Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Marknader
498. Här var stormarknad i Kinna vid midsommar. Den varade en hel vecka. De ståtade inte så mycket till jul som till Kinna marknad.
Julafton
Mor strödde finhackad halm på golvet när hon ha- de skurat golvet dagen före julafton, men hon sopade bort den framtill middagen på julafton. Klockan två ringdes helgen in och då skulle allt arbete va- ra gjort. Se'n fick man inte hålla på med något störande arbete. Till den tiden skulle så mycken ved vara inburen så att den räckte över alla julhälgdagarna. Vid femtiden tog de in ett stort kar och så skulle alla ba- da. Vattnet värmdes i en stor gryta i spisen. Det gick åt mycket varmt vatten, för de ville inte bada i samma vat- ten. Husfadern badade först och sedan i tur och ordning och barnen allra sist. Karet stod i ett särskilt rum, så att den badande fick vara ensam. Hustrun hjälpte till att tvätta sin man. När badet var färdigt, så skulle 'lôgesupen' fram. Det var en blandning av brännvin, / malört, ost och kardemumma. Det kokades ihop och så tän- de man eld på det, så att det fick brinna litet låga (glögg) Det skulle nu alla var och en dricka i tur och ordning efter- som de badat. 'Lôg' (= bad), 'lôgvatten' (=badvatten), 'julkors' och en 'julstomp' skulle gömmas till första sådagen på våren. Det skulle bli sådant bröd eller sådana bullar av den säd som såddes eller rättare sagt av den, som man fick skörda. På sina ställen hade de julbock som var gjord av halm. 'Speckeneka' skulle vara uppsatt när de började ringa i kyrkan (kl. 2 em). Det stöpte ljus av fåretalg, och då stöpte mor ett ljus med tre grenar ('julljus') det hon satte på julbordet. Det fick brinna en stund på julkvällen, men se'n tändes det inte mer den julen. Små och stora kakor låg i en hög på julbordet under julen. Bredvid högen stod en liten ost. Det var 'julos- ten'. Det var 'julkaker' och 'julost'. Allt detta skul- le ligga kvar på bordet till trettondehelgen eller / tjugondag-Knut. Jag mins att vi hade julgran i mitt barndomshem. Den kläd- de vi på morgonen julafton. Den stod i ett hörn. Den kunde ju inte få vara så stor - måste ta så liten plats som möj- ligt. Jag mins, att vi hade några hemstöpta ljus i den, någ- ra karameller och papper. Den fick stå till trettonhelgen, d.v.s. över trettondagen.
Julafton
På julafton ströddes halm på golvet. I Sörgårn var det vanligt ännu i min barndom. Barnen skulle ligga i den halmen julnatten för att Jesus låg på hö och strå. Och barnen väntade så ivrigt på att få ligga i den halmen. Men jag tror visst inte halmen låg längre än över själva julda- garna. Mor lade en 'julhög' på bordet julafton. Den skulle ligga till trettondehelgen. Och ingenting annat fick röras av den under ti- den än osten. Högen bestod av tre eller fyra 'julstompar' (runda limpor), 'julkaka' (hon klippte eller skar i kanten på den, så att det blev som taggar), 'julkorset' (det gjorde hon av två avlånga limpor - lade den ena på tvären över den andra, så att det blev ett kors) och så 'julosten'. Den fick inte röras förrän annandagen. 'Julekakan' mins jag, att mor grävde ner i säsbingen och där fick den ligga / till dess de skulle så på våren. Då var hon i bingen och grävde fram den, för såkarlarna skulle äta upp den i ölsop- pa då. Det mins jag. 'Fôgleneka' skulle vara uppsatt före klockan två julaftons middag, för att fåglarna skulle hinna få äta något före julkvällen. Det var far noga med. Och efter klockan två uträttades intet arbete mer än det nödvändigaste.
