Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tro om björnen
Björnarna det är grisarna åt vittren, sägs det, och därför ger hon dom två kannor blod då dom ligger i hi (ide).
Ostagille.
När jag var ung, blev min syster och jag bjudna ut till landet 2 ½ mil bortom Kungsbacka till en flicka, som lärt sig sy hos oss. Vi åkte med riktig skjuts landsvä- gen fram. Vi frös så vi skaka. När vi kom fram, bäddade de ned oss i dunbäddar. Det var i sängar ovanpå varandra som på en båt. Tre ovanför varandra. De hade gäss på gården, därför hade de duntäcken, Vi stannade där i fjor- ton dagar. En gång blev vi bjudna till Skolläraren på ostagille.De, som var bjudna, hade en tio liter mjölk med sig och det var rätt många gäster. Man ystade och gästerna satt runt den stora kitteln och såg på. En annan gång gick man till en annan gård på ostagille. Gästerna bjöds på kaffe och fina smörkringlor. - Går- den vi bodde på hette Ölmevalla. - En gård intill hette Lunkagården och en annan Kringelegård. Vi var där i slutet / av september och början på oktober. Jag var tetton år då. (:. 1869) Bara kvinnor var med på gillet.
Farsoter. Sägen om digerdöden eller pesten.
Från digerdödens härjningar i Sverige får en sägen från Frillesås, som lyder så: Det var en bonddräng som vandra upp- ifrån Stockholmstrakten och vart han kom var folk döda. Han gick tills han kom ända ned till Frillesås, där träffa han en piga som hade överlevat sjukdomens härjningar. Han stannade då där och de båda bodde sedan tillsammans och gården kallade de för "Paradiset" eftersom de voro de enda överlevande i hela Götaland. (Den platsen kallas ännu för Paradiset.)
Läkekonst 122.
Mot alla sjukdomar som ansågs obotliga skulle nedanstående hjälpa. Var den obotligt sjuke en man, så skulle han kunna botas av en död kvinna som horat, mör- dat och så hängt sig. (Var den sjuka en kvinna så skulle den döde vara en man) Den sjuke skulle taga den dödes hand och med den vidröra alla ställen på kroppen som voro sju- ka. Kunde han inte själv komma åt, så skulle någon annan göra det. Detta troddes bota sjukdomar.
Kungar.
En sägen om Karl den XII berättar att när han lade sig om kvällen öste han kulorna ur stövlarna, och fastän så många hade träffat honom hade han likväl ej blivit sårad. Och det var därför, att det troddes att ingen kula bet på honom, som det påstås, att han skall ha blöivit skjuten med en knapp.
En sjöman som byggde en kyrka.
En sjöman var ute och segla. Men båten var alldeles översvämmad av råttor och möss. Så när de skulle äta, måste de lägga en käpp vid varje tallrik för att kunna hålla odju- ren borta från bordet. De visste sig ingen råd. Men så kom sjö- mannen på en idé. Jag tar ett djur hemma som jag skall ta med, som skall hålla odjuren borta, sade han. Nästa gång de voro i land tog han med sig en katt. Den röjde undan alla odjuren som voro ombord. Men på vägen fick den små ungar. Båtens ägare tyckte så bra om både katten och hennes ungar, att han ville köpa dem allesammans. Och den lyck- lige sjömannen fick så mycke pengar för sina kattungar, att han kunde bygga en kyrka för dem. Den kyrkan fick heta Katt- unga kyrka. Och därav fick församligen samma namn, vilket den ännu i dag bär.
