd förning och hade riktigt roligt. Jag mins en gång, att det började snöa så rysligt ett sådant tillfälle, så vi fick lov att föra in kreaturen i en tim- mer el. kolkoja. Så fick vi stanna flera timmar därinne med kreaturen.
Husdjur (vallgång)
Mins, att mormor berättade att de spelade och sjöng vid 'sommarföksen' den dag på våren de körde medda. En gam- mal spelman, som hette Slätten, brukade vara med och spe- la fiol. Visor och psalmer sjöngs och spelades om vart- annat.
Husdjur (vallgång)
Kristi himmelsfärdsdag 'körde de medda'. Kreatu- ren släpptes ut för första gången på året. Det var en stor högtid den dagen. Vi hade s.k. 'sommarföks' i haget här vid gården och dit kördes de den dagen. Då fick man se vem som hade den starkaste kon. För det blev alltid så, att de togo tag med varandra. Bå- de gamla och unga från gårdarna voro med vid 'föksa' den dagen. Och då hade de stort kalas där. I detta grannlaget var det ett 8-tal bönder, som hade sina föks bredvid varandra och i samma hag. Björka, Kallerud, Tornet, Backen, Högen, Bäcken och 'Jâle' ha- de sina 'föks' på samma ställe. Nu äro alla dessa föks rivna. Alla dessa 'körde medda' till 'sommar- föksen' på en och samma dag. Och då, var, som sagt man ur huse och med kreaturen. De tämjdes ihop / När de då fått tagit några riktiga tag med varandra, så vallades de till skogen på bete. Det var efter middagen. Den dagen fick kvigorna namn. Man tog ungdjuret i svansen och slog det med ett rönnspö och sa- de namnet. Rosa skall du heta, till mig skall du lita, bjällkoa skall du följa, och varg skall du sky. 'Hôlingarna' voro med och fick stort kalas. En 'hô- ling' från varje gård. 'Hôlingarna' följde kreaturen i skogen. En 'hôling' från varje gård i byalaget. De följdes åt till skogen och voro i följe hem på kvällen. Kreaturen fingo stå i 'sommarföksen' över natten och dit gick kvinnfolken o mjölkade morgon och kväll. Om 'hôlingarna' inte voro i sällskap på morgonen, så brukade de, som kommit förväg invänta de an- dra. Och då blåste den eller de som kommit först i lur, så att de andra kunde komma rätt. Så sva- rade de varandra. Hôlingarna hade 'rönnlurar.' / Den var gjord av rönnbark. Somliga hade 'bockhorn' att blåsa i. Luren användes för att varsko varandra om fara var å färde eller för att ge signaler till varandra och tala om var de fanns, men den användes också för att skrämma varg och björn. Morfar hade varit med på den tid, då det fanns en hop varg och björn i sko- garna, å han hade skrämt vargarna med luren. De 'lillade' till varandra.
Husdjurens sjukdomar
Hästen kunde få ¨rivarn' ('kôllera). Mot den sjuk- domen gav man honom brännvin och tobak. De hällde det i näsborrarna. Hästarna voro mycket utsatta för den sjukdo- men förr i världen. Det hölls inte rent i krubban utan det var surt. 'Kvarka' fick hästen, när han hade blivit förkyld. Man ställde om så att han blev varm - bredde tjocka täcken på honom och gav honom in brännvin. För att inte hästen skulle bli utsatt för 'kvarka' for de och vattna- de honom i nordrinnande vatten annandag jul på morgo- nen. Så brukade de 'årläte' både hästar och nötkreatur. 'Orsten' gavs kreaturen in för 'rändreta'. När svinen fick rösjuken, så blandade de rödfärg i vat- ten och gav dem. Om en ko fick förstoppning så ko- kades / linfrövälling, som sprutades in i ändtarmen med en spruta. Om hästen fick 'kvarkekuler' på kroppen, sattes man i tagelstrå, som skulle hålla såret uppe. 'Gôre' rann ut och ned efter taglet. Andra sjukdomar på häst: 'Horöta' 'spatt', 'hovtrång', 'matlea', 'sprängd' Hos nötkreatur: 'Filtbränna,' 'mjältbrand', 'rösjuka', 'förlora imten', 'gallsjuk'.
Husdjurens sjukdomar
Backe-Johannes var till kyrkan och skov på kyrkklockan en kväll. Han skulle ha 'ärg' av den för att han skulle ge kreaturen för sjukdom.
Slakt
All slakt skulle ske vid nymåne för att sov- let skulle bli drygt. Man slaktade i otta. Djuret led- des eller vallades in i köket. Vid tretiden på morgo- nen skedde slakten. Det gick inte an att nämna borst eller hår vid dess rätta namn för då gick det inte att få av det. Slaktarn gjorde ett kors med kniven över grisen, när han var död, och de skulle gå in å ta 'slaktesupen'.