Julafton
Jag tror visst att 'spaveneka' skulle sättas upp kl. 12 julaftons middag. Det var det gamla bruket, som för- äldrarna hade med sig. Vid den tiden skulle allt ar- bete vara uträttat, och bordet dukades. Kärven eller kär- varna uppsattes vid inkörsporten i toppen på en okvis- tad gran. Hade man råd, satte man upp en gran och en kärve vid vardera sidan av porten. Sparvarna skul- le ha mat. Fick de rikligt med 'julkost' så fick man rikligt med säd i ladorna. Vad man gav bort fick man igen flera gånger om. Man gjorde en liten julbock av halm och satte under bordet. Det var bara för roskull. På julkvällen skulle man hänga väl för fönstren så att inte 'grôben' (vargen) kunde se in. Kunde han se in på julbordet, så kunde de inte freda / kreaturen för honom. Han kunde ta bort maten från julbordet. Det var vanligt med 'julbad'. Det höll de på med i min barndom. Det försiggick i köket och vid den tiden man hade tänt 'julbrasan'. På kvällen åt de lutfisk (inte stuvad), potatis och gröt. Kreaturen skulle ha med av julmaten. De skulle ha en bit med av alla sorters julbröd. Å för varje djur, som gavs, skulle husmodern säga: 'Ät väl, trivs väl, dä ä julekväl i kväll'.
Julnatten
De gamle höllo styvt på att olika slags andeväsen voro ute och färdades julnatten. Och ingen gick ut i onödan för att han skulle slippa se sådant. På många ställen släckte de inte ljuset. Det skulle brin- na hela julnatten. Hos en granne, där mormor bodde, var det så. Hon hade sett vita varelser en julnatt. Men det var åtskilliga ställen här som hade den seden ännu i min barndom. Ögården och Berg exempelvis. Ljuset ställdes på en tallrik, så att det inte var farligt för varmen. Julljuset fick rakt ingen röra. Det skulle stå på sin plats på julbordet. På julnatten kunde man få se tomten och den natten var han särskilt god av sig.
Julafton
När helgen ringdes in julafton, skulle julbordet stå du- kat och allt arbete vara överstökat. Vid middagstiden skulle 'speckeneka' (julkärven) vara upp- satt. Den uppsattes i närheten av lagården, ibland alldeles intill lagårdsdörren. Det var 'gulspeck' och 'gråspeck' som skulle fägnas med den neken. Den sattes upp på en käpp. Ingen särskild nek till det. Men man letade fram den eller de bästa kärvarna. På julkvällen skulle hästen ha en extra måltid havre. Jag hade en granne här, som var så noga med den seden. Kreaturen skulle också ha. Både får och kor fick en var sin vandel hö. 'Ät väl, trivs väl, dä ä 'julkväll' i kväll', sade den som delade ut fodret. Vid middagstiden doppade vi i grytan. Husmor skar upp kakan i tärningar, så tog vi en tärning på gaffeln / och stod vid grytan och doppade och åt. Före kvällsspisningen skulle vi bada. Då värmdes vatten i en stor gryta i spisen och tömdes i ett kar och så badade man och tvättade hela kroppen. Husfadern badade först sedan allt eftersom det passade. Samtliga badade i ett o. samma vatten. Efter badet slogs vattnet ut. Benämning på tvättningen: 'jullôg', 'julbad'. Efter badet tog vi på oss rent och nya kläder. Alltid skulle de nya kläderna och de nya skorna på - ifall att man hade. De flätade en 'julbock' av halm, som ställdes under julbordet. Den seden var vanlig här se'n jag lärde min- nas. En del gjorde riktigt fina 'julbockar'. Mitt på bordet lade mor en 'ruva' bestående av en 'julstomp', 'skårgillar', 'ploggillen' och 'såkaka' och högst upp på 'ruvan' tronade 'julosten'. 'Ruvan' skulle lig- ga kvar på bordet till trettondehelgen. 'Julosten' fick man inte smaka på förrän annandag jul. Den skulle ligga orörd över juldagen. Stugans prydande. Mor gjorde en 'julkrona' av trä. Hon satte sex träspjä- lor / i kors och virade dem med pappersremsor. Hon klipp- te i remsornas båda kanter, så det blev som fransar när hon hade lindat dem på kransarna. Ett talgljus i var- je arm. Kronan hängdes i taket. Detta skulle väl vara i stället för julgran. Jag kan inte erinra mig att de ha- de julgran på något ställe här i grannskapet i min barn- dom. Med julgran blev det inte sed förrän på 1870-talet. Julgranen var då kort - inte mer än drygt en aln hög. Den stod i en vrå fastsatt i en träkloss. Den var prydd med några äpplen, ljus, pappersremsor, pepparkakskäringar och pepparkakshästar.
