Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
gastar.
Det blev "gaster" av sådana som kom i sjön å drunknade. "Gasten skriker utôt sjön" hörde en de gamla säga, å när en frågade dem vad det var så fick en tillsvar, att det inte var rätt ställt. Det var "gasten" av den eller den som hade drunknat. Det var också varsel till olycka på sjön. Om en fick höra en "gast" skri- ka på kvällen, så gjorde en rätt, om en stanna- de hemma från sjön dagen därpå. Nu får en aldrig höra "gasten". Men förr hade de hört ho- nom utåt sjön.
Saga
En gång hade en räv å en varg gått ned i sam- ma grop. Några pojkar kom å fick se det. De sprang upp till en gård och talade om det. På vägen mötte de en käring å för henne talade de också om händelsen. Hon ######## till gropen för att titta. Hon gick för långt inpå kanten av gropen och så föll också hon i gropen. Käringen blev sittandes alldeles stilla på en plats å var- gen på en annan, men räven sprang runt runt. Så kom de å hämtade upp alla tre ur gropen. Detta har jag berättat efter saga.
Lekar
Det lekes inte nu som i forna tider, för nu far ungdo- men åt staden å åt Säffle, när de skall ha roligt. I forna tiden kunde de ha roligt hemma å i gårdarna för då höll ungdomen ihop å hade roligt för lite nog. Nu lekes det inte något ute i gårdarna. De far bara bort å dansar nu för tiden. För det är så lättvindigt med dansbaner över allt å lätt å komma till dans. Bussar och bilar fraktar dem mil- tals på natten. I min barndom och ungdom var det inte an- nat än att gå, om en skulle någon vägen å ha roligt en helgdagskväll. Å det kunde inte bli så många sträckor. Å de lekar som barnen får lära sig nu för tiden får de lära i skolan. I min ungdom brukade ungdomen göra lekar, när det passade. En hop ungdom kunde t.ex. träffas vid ett vägskäl och då kunde de hitta på att roa sig med / att göra "ringlek" eller "springlek", t.ex. "backe lär", "katt å råtta, "änklingeleken", "blindbock", "sista paret ut". Men om de kom tillsammans på vintern för att leka och dansa, så brukade de få komma in i någons gam- mel stuga, eller det var lika vanligt att vem som hade tog emot ungdomen å de fick ha roligt en natt. Hade de bara ett stort golv att dansa på så brukade inte det att bli nekat. På sommaren brukade de dansa på logarna. Då hade de spelman med sig, som spelade fiol, munspel eller dragspel. Men när det led fram- åt 1900 - så började många i socknen att tycka att det var väldigt stor synd i dans å lek. Det blev en hop "läsrer". Å en del spelmän å andra följde med dem. Så då blev det slut på dansen å leken. De höll väl på litet vid ungdomskalas och tillställningar, men de ble- vo så klandrade å utskämda, så de tyckte det var bäst att låta bli. Men nu har de börjat dansa igen å då far de som sagt till staden eller till någon annan dansbana. Å det blir inte annat än dans. Lek, det är inte något för de unga nu för tiden. Får de inte / dansa, så tycker de inte att det är något nöje. Dans, bio- graf, teater, fäster, basarer o.d. nöjen har kommit i stället. Man lekte sådana lekar som "låne varme", "blindbock", "dele axen", "byte namn", "nummerleken", "kyssleker", o.dyl. lekar. Ringlekar kunde de också leka, såsom "kom kom sköna ungersven", "uppå källarbacken" o.dyl.
Födelse och dop
Om en barnaföderska hade svårt att få barn, så skul- le mannen vara närvarande, för det blev bättre bara han tog i henne. Men om en karl el. ett kvinnfolk hade skiljt en tåssa från en orm, så skulle han (hon) kun- na få kvinnan att föda barnet fort å lätt. Men då skulle den ##### vara med som hade använts. De har haft till skämt att gömma mössan för den karl, som kom in i ett hus där det fanns en nyfödd. De fick inte tillbaka mössan förrän han lämnade någon liten gåva till barnet. Söndagsbarn skall vara lyckobarn och det barn som är född med "segerhuva" skall bli rik och få framgång i världen. Det skulle allt vara välsignelse med tvillingar, men de skulle inte bli gamla, troddes det. "Barsgröt" var det vanligt med. Det var ingen "barnsängskvinna" som / gick miste om gröt, när hon hade legat ett par tre da- gar efter förlossningen. Det var tjock mjölgröt kokad av vetemjöl eller också havre eller risgrynsgröt. En stor smörhåla i mitten på fatet. Gröten var tillta- gen i sådan myckenhet att alla i huset skulle få smaka. Små presenter hade di med sig, såsom tvål, tyg till "mantel" å blöja o.dyl. Vattnet, som det nyfödda barnet skulle tvättas i skul- le vara intaget medan solen var uppe, för att inte "det som var ont" skulle få någon makt med bar- net. Det kunde vara farliga sjukdomar och elände i vattnet. När barnet lindades så sattes en nål i ###### å så en ring om ######. Det skulle barnet ha på sig till dess att det var döpt.
