Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Ser och hör vittror
Jag minns att min egen far — jag var fjorton år då han dog — han tala om hur han såg vittren. Då han hade varit ut till Skinnarbyn kunde han komma hem och säga: "Nu blir det dåli-vär (dåligt väder), vittra var så gla i Brynebacken." Jag minns en granne också som sa: "Nu får vi snö och dåli-vär, för viteronga skratte och var så gla däri Brynebacken." En som heter Per Jonsson här, han kom och körde, hade varit till Umeå, och då han kom ungefär åt samma ställe, så hade det komme två vackra flickor och skrattat och koxat in i öga på'n, och sen försvann dem. Han vart inte rädd heller. Han tala om det själv för mej, och han sa: "Du vet det var vackra stintor. Dem sken bara bra!" Det har varit mycket märkvärdigt här vid Brynesjön och Brynbacken. Dom såg hur det stod kvinnfolk på sjön och metade fiskar.
Djur.
En stor snok hade i många år sitt tillhåll i min lagård. Han var riktigt tam. Han brukade sticka ut hu- vudet mellan ett par stenar i toftningen.
Ordspråk
1. Bättre buga än stöta emot i dörren. Talesätt 1. Han ä så sjuker, så han orkar inte äda lite. 2. (Dä ä bra) når en får skräppa själv. 3. Riker som ett koll.
Folkhumor
Söahandlarn var hos mig för att köpa lamm. Han sa att de voro för små. Jag tog av mig glasögonen och räckte honom dem: - Här får´e glasögon, så du kant se dem, sa jag. Men den karlen var inte dummer. Han vände glas- ögonen avigt och tittade genom dem på lammen. - Nä, sa han, nu blir de bare minner. Jag tror inte jag vill ha dem. Och så skrattade vi båda två.
Ortnamn
Veddige kyrka har fått sitt namn därav, att den första kyrkan var flätad av vidjor. 1) Det som nu är Värö socken hörde i den äldsta tiden till Veddige, och hade inte någon egen kyrka. Men Väröborna tyckte att kyrkvägen var bra lång. Många av dem brukade pusta på den plats där Värö kyrka nu ligger. En gång språ- kade om den långa vägen och så sa de: - Här vill vi vära. Och så beslöto de att bygga sig en egen kyrka och den kallade de Vära. 2) ------------------------- 1) Namnet uttalas ### 2) Namnet uttalas ### alldeles lika med verbet vara, ###
Födelse och dop.
Före nedkomsten. Det fanns nog en del av gamla förfarna kvinnor, som kunde se i ögonen på en gravid kvinna, huru- vida fostret var av manligt eller kvinnligt kön. En gammal släkting till mig sa en gång till en hustru som dittills bara fått töser: "Nu får du en pojke. Det ser jag på ögonen". Och det slog in. De trodde nog, att de kunde bedöma det, efter- som barnet hade högt eller lågt läge i moderlivet, men jag vet inte om där är någon sanning i det. Ingenting kunde göras i förväg för att undgå svåra förlossningar. Nedkomsten. Det var vanligast att lägga en stålsax under huvud- / kudden hos en barnaföderska för att lindra smärtorna. Att det skulle vara möjligt att överföra smärtorna på någon annan person eller ett livöst föremål, är alldeles okänt här. Barnafadern skulle helst vara närvarande, såvida han stod ut med det. En karl, som oförhappandes kom in i ett rum, där en barnaföderska låg, blev aldrig berövad sin huvud- bonad. Söndagsbarn - icke torsdagsbarn - troddes få tur och framgång. Men det slog då inte in alltid. Jag kände ett barn, som var fött på en söndag och dog på en sön- dag fyra år gammalt. Allmän tro är, att en kvinna, som fått missfall eller fött ett dött barn, lätt blir i grossess igen. Gammal sed är, att barnaföderskans närmaste kvinnliga släktingar och vänner avlägga besök hos henne någon av de första dagarna efter den lyckliga händelsen och därvid medföra såsom gåva något smak- / ligt i matväg såsom pannkaka, sötost e.d. Detta kallas att nista (nésta). SJälva gåvan heter också nesta (fem). Det ansågs opassande, om en ogift kvinna nistade, även om hon tillhörde de äldre årgångarna. Efter förlossningen. Badvattnet var inte noga med, och ing- ting lades heller i vattnet. Efterbörden brändes. Ingen främmande tilläts komma in, medan bar- net badades. Överhuvud var man mycket noga med att ingen utomstående person fick tillfälle att se barnet naket. Denna regel gällde inte bara de första dagarna, utan ända tills barnet började gå. Det var särskilt kvin- nor man var rädd för och alldeles utomordentligt för horor och krämarekäringar. Man var synnerligen för- siktig, att sådana inte skulle få se barnets huvud barte. Vid "tarmatvätten" fick man inte låta de små klädesplaggen hänga ute om natten och inte i frost. / Det sista skälet är ju lätt att förstå och det första berodde på, att man fruktade, att några onda makter skulle kunna smyga sig in med klädesplaggen och för- göra barnet. I vaggan. Barnet lindades. Lindan heter tana (täna) eller tanelista (tänelesta). Utanpå den sveptes ett fyrkantigt tygstycke, kallat tanekläde (tänekläe), blöja. Man fick inte vagga tonine. Gjorde modern själv detta i tanklöshet, så betydde detta, att hon kom att gå änka i många år. Bortbytingar trodde man inte på här. Likhet. Den första person kvinnan får se på morgonen, sedan kopulationen har skett, och grossessen sålunda har inträtt, den blir barnet likt. Jag har ett rätt egen- domligt bevis på det. Jag och hela min släkt har sånt / där vanligt ljust gulgrått hår. Min man och hans släkt äro alla svarthåriga. Men i alla fall voro mina tre äldste barn rödhåriga. Jag funderade mycket på, hur det kunde komma sig. Men så förstod jag det. På närmaste grannställe tjänade i flera år en piga, som var illa rödhårig. Och nästan varenda morgon kom hon, innan vi voro upp- stigna, och bankade på och skulle in och handla något. För det mesta var det jag, som måste upp och ge henne vad hon skulle ha, och hennes eldröda huvud var det första jag såg. Hade det då varit så, att det hade blivit nånting den natten, så var det inte underligt, att barnen blevo rödhåriga. Dopet. Särskild dopklänning var och är vanlig. Gud- modern skulle själv anskaffa den. Hade hon ingen liggande, så fick hon låna sig fram. Men det hände också - om det var första barnet - att modern / själv släppte till dopklänning. I sådant fall sydde hon den av sin brudslöja. Det blev vackert. Klänningen ut- styrdes i äldre tid alltid med alla möjliga grannlåter: först och främst mångfärgade, granna sidenband, som ofta voro tagna från moderns bruddräkt, och vidare lanke- nålar, broscher och svampedosor. De två sistnämnda fästes helst nere vid fötterna. Under dopklänningen hade barnet förstås tanelesta och taneklä samt därutan på en fin, vit klän- ning. Faddrarna valdes efter de vanliga reglerna: först faderns föräldrar eller syskon och sedan moderns och så faderns och moderns växelvis undan för undan. Gudmodern kallas bäragumma. Barnet blir i fråga om begåvning och sinne- lag likt sin gudmor och åtminstone i vissa fall även sin gudfar. Gammal sed, som ännu fortlever, är att kalla upp barnet efter någon eller några döda släktingar, / helst syskon eller förfäder i andra led. Jag själv är upp- kallad efter en liten syster, som dog en tid, innan jag föddes, och jag hade en son - nu död - , som döptes till Johan Oskar efter morfar Jöns och farfar Olagus. Ty det var inte alls nödvändigt att ta upp den dödes hela namn. Det räckte och var vanligt, att begynnelsebokstäverna voro lika. Om barnet skrek under akten, så vittnade det om, att barnet kom att bli en sångare. Dopvattnet troddes inte ha någon särskild kraft. Kyrktagning. En barnaföderska skulle gå heden i fyra veckor efter en pojke och i fem efter en flicka. Men det är läng- esedan den skillnaden blev borta. Under denna tid fick hon inte på villkor gå in- om dörren på något annat ställe. Jag minns en gång, då vår brunn var i olag, så att vi måste hämta vat- ten hos grannens, som ligger intill. Jag måste / hämta vatten själv en gång. Men jag ropade in genom fönstret: - Var inte rädda! Jag ska inte komma in. Kom någon främmande in, så fick hon inte ta ho- nom i hand varken när han kom eller när hon gick. Ja själva nistekäringarna, som ju alla voro antingen nära släkt eller goda vänner, vågade aldrig "tacka" (hälsa och ta avsked med handslag) barnaföderskan. Då hade de blivit orena. Det brukade heta halvt ursäktande: - Ja, dä ä la inte vart, att ja tacker deg ! Vid kyrktagninggen skulle barnets gudmor följa kyrkogångkvinnan. När de gingo in genom kyr- kan, skulle de alltid gå i rad, inte till breds, hustrun före och gudmodern efter. Men det gällde för den senare att se upp, så att ingen kom vid att tränga sig emellan dem. För kom någon annan att gå näst efter en sådan hustru, så blev det någon olycka. Jag har fick aldrig fått reda på vari denna skulle bestå. / Under själva akten skulle gudmodern stå upp i sin bänk. Den äkta mannen fick vara med vid kyrkan, men han fick inte gå in, förrän kyrktagningen var över. Kvinnan, som blivit kyrktagen, skulle när hon rest sig upp och tagit prästen i hand, ovill- korligen vända sig å karlasidan. Efter missfall hände det nog, att kvinnan första söndagen hon var vid kyrkan, sökte passa sig så, att hon kom i tillfälle att hälsa på prästen och ta honom i hand. Men det skedde liksom i tyst- het. Kyrkogånggille voro inte vanliga. De båda faddrarna bjödos ju alltid med hem från kyrkan och fingo ett mål mat, men inga andra gäster voro bjudna. Avvänjning. En del hustrur dröjde så länge som möjligt att vänja barnet. Det var allmän tro, och är det / än, att så länge digivninen fortsatte kunde ingen ny grossess inträda. Men det håller då inte streck. Det berättas om en pojke, som var så stor och gammal att han brukade kommendera mor sin: - Sett ner, mumma, så ja får sussa !