Juldagen
På julmorgonen måste man stiga upp bittida för att man skulle hinna till kyrkan i rätt tid. Korna fick var sin vandel hö. De kappkörde hem från kyrkan. Den som kom sist hem- åt av grannlaget, blev sist färdig med ploganden. Till julottan skulle de allmänt. När de kom hem från julottan och hade spisat frukost och stillat över, läs- te husfadern en text, som kanske varade halvannan timme. Då skulle alla vara med och sitta alldeles stilla. På middagen åt man 'juldagskål'. Se'n skulle man lägga sig och sova lång middag. Ju mer det sovs den dagen, desto bättre blev grödan. För övrigt skulle var och en hålla sig hemma i still- het den dagen. Det gick inte an att gå åt en grann- stuga, / och de äldre förbjöd de yngre att gå. Gödseln fick inte skottas ur stall eller lagård den da- gen. Blott de allra nödvändigaste syslorna utfördes. Inte något värdsligt den dagen. Om det snöade juldagen, skulle det bli regnig som- mar.
Juldagen
På juldagskvällen eller annandagsmorgonen kunde en 'jul- gubbe' och en 'julkäring' komma och titta in genom dörren. Det var två som voro utklädda. De voro bara ute för att ha lustigt med folk. Och de blevo trakterade med brännvin el. kaffe eller med något av julmaten.
Juldagen
Om julnatten var de döda i kyrkan å läste böner och hade gudstjänst. Folk som sett åt kyrkan den nat- ten hade sett att ljusen brann. De skulle stå upp klockan tolv på natten. Och den som kom ivägen för dem då, blev söndernoppad och 'borttagen' för all tid. I den gamla kyrkan såg de ljus brinna på julnatten.
Djur
De gamle räknade på ett göken skulle vara här omkr. den 11 el 12 maj. Men var det snö och kallt vid den tiden så väntade han ju med att komma. Det var intet gott märke om han gol på bar kvist. Det betyd- de ett dåligt skördeår. Kvisten skulle vara grön och då menade de att året blev gott. Barnungarna skrämdes för att de inte skulle härma göken. Han tystnade att gala då. Och det skulle inte vara bra. Han slutade att gala, när han fick 'höra brynstickan' el. när slåttern började. Säl- lan att man hör honom gala efter den tiden. De gam- le sade att han blev hök då han blev äldre (förväx- ling med sparvhök. Uppt. anm.). De unga och ogifta frun- timren brukade ha mycket för sig att fråga göken om allting, t.ex. hur många levnadsår de skulle få, hur många barn och hur många år de skulle behöva gå ogifta. / Skatorna höllos inte för några trevliga djur. De har skabb på sig, säges det. Ville inte att skatorna skulle bygga inpå boningshuset. Då revos bona ned. Men det var inte bra att skjuta en skata. Den bössan man skjuter en skaata med blir oduglig. Om skatan kom- mer intill stugan och skrattar, så kommer det främman- de. Kornknarren ('rôggnarken' m) brukade hålla sig i rå- gen och på vallarna. Den var bra att ha i säden. Ugglan ('kattugglan') var ingen välkommen fågel. Hon kom till gården å 'tvätta ut döingar'. När hon kom till stugan, sades det, att hon kom för att 'tvätta lik' - nå- gon skulle dö i gården. Hackspätten. Benämningar: 'Hackspätt', 'rägnspätt', 'spill- kråke'. När den kom in till husen och skrek, blev det regn. I torkväder voro gubbarna så glada om de fick höra spätten, för då visste de att rägnet snart skul- le komma. När svalan kommer är det sommar - enl. de gamles tro. Och sädesärlan kom hit med våren. / Det skulle inte gå an att räkna grågässen. Det mins jag, att jag varnades för. Räknar man dem, så bli de vils- na. 'Lommen' har de också rättat sig efter beträffande väd- ret. Det var en gammal gubbe sör i Kråkviken som var så ond, när han fick höra lommen i södra änden på sjön Silen. Det var en allmän tro här, att när man fick höra lommen i den ändan på sjön, så blev det regn. I hötider var han mycket ovälkommen åt det hållet. 'Marskråkan' duger att äta, påstod de gamle. Och när de fick höra den första gången, så gick det att äta kött fläsk el korv i speke. Kråkan har flyttat om vintrar- na förr i tiden, men det gör hon inte nu. Tranan var en farlig fågel. Hon kom och hackade i föt- terna på sommaren. Det var sådant de skrämde barnen med. 