Gamla seder under julen
Förr i världen skulle man alltid ha halm på golvet. På julaftons morgon gjorde man halmen iordning på logen, och sedan tog man in den i stugan. Det tillgick så att man började längst framme i stugan med rötterna framåt (alltså mot väggen). Den andra raden lade man den med toppen framåt, och på samma sätt alla de anda raderna till hela golvet var täckt. Av halmen flätade man jubockar som man ställ- de på golvet. Och så skulle man lägga sig på ryggen med hu- vudet åt julbocken till, och så skulle man kasta benen över huvudet och ta bocken med fötterna. Natten till annandagen brukade, den manliga ungdomen ha för sed att gå omkring i bygden och måka som det kallades Det tillgick så att den på somliga ställen kastade in mer gödsel än där var och strödde ut den i hela ladugården, smetade ner dörrhandtagen med gödsel och fyllde krubborna ända / upp till taket med foder och gjorde så mycket ont de kun- de och sedan gingo de sin väg. Men på en del ställen kas- tade de ut gödseln ordentligt och gjorde rent och iordning och fodrade kraturen ordentligt och sedan gingo de fram och sjöngo: Nu har vi måkat och nu har vi gett, och vi finge en sup vore inte för fett ! Och så kom husbonden ut och bjöd in dem, så de äntligen fingo den efterlängtade supen. Tredjedag jul brukade ungdomen rida omkring i bygden. Dessa ritter kallades staffande. Då voro ryttarna klädda i mörka kläder dekorerade med gula band och knappar, så de skulle föreställa soldater. Och hästarna hade de klätt ut med blommor, tillverkade av papper, och så hade de flätat deras svansar. Under sina besök i gårdarna sjöngo de: 1.) Staffan hälsar god morgon, god morgon, god morgon. Det är nu tredjedags morgon. Allt för den ljusa stjärnan. Kom gossar låt oss lustiga vara. För en gång jul om året bara. Sjung fallerallala ! / 2.) Ja, nu är julen kommen fram, kommen fram, kommen fram. Nu är det glädje för var man. Allt för den ljusa o.s.v. 3.) Ja, nu är det tredje dag jul, ja tredje dag jul. ja tredje dag jul. Då vi blive plågade av brännvin och öl. Allt för den ljusa o.s.v. 4.) Vi se på Eder skorsten vit, skorsten vit, skorsten vit Och därför är staffan riden hit. Allt för den ljusa o.s.v. 5.) Vi ser på Edra fönster blå, fönster blå, fönster blå. På bordet står var vi skola få. Allt för den ljusa o.s.v. 6.) Så rida vi fram till källan knut, källan knut, källan knut. Är husbonden hemma så kommer han ut Allt för den ljusa o.s.v. 7.) Ja, nu kommer far med glaset, med glaset, med glaset, Och skänker oss hela kalaset. Allt för den ljusa o.s.v. 8.) Nu kommer värdinnan, värdinnan, värdinnan. Hon skänker oss brödet det fina. / Allt för den ljusa o.s.v. 9.) Finns et någon flicka fin, flicka fin, flicka fin. Så öppnar hon sitt äppleskrin. Allt för den ljusa o.s.v. 10.) Skål kamrater vi supa Eder till, vi supa Eder till, vi supa Eder till. Så många som höra vårt sällskap till. Allt för den ljusa o.s.v. 11.) Skål kamrater vi glaset tömt ut, vi glaset tömt ut, vi glaset tömt ut. Men inte för dem som se usige ut. Allt för den ljusa o.s.v. 12.) Tack och tack det skall Ni ha. För att Ni oss har fägnat En god jul, ett gott nytt år. Det önskas av oss alla. Allt för den ljusa o.s.v.
Gastar.
"Två vallpojkars sällsynta öde": I ett stort berg som kallades Vithall, som ligger i en by som heter Derome, bodde en massa troll, vilka voro mycket frukta- de där i trakten för sin grymhet. Uppe på berget hade de en stor lucka som de sköto upp inifrån berget. Och om kvällen kröpo de upp och sutto uppe på berget, och då kunde man, ner från dalen, se huru deras ögon blixtrade liksom eldslågor genom mörkret. En gång var det ett par vallpojkar uppe på berget och vaktade sin hjord. Det var en kall höstdag och en kall nordanvind svepte fram över berget. Och de båda vall- pojkarna sprungo omkring på berget för att vänna sig, och så togo de till med att kittla varandra. De foro farm och till- baka, tills de helt oförmodat kommo över den plats där trollens lucka var belägen. När de grymma trollen inifrån berget hörde att där var någon uppe på luckan, smällde de upp den så hastigt att de båda pojkarna slängdes om / och störtade ner utför den omkring hundra meter branta berg- väggen ned i bråddjupet. Och i själva ögonblicket de störtade ned ropade de till varandra: "Du gordet! Du gordet!" Och än i dag kan man, när det blåser upp till oväder, höra uppi- från Vithallsberget det hemska skriket: "Du gordet! Du gordet!"