Födelse
Om någon får nån sjukdom - fallandesjuka eller svårt utslag, eller nåt sånt - därför att modern bli- vit skrämd, när hon gick med barnet, så kom det först det året, som motsvarade den vecka i fosterlivet, då modern blev skrämd. Sedan en människa hade fyllt 40 år, behövde hon aldrig vara rädd för såna å- kommor.
Vattenväsen.
Sjöfrun. Sjöfrun har granna kreatur och många kreatur. De gå ofta upp på land och beta på strandängarna. Sjöfruns tjur parar sig gärna med vanliga kor, och män- niskorna tycka bra om det. Det blir präktiga kal- var, som är lätta att känna igen, för de äro alla till färgen brandiga.
Vattenväsen.
Näcken. 1. Pappa och jag hade varit utanför Vendelsö och satt garn. På hemvägen skulle vi ju innanför ön. Då sågo vi ett starkt ljus innevid Stråvallalandet. Det syn- tes alldeles nere vid vattnet. Men det märkvärdiga var att det rörde sig. Det kom från det ställe, där Löfta å rinner ut i havet, och for rätt ut till Vendelsö. Där blev det borte. Det var Näcken. 2. Min farbror dog. Han bodde i By framme vid Stråvalla kyrka. Jag var ju med på joköket efter honom. Men jag hade något särskilt att göra här hemma, så jag kunde inte stanna så länge som de andra, utan fram på natten så tog jag avsked och gick hem. När jag kom till bron över bäcken / Ströa, Ströbro di kallar, så såg jag Näcken. Han såg ut som en selad häst. Jag såg bogträn och söljor och sånt. Han följde mig så långt vägen gick utmed ån. Sen blev han borte. 3. Det var en dalmas, som var kommen ända här ner till våra bygder. Han såg en gång Näcken. Han lyste. Dalmasen sa till honom: - Nu ska du lysa mig hem i den blå färgen. För se, han hade både blått och grönt och rött ljus. Och Näcken lyste honom ända hem.
Vattenväsen.
Näcken skall ha bott vid bäckar och åar. Men det är mycket sällan jag har hört honom omtalas i Stråvalla och för resten i Värö med.
Jättar.
Kavelrörvejättens dotter kom en gång hem med lite småkrafs i förklädet. Det var en bonde med plog och oxar. - Va ä dä för småkryp, frågade hon far sin. - Dä ä särna, som ska fördriva oss, sa gubben. Bär du dem tillbaka och gör dem inget ont.
Jättar
I Kadehöwa i Värö bodde en jätte med sin dotter. Jättarna voro arga på kyrkklockorna i Åskloster. Dottern skulle försöka slå ner kyrkan och kastade ett stort stenblock. En del ligger vid landsvägen i Nasaret vid Axas. En del slog ned i Viskan. En tredje del ligger ännu kvar i Kadehöwa.
Troll.
(Fru Andersson) När min mamma var en ung flicka, var hon en gång ute och plockade kröser tillsammans med några andra töser. De hade strövat länge i krösamar- kerna och började känna sig trötta. De hade lite mat- säck med sig och la sig på en gräsplätt under en brant bergvägg. Rätt som de låge där, kom det en löwakaga 1) farande ut genom berget. Den skulle de tydligen få. Jag minns inte, om de vågade äta den. 1) Tunn brödkaka, bakad på översidan med brinnande "lågved" i ugnsmunnen.