'Trôllfôggeln'. Det fanns fåglar i skogen, som voro omöj- ligt att få skott att bita på. Det var 'trôllfôggel'. Det kunde vara orre, tjäder eller vilken fågel som helst. Jag och en kamrat sköt på en lom i en myr väst i sko- gen. Vi sköt många skott på honom. Men han levde / lika fullt. På morgonen gick vi till myren för att se om han fanns där. Då låg han vid ena kanten, men död var han inte. Då tussade vi hunden på honom. Och det var nätt upp att vi skulle kunna slå ihjäl honom. När vi öpp- nade honom var han som en trasa inuti av haglen. Det kunde inte vara annat än en förtrollad fågel. Och fler än vi voro ute för sådant i skogarna. Korpen spådde väder. Han for alltid i motvind. Vin- den kom från det håll dit han for. Det blev regn eller snö. En fågel, de kallade 'spônkäring' (spinnkäring) Den hör- des i skogarna på våren. Fågeln surrar som en spinn- rock. Vi varnades alltd som barn att förstöra myrstackar. Jag vet inte varför. Men de gamla voro rädda om myror- na. De skulle alltid ha en gammal svart häst att köra lik med. De höllo sig med höns för att de skulle hålla ormarna på avstånd. / 'Sjöormen' var lång och svart. En orm har det funnits som rullat som ett hjul. Min mor hon hade sett en orm, som var tre meter lång och hade huvud som en tupp. Själv har jag slagit ihjäl en orm, som var drygt 2 meter lång och tjock som armen. Om de råkade orm i mars blev de rädda. Grodan skule inte misshandlas.
Djur
De 'gick skall' efter vargarna, hörde jag de tala om. Det kunde inte var 'âne' trettio och förtio man på en gång i skogen och jaga varg. I min farfars tid hade det va- rit 9 utsvultna vargar här och krafsat på dörren och ville in. De sade, att vargen inte hade mer än en tarm i magen. Han var så 'glupane', för det var inte något som stan- nade i honom. Ingen vågade fara ut med mindre än att ha ett spjut av järn med sig. För havande kvinnor var det farligt, om vargen fick nys om dem. De ville han gärna ha.
Vargar. Djur
Det var en varg, som kom och skrapade på dörren hos en gubbe här i grannskapet. Vargen var så utled- sen. Han ville säkert att någon skulle försöka tala till honom. Gubben trodde, att det var en människa, som hade blivit förtrollad till en varg. Han blev emel- lertid borta.
Djur
När skatan skrattar, så kommer det någon främmande person alldeles samma betydelse när katten sitter i spisen och tvättar sig. Man har inte riktigt kunna tåla att ska- tor kommit intill väggarna. De ha inte haft någon tur med sig. Det berättas, att satan körde med skatorna i Blomskog. Han körde timmer om nätterna med dem. På dagarna voro de så ruggiga över ryggen efter selen. Var inte bra att skjuta skator. August på Kyrkerud hade skjutit en skata och se'n fick han aldrig fred för ska- tor. Ju mer man ville hålla efter skatorna desto fler blev det. Vanliga år skall göken vara här omkring den 12 maj. Men det har ju hänt, att han kommit både tidigare och senare. Ibland kan han komma, innan det finns grön kvist på / träden. Då spår han dåligt år. Kommer han och gal på grön kvist blir det gott år. Det är farligt att härma göken. Om man härmar honom, så får han sår på tungan och då kan han inte gala. Han får då ett annat ljud. När han blir gammal, blir han hök. 'Gök säg mig hur många levnadsår jag får', brukade de fråga honom. Och så många galande han då gjorde, så många år skulle man få leva. 'Säg gök, hur många år jag ogift skall gå', frågade de också på. Det var mycket de tog sig för att fråga göken om. 'Rôggnarken' (kornknarren). 'Kattugglan' är en farlig fågel. Den ha de inte velat ve- ta av vid husen. Kommer hon inpå boningshuset, så väntar hon lik. Det var så visst, att de sade det, om hon kom nära. 'Hackspätten' väntar regn, när han skriker. När korpen är framme, blir det ont väder - snö eller regn. När lommen 'bräker' blir det annat väder. Och när grågässen börjar komma, så har de våren med / sig. De fara i snöplogsform, men om man räknar dem så bli de vilsna och fara hur som helst. De hitta inte rätt väg, om man räknar dem. Ekorren är inte välkommen inpå dörrarna. Han väntar då att någon skall dö. 'Skrea' har jag hört nämnas, men vet inte vad det är.