Slakt
De ha brukat slakta får och nötkreatur i oktober månad och svin litet närmare jul. Det slaktades i otta och kreaturen togos in i köket och slaktades. Det var inte 'till måtter' för slaktarn, om någon obehörig kom och ställde sig att se på. Det menades, att han kunde förgöra djuret, så att man inte fick den nytta av det som var meningen. De brukade slakta på tisdag och torsdag men inte på måndag. Barnen fick inte vara med och se på. De skickades bort till någon gran- ne att 'låna rompedrage', ifall de inte låg i sängen och sov. Ha- vande kvinnor skulle inte se på slakt. Barnet kunde få 'lyte'. Innan de stack djuret brukade de säga: 'I Jesu namn ska' fälle dette gå', och: 'Du ska' vare te mat å inte te hat.' Jag er- inrar mig en gammal gubbe här norr ut, som brukade blåsa på kniven, innan han stack djuret.
Slakt
Hästslakt. Den man som förr utförde hästslakt kallades 'puke'. Jag mins inte annat än vad far talade om beträffande 'pu- ken'. De kunde inte ta en bit bröd som han hade närmat med sina fingrar. Och han bjöds inte sitta, när han kom in för de voro rädda för att de skulle få 'hästeflôt' på föremålet han suttit på. Han var föraktad alldeles, och lika av alla människor. Vid hästslakt tillgick det så i fars tid att 'puken' ledde ut hästen med en grimma och förde honom till den plats, där han skulle slaktas. När han kom till den platsen, så ställ- de han sig mitt för hästen å höll grimman i vänstra handen och högg en kniv i bröstet på hästen med den högra. Så stod han och höll hästen så till dess att han stöp. Far såg 'puken' slakta flera hästar / på det sättet. Och hästen stod fromt stilla och vred på bakdelen och svansen. Far trodde att han kunde trolla, så att hästarna stod så stilla. Hästen grävdes ned bred- vid där han föll. En del tog vara på huden och en del ville inte ens ha den. Men puken fick ju ta den, om han så ville. Och ville han ta kött, så fick han det. 'Puken' var, som sagt, föraktad. Och ingen ville ta ho- nom i handen eller komma nära hans kläder. Han var som pästen. En havande kvinna fick på intet villkor ta ho- honom i hand. Gjorde hon det, så blev det en 'fante' av barnet. - Ingen annan än 'puken' slaktade hästar den tiden. Han gick omkring jämt och sysslade med sådan slakt. Vidare gick han omkring och dödade alla hundar och katter, som skulle dödas. Han fick ju litet betalt av var och en, så att han bärgade sig. För när han hade fått betalt, så var de kvitt honom sedan. Ingen åt häst- kött förr än på min tid. Och jag mins inte annat än att man skjutit hästarna och att var och en har kun- nat göra det utan risk att få 'pukenamnet'. Men det finns både äldre och yngre här än i dag som inte / kan förmå sig att få ned en bit hästkött. Annan slakt än av häst. Får och nötkreatur slaktades i oktober månad ('slaktmån). Det brukade ske efter det de hade satt in dem på hösten för att de skulle slippa föda dem i onödan. Det var ju för det mesta 'snultert' med foreset (?) den tiden. Grisen slaktades vanligen ett par dagar före lusse. Den kallades för 'lussegris' och slakten för 'lusseslakt'. Man ville smaka av den till lusse, men den fick också gälla för 'julgris'. Jag tror att de slaktade alla dagar undantagandes fredag. Men på den dagen ville de inte slakta. Av vilken orsak kan jag inte säga. Det gick inte an att dagsljuset fick kom- ma över djuret förrän det var skallat eller flått och fär- digt, ty det skulle inte vara bra. De slaktade alltid i otta och lyste med stickor. Ingen obehörig människa fick komma i närheten av slaktet. Det troddes att de kunde trolla bort något av djuret. Man ville inte slak- ta på nedan, emedan fläsket blev odrygt. Bäst om det led intill fullmåne. Djuret skulle dö fastande för att det skulle vara lättare att ta ur 'inmäten'. / Men djuret fick en halv sup kort före det slaktades för att det skulle bli bättre i köttet. Husfadern eller hus- modern skulle leda ut djuret. Och detta för den skull att inte djuret skulle bli skrämt. Om det blev skrämt så kunde det 'stendö' och då 'stockade' sig blodet. En annan tro var den att djuret fick svårare att dö, om det blev skrämt. Det blev 'seglivat'. Och så troddes det att köttet blev sämre och