Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tro. Jul
När ve va' små inbilla de vuxna oss att man kunde se julen på långt avstånd. De såg julen sa' de genom fönstret.
Spiritus
"Spertus" var en "torndyvel" som de hade i en dosa. Den skulle ha "e spôttklyse" var gång, som han skul- le lämna pengar från sig. Han var mycket nyttig att ha den för han kunde ställa så att en fick pengar.
Spertus.
"Spertus" gjorde pengar ôt den som hade hônom. Men di va tvångne te å försväre säj ôt den onne, om di skulle få den. var gång di slog på lôke på den dosa, som di hade´n i, så feck di så mö penga di ville ha. Men tokne penga va inte dryga, när di skulle gå i arv. Dä ble ulôcke mä di som feck itå dôm".
Spertus
Jag minns en gammal gubbe, som gick omkring i bygden å hade "spertus" i en butelj. Det var en liten svart pjäs, som hoppade upp när en tog i kor- ken. Den skulle bota sjukdom, sa gubben. Och det var bara att ta i korken, så kunde "spertus" bo- ta. Men han skulle ha någon slant först.
Bjäran
Bjära ("dikare, "trollhare"). Farfar talade om, att det var en kärring "nol i sockna", som hade en hare, som hon skickade ut, när hon ville ta mjölk från andra. Han var alldeles som en hare. Men det var in- te någon som kunde skjuta honom, för han blev bor- ta, när de hade skjutit på honom. Han "pôppa" kor- na, å så hade han mjölken med till kärringen.
Drakar o ormar
Draken var ett flygande djur som flög mellan ber- gen. Han var farlig att komma ut för för han "spruta etter" som en orm. Det fanns en orm, som bet sig i snarten å rulle som ett hjul. När han fick se något som han ville åt, så gjorde han så. Det fanns inte människa eller djur som hann undan honom. Lindormen höll sig i träden. Han var röd till färgen å många meter lång.
Ormar
Far såg en så stor orm i Åmålsviken, så han låg tvärs över hela viken. Han kallade den ormen för "sjöorm". Han hade man efter hela ryggen, å den var så lång som rompa på en häst. Det var inte någon som vågade skjuta på den ormen, för det sades, att inte sådana ormar dog av van- liga skott. Nu har ormen varit borta lång tid.
Spöksägen
"Di dö stog ôpp å dansa. En kunne se i sanden att dä va spår ätter dôm. Dä kunne vare nö varstens som di slog samling. Folk trodde fullt å fast att di dö geck igen. Dä va far å mor så säkre på. Va dä sann på bänken i körka om julmôran, så hade di dö vôre i körka. De så att di dö va ôppe å dansa."
Spökeri
På Sjövik hade patron Larsson sitt rum på övre våningen. Där spökade det. Om han inte var hemma, så hände det att folk gick på rummet. Å de hörde tydligt, att någon drog i lådor, flyttade stolar och bullrade. Det spökade där, så de höll inte på att få någon piga att stanna där. Å i flygelbyggnaden var det allra värst. Ibland kom det sand rinnande på dem, när de kom in genom dörren, föremål fick inte vara på den plats som de lagts.
Djävulen, spökeri
Jag och en kamrat var ute på en fisketur. När vi kom till Rönnäs, kom en fiskare från Värmlandsnäs å skäll- de på oss å sa att vi voro ute å tjuvfiskade. Vi ägnade ut vår redskap. Så for vi till en holme, som heter Vitten och lade oss. Högsta natten såg vi att en båt sköts ut. Det hördes, att han kastade ut årorna. Om en stund drog han upp båten vid vår båt, så hörde vi tydligt att han gick i bergen. Då var klockan halv ett på natten. När vi såg efter närmare, så fanns det inte liknelse till båt mer än vår egen. Klockan 1 på natten, så började en hop ekorrar å springa i tällerna och om en stund kom en stor fårskock springande och var alldeles förskrämd. Men var- ken ekorrarna eller fåren voro som de skul- le vara. Det var själva "fân", som ##gjorde på / holmen. Och det var inte utan än att vi voro rädda. Men sen fick vi se en person sitta och elda under en gran och i den granen hade en patron från Bo- tilsäter hängt sig. Det var ett par år förut. Det kunde inte vara annan än själva "fân" som satt där och eldade. Det var många som voro rädda för de hålen, för de fick inte vara ifred för spöken där.
Maran
"Marekatta" va en uschling te å lägge säj på bå folk å krötter. Ho höll på rakt ta liv å en, när ho va i di ta- ka. Ho la säj över en, så dä va som en skulle ha fått en stor sten ligganes på magen å bröste. Å som en svart katt va ho för dä såg ja. Om en ble liggande på ryggen, så kom ho. Di sa att ho tok krafta frå häster å kor. Hästen va så svett så dä flöt av en, när ho hade ritt om natta. Å dä va inte mö mä honom senna på dan, för han skalv i bogsten. Vi försökte allt å ta mera mä markvastar, som di hängde ôpp i stâl, men ja tror inte di betydde mö.
Maran
Det var något som kom över en, när en låg och sov. Nu på länge har jag inte haft den. Tron var den att det var andra människor som gick mara. Med de kunde mota hen- ne, om de hängde en "markost" i lagården eller stallet, för hon var farlig på djuren. De stod "dyng svetta" på morgonen.
Maran
Det var en pojk som hade ont av maran. Så snart han kom ut till en viss holme, så var hon över ho- nom. Det gick aldrig an att han lade sig där. Farfar talade om att han hade satt upp en lie hos kreatu- ren för att skydda dem för maran. På morgonen så fann han drängen från grannlaget i fähuset. Å han var så sönderskuren, att han höll på att dö. Så det var drängen som hade varit "mara" där.