Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Det var en kväll en man var ute och red på sin häst. Då träffade han på en stor skara troll, och där- ibland ett troll som hade ett horn och en pipa. Hor- net användes att dricka i, och pappan att samla hop trollen med. Riddaren stannade och lyssnade. Då sa trol- len: "Släng hit en bit!", och alla trollen drucko ur hor- net. Då bad riddaren att även han skulle få känna på det som fanns i hornet, men