mindre hållbart. Så det var no- ga med det att det inte råkade ut för skrämsel i onödan. Ja, så ville inte köttet låta koka sig om djuret blev skrämt. Man kunde inte tåla sådana slaktare, som handskades hård- hänt med djuren. Helst skulle det råda tystnad på slaktplatsen. Hår fick de säga men rakt inte borst el. ragg. Far berättade att han var med och slaktade en gång och råkade att säga borst. Slaktarn blev så ond att han gav honom en riktig örfil. Djuret skulle kunna trollas bort, om de nämnde de orden. Om de nu slaktade en gris, en ko eller ett får, så tog de såpass mycket halm de kunde gripa om med näven och kastade i det tom- ma båset, stian eller kätten. Då skulle det djur, som / insattes därnäst inte längta. Somliga kastade in halm tre gånger. Och när djuret slaktades sade slaktarn: 'Nu skall du dö till mat å inte till hat. När slaktarn ha- de slipat kniven blåste han över den, för att han skulle hålla sig skarp. Det brukade far göra. - En 'slaktsup' in- togs före det djuret slaktats och en efter. En havande kvin- na fick inte röra blodet. Ty om det 'skvatt' (stänkte) blod på henne, så fick barnet blodfläckar på krop- pen. Bäst var det, om den kvinna som rörde blodet, var alldeles fri för manfolk. Det var något som kallades 'hunnöra', som skars bort. 'Gallet' togs tillvara. Det användes att smörja på frost- knölar med. 'Broskbenet' togs tillvara och lades på omen att torka. Det skulle vara bra vid sjukdom. De kavade små smulor av det och åt. Stamning skulle försvinna, om man tog matstrupen efter en kalv och slog den stam- mande ett riktigt slag för munnen. Medan det ryckte i köttet, skulle man passa på att bita i det, så fick man inte oroliga drömmar. Man kunde spå på 'miltra', men det minns jag inte hur den förklarades. / Räven skulle ha sådana där 'slatterbitar' som blev vid slak- tet. Det var det bruket att palten skulle vara kokad till dess att slaktarn var färdig med djuret. Om inte hus- modern hade det, så lindade han den råa huden omkr henne. Han hade rätt till det. Man åt av köttet samma dag djuret var slaktat. Det var så brått att få 'smakbeten' så. Far brukade tala om, att de drack björn- blod. Han hade varit med och sett att de slagits om björnblod. De ville ha i sig varenda droppe. De åt kött i speke, så snart de hört kråkan första gång- en på våren. Ingen fick gå till spisen mer än husmodern när kor- ven kokades. Korvarna kunde fara upp i skorstenen. De satte alspetor i ändarna på korven i stället för att knyta en tråd om. Och knöt de någon gång så an- vände de garn av gamla solv. Självdöda djur grävdes ned. Men huden togs tillvara. Om man såg att ett djur var sjukt försökte man ju att passa på att slakta det innan det 'sjôldödde'. Och då togs köttet tillvara, åtminstone de mest köttiga delarna, såsom / 'bögra' och 'låra'. Det övriga kokades till svinen. Allt av- skräde som blev på slaktplatsen sopades ihop och brändes upp. Det fick inte ligga och skräpa. Av hornen gjorde de klädhängare. Och klövar och horn sål- des. Nöthår såldes. En del blandade det i ull och väv- de tyg av det. Det blev bra hästtäcken av nöthår. 'Kôd- den' på bässar torkades och användes till spetburk. Svansen på svin användes till rakborste.
Jakt
Om inte skottet ville nedgöra villebrådet, så skul- le man ta silver, kvicksilver och ha i bössan, så skulle inte skottet förfela sin värkan. Skav av kyrk- klocka skulle var särskilt bra. Jag hörde talas om, att det fanns de, som hade kvicksilver liggande inne i bösskolven, för att de skulle ha tur med jakt. Men det var mer för att inte 'skogråa' skulle kunna trolla bort bössan för dem. Så skulle jägaren undvika dåligt met'. Möte med gamla käringar var det värsta som kunde hända.
Lussotta
Lusse har kallats för 'lilla julen'. De gjorde en docka av ett par vedträn. Träna sattes i kors. Så klädde de på kjortel, tröja och huvudduk. Den dockan ställdes vid dörren å den kallade de för 'luss- otta'. Det skulle vara bättre mat på lussemorgonen; det var som ett litet kalas. Mins inte att man utfört vissa arbeten lussemorgo- nen. 'Lussesupen' skulle man ha å 'lussedrecka'. Lussebrud var det tal om, men jag såg henne inte förrän jag blev tämligen till åren.