En jätte
Det var på den tiden då kris- tendomen blivit införd i vårt land, och man börjat upp- föra kyrkor här och var. Denna kyrka som här skall omtalas är långt ifrån inte bland de första. (Den nuvarande kyrkan är bygd 1895 och troligtvis var till bara någon liten träkyrka, förut) Det säges ju att när kyrkklockorna började ringa, måste ju att både jättar och troll fly bort ifrån trakten, för de tålde inte höra klockklangen, och de försökte därför på allt sätt förstöra kyrkorna också. Nu var det en mycket fruktad jätte i trakten, Därför att han rev ner och förstörde de kyrkor man uppbyggde. Men hur det var hade man i lugn och ro fått uppföra en kyrka i Stamnared. En gång fick han höra klockorna kalla samman till gudstjänst. Då tog han en stor, många tusen kilo tung, sten och ställde sig på en kulle på flera mils avstånd från kyrkan, och slungade den med all kraft mot kyrkan. Men den nådde inte riktigt fram till kyrkan utan hamnade / i en backe, på ett par hubndra meters avstånd från kyrkan, som nu har namnet Smidjebacken. När nu jätten såg att han misslyckats, flydde han bort, ty han kunde inte utärda att höra kockorna ringa. Det säges att jättar och troll flydde över till de Norska bergen.
Djur
Det var en gammal gumma, som hjälpte bort vargarna, därför att hon "ynkade" (tyckte synd om) ottepågarna. Man borde ej säga benämningen 'varg', då blevo de säkrare borta. Min farmor Ingrid stod en gång på sin första lilla gård (Ingrid och hennes mor odlade upp 2 små gårdar i djupa skogen, i ren ödemark) på Hallarna. Då kom 4 stycken vargar nerifrån skogarna och körde en flock getter, tillhörande Kärshultsgårdarna, före sig. Alla getterna, utom en, sprungo ned utför klippan vid Kroksjön, den andra geten sprang fram till Ingrid och sökte skydd hos henne. Klippan heter därför Getaklippan eller getahallaklippan. Mot vessleblåst var det bra att röka sig med en död vessla. Bodrag var en lång reva med djur, som hängde ihop i en lång "ralänga". Så fort man fick se ett bodrag, och det gick ifrån 'en', skulle man ropa, "Dra te me, dra te me, dra te me." Då vände bodraget. Man fick då lycka och tur. / Göken. Ramsan, som angav vilken betydelse det hade varifrån man först hörde göken löd: Nor – nö, öster – dö, sönner – säe, väster – gläe. Den första jordloppan man såg om våren skulle man ta' med vänster hand och lägga i höger hand, samt 'gno' sönder henne. Sedan hade den högra handen en läkande kraft mot sjukdomar hos djur. Om djuren luktade på handen blevo de bra.
Goenisse
Två drängar stodo och slagtröskade råg på en gård. De tröskade i lång tid men det tyck- tes inte minska något i loggolvet på rågen. De tyckte de, att det var högst besynnerligt. Men så en kväll sågo de bonden komma med ett fat gröt i handen och ställa det på logen. Då förstodo de vem som skulle ha det. Drängarna smögo sig dit strax efter för att se. Men där kom ingen goe- nisse och då kommo de överens om att äta upp gröten. Det gjorde de och sedan förorenade de fatet på ett snuskigt sätt. Strax efter kom tomten och då såg han, att gröten var borta och fatet osnyggat: "Piss och skit för attan (arton) travar råg!" utropade han, "men det ska lönas igen." och det dröjde ej två dagar förrän att var tröskat slut.
Lucia
Det var inte brukligt att gå upp och äta tidigt på lussemorgon i min barndom. (Detta är ungefär allt, som sagesmännen känna till om Lucia. Alla frågor beträffade den da- gen ge negativt svar, det finnes endast ett undantag, en gammal man säger, att julgrisen slaktades den morgonen, slakten försiggick inne i köket.)
Påsk
I påskveckan skulle de inte spinna, inget fick gå runt då. Dagarna i påskveckan voro: dymmelonsdag, skärtorsdag, långfredag, påske lördag. De räknade, att dymmelveckan började på onsdag kl. 12. De sat- te också liar i sästabben, det skulle vara ett skydd mot trollen. Påskdagens morgon dansade solen i gläd- je över att Frälsaren stått upp.