Födelse och dop m.m.
Mor var så noga med att ta vara på alla tänder som vi barn "fällde", för dessa lade hon på omen. Där skulle de ligga till dess att en ny tand hade kom- mit. Och när hon lade dit tänder, sade hon: "Giv barnet en bentand istället för en guldtand". Så snart det blev skymning, ville hon att vi skul- le hålla oss inne. Hon var rädd att vi skul- le bli sjuka, om vi var ute på kvällen.
Husdjur
Jag var bort till en stuga och hämtade mjölk åt mor. För var gång, innan jag tog mjölken, så kom käringen med ullsaxen å doppade spetsarna av den i mjölken. Det var för att vi hemma inte skulle kunna "skämma" korna för henne. Det var somliga kor som "hade ont av maran". Å för att hon inte skulle ha makt att "ri" dem, så satte de upp en gammal lie över den kon. Det såg jag.
Husdjur och jättar
"Om i skaffer bra mä töre, så ska vi ###### te nat- ta, sa far ât oss pojkera. Vi gick ôt skogen å tok en fali hoper töre å bar hem. Bror min tog töre i ett rep på ryg- gen å geck ner te sjön mä dä. Men när han kom ner te sjön, så kom dä en stor svart fôggel från bärga å rev isär allt töre för pôjken. Han kom hem å skrek. Far trodde att dä va jätten som hade skecka fôggeln. Sent en kväll geck bror min, som var ett par år äldre än jag, åt det hôlle för te å få hem kora. När han kom inemot sjön, så feck han se en stor gôb- be bakom en jäschhål. "Vart ska du gå", sa gôbben. Bror min sprang hem. Men näggum då nôa kor kom hem den natta. Dä va allt "jättegôbben" som hade toke reda på dem. Å när di kom hem an- dre dan, så va di så väl urmjölkade varenda / tår. Bötätter sjölanna va dä aldri säkert för jäkels- ty. Dä fanns bå ett å âne. Men om en hängde kveck- selver på horna på kora, så kunne inte sjôlve den onde ta dôm. Å om en läste Fader vår baklänges tre gånger, så kom könne tebaka.
Husdjuren
Nötkreatur har de haft för mjölkens skull så länge jag minns tillbaka i tiden. Å den mjölken har en haft att laga mat av. Men hästar har inte mjölkats för när "e mär" har fölat, så har "diungen" fått pôppa henne. Men mâremjölk är bra för kikhosta, för det vet jag att sådan mjölk har varit använd till. Der var bra vanligt att de hängde något som var av stål eller silver i den flaska i vilken de skulle mjölka kon efter hon hade kalvat. Å den nålen eller silver- ringen, skulle vara där för att inte "nôa on makt" skulle kunna komme å förgöre mjölken eller kon. När de hade mjölkat, så bredde de ett skynke över flaskan eller också satte de lock på, för det var inte bra att bära in mjölken så att luften kom i henne. Nålen fick hänga i flaskan de tre / första gångerna, som kon mjölkades, sedan togs hon upp och så stack de henne i en kakbit som var doppad i mjölken och så skulle kon ta den kakbi- ten av nålen. Det skulle vara så bra för då kom kon att mjölka god mjölk. Nog gick det an att sälja mjölk, men förr i världen har de haft så litet med mjölk att sälja, det kunde ha varit små skvättar, som grannarna kom och köpte eller som en köpte av gran- narna, när korna "la å" att mjölka. Men en läm- nade inte ifrån sig mjölk för än en hade haft vär- me i mjölken. Om den som fick mjölken hade ont i sinnet, så kunde hon tialla på korna genom den mjölken, om inte en hade haft eld i den. Men var det eld i den, så kunde inte "själve håken" göra nå- got vid kreaturen. Det gick inte an att ställe osal- tat smör från sig. Det skulle vara några saltkorn i det. Trollkäringar kunde ta bort det om det inte var saltat. Nöthår har använts till spånad å att stoppa upp fina möbler med. Så brukade de ha sådant i kärrdynor. / Om påsk gjordes kors på fähusdörrarna för att inte påsk- käringarna skulle kunna ta makten från kreaturen å så brukade de ha eggjärn i tröskeln å i taket över kreaturen. När något ont fick makt över en ko, så slu- tade hon att mjölka. Hon "magra å". Hon var som om hon inte trivdes eller ville till livet. "Dä onne sög krafta ur koa". Å det stod inte till att få en sådan ko varken till att äta eller dricka. Det finns de som kunde ta kraften med sig från andras kor till sina egna. Å de tog kraften med sig med ögonen eller det var också farligt om någon tog hår av en ko, för sen kunde de trolla med det håret på den kon som de hade tagit det ifrån. Det var bra att ha rönn- pinnar sittande i fähusdörrarna och stänger var bra om de var av rönn. "Det onda" hade inte makt över rönn. En skall se efter så att en inte går över den plats där en häst har "tômla säj". Å om ett havan- de fruntimmer gick över en sådan plats så kunde barnet, som hon skulle föda, bli sjukt. Det var smittosamt på sådana platser. Fåren klipptes / frampå försommaren, när det började bli varmt. De unga fåren eller "lammen" klipptes vid midsommartiden, så bru- kade de äldre fåren klippas på hösten. Men det var noga, för det fick inte bli kallt åt dem. När mor hade klippt fåren, gav hon det en brödbit och bad att det skulle komma tillbaka från skogen nästa år med lamm vid sidan. När bina svärmade, så passade en på att ha vatten på dem. En kastade vatten med en visp eller kvast. De flög inte så långt då, för de trodde att det skulle bli regnväder. När bina hade satt sig, så hängde en ett skynke över dem, så att inte solen skulle skina på dem. En kupa ställdes vid "biklonga" å så östes de in med en silversked el.d. För att bi- na skulle trivas i kupan, brukade de smörja kupan invändigt med litet honung eller ett långt gräs med vita blommor (älggräs). Visen hade kommando i kupan. Det var han som bestämde när de skul- le svärma å hur de skulle bygga i kupan. När han ville så tog han så många bin med, som han / tyckte, å så flög han. Det blev bättre tur med bi om det var flera ägare om en kupa. Ett par personer skul- le ha "bisvarmen" ihop. Honungen användes att ha på bröd i stället för smör, så brukade de lösa upp ho- nung i kaffe å ta in för hosta å "bröstvark". Det var också bra att lägga honung på brännsår å på svullnader. Honungen mjukar upp svullnaden. Stall och lagård. En hästsko har de hängt upp över stalldörren eller också en skata. För de räknade på att detta skulle beva- ra kreaturen från sjukdomar och trolleri. Ingen som hade fähus och djur var noga med att någon främmade person gick in och såg på kreaturen. Det tåldes inte ens vid att en gick förnära inpå la- gården eller svinhuset. De var rädda för varandra och trodde varandra om ont. Å det finns de som kun- de "kônster". Maran "re på djura". Det skulle vara e markatte som kom åt dem. Å hon re på dem, så att de blev svetta. Det var på det en kunde se att maran hade / "vôre ôt" ett djur. Men de hängde en "markost" i ta- ket över kon, när maran blev för farlig, å då blev hon sittande i den. En "markost" var som en stor boll, som växte på träden i skogen. Det var en gren, som hade växt ihop till en "marost". Betesgången Mins inte om någon viss dag då kreaturen släpptes ut första gången på våren. Jag tycker det är som att de släppte ut kreaturen när det blev något på marken att äta. Jag mins att de hade eld över kreatuuren, när de släppte ut dem för att de inte skulle bli "bergtagna". I min barndom brukade vi valla kreaturen i skogar- na, så hade de "hag", som de släppte kreaturen i. Ett hag låg inte långt från gården och det var instängt, så att en slapp att valla. Men för det mesta fick en person följa kreaturen från morgon till kväll. En "hôling" för varje gård. Det var mest 10 o. 15-års barn, som fick vara med kreaturen. Ende- ra en gosse eller en flicka. Kan inte minnas nå- gon särskild dag för betesgångens upphörande. / Det berodde på hur hösten var. Kom kölden och vintern ti- digt så insattes djuren tidigt. När en hade köpt en spädgris, så tog en in grisen i stugan när en kom hem med den. Då fick han vara inne en liten stund för att han skulle trivas.
Husdjur
Om ett kreatur har blivit borta och inte kommit hem, så har husfadern gått upp på stugtaket å lagt en stekpanna på norra sidan om skorstenen. I mitt föräldrahem kom ett får bort och då gjorde far på det viset. Samma dag kom en person och talade om var fåret fanns.
Slakt
"Nötslaktet" förekom vid den tid på året, då kreaturen sattes på bås. Det brukade ju bli så där i oktober må- nad. Vid samma tid eller något före slaktades fåren. Svin slaktades längre fram till jul. Jag tror visst att de helst slaktade på torsdag. Men om det var någon särskild tro på det kan jag inte minnas. Julgrisen slaktades vid lussetiden eller några dagar före lusse. För en del ville ju smaka på den redan på lussemorgonen. Varför de slaktade tidigt på morgonen var därför att de skulle ha det undangjort före dagen, så att de kom till att få göra något annat då. Så var det en gammal sed att de skulle "slakte i otte". När de skulle slakta svin gick de upp strax efter midnatt å satte på "skåll- vattnet" som de nu skulle skålla grisen. Det var myc- ket brukligt att de flådde svinen vid den tiden. / Så ville de inte slakta annat än vid nymåne för att fläsket skulle bli drygt. Fläsket av det svin som slaktades i nedan kröp i hop i grytan eller pannan, så det blev rakt ingenting kvar av det. Inte för att de bad en främmande som kom till slaktplat- sen, att han skulle avlägsna sig, men en tyckte rakt inte om att någon kom medan en höll på med slakt. Det var alltid något som "amplade" sig och blev avigt då. Bäst var det om du fick vara ensam och det fick en allt, för det mesta vara, för det var just ingen som vil- le gå åt ett ställe där de visste att slakt förekom. Djuret kunde ju bli skrämt om en främmande kom, å "då stätna blogen i djuret, å stätna blogen", så blev köttet eller fläsket dåligt. Djuret skulle dö så gott som fastande. Det fick nå- got likt ljummet vatten med salt i innan det slak- tades för att det skulle bli bättre att göra ren tarmar- na. På kvällen före slakten fick det ingenting. Bässar gavs brännvin innan de slaktades, för att det inte skulle "smaka bässe" av köttet. Något annat / vet jag inte att de gav dem. Det var alltid någon av husfolket som ledde ut djuret. Så hade den som ledde ut djuret en pinne med sig, som han kastade in i båset. Det var inte många som åt köttet samma dag djuret var slaktat. Fram i mars började de äta kött och fläsk i speke. De brukade ha det märket, att de ville höra kråkan på våren, innan de tog till det.
Fiske
För att fiskegubbarna skulle ha fått tur med noten, så ha de lagt pengar mellan de två bräd- lapparna, som voro fästade över noten. Så var det bra att strö litet kyrkogårdsmull i noten. Det skul- le då bli så god tur.
Lucia
I min barndom firade de "lussenatta" med att gå upp tidigt på morgonen. Jag tror inte klockan var mer än tre på morgonen när de förste gick upp. Och mor brukade gå upp först. Då kokade hon kaffe och bjöd de andra medan de låg till sängs. Det var så högtidligt. Sen när de hade fått kaffe, så kom de upp den ene efter den andre. Karlarna hade alltid kvar att tröska, så de gick till logen medan mor lagade i rdning "lusseotta". När de hade varit på logen en timma, så skulle de in å ha ka- las. Då var det uppdukat på bordet av alla slag, såsom korv, kött, fläsk, ost, potatis, brännvin och dricka. Och av allt detta skulle en äta. Sen när de ha- de ätit sig väl mätta, så gick de och lade sig. Jag vet nu inte om de gjorde så på alla ställen. Men jag minns hur far och mor brukade. Kreaturen fick / litet hö att äta. "Lussekatter" minns jag att vi fick. Det var bröd, som liknade ett djur. Kan inte minnas att Lucia gick i gårdarna eller att några klädde sig till Lucia, men det har jag hört talas om att de brukar i städerna i vår tid. Lucia ha de firat för att ett helgon dog på den da- gen. Det brukade mor tala på.
Lucia
På luseotta gick karlarna upp kl 2 och gick till logen och tröskade, så höll de på att tröska till fram emot dagen. Då gick de in å åt "lussebeten". Den bestod av korv, kött, fläsk, smör, bröd, öl och brännvin. Då fästade de, så de blev fulla. Kan inte minnas ha sett "lussebrur". Det var inte bruk- ligt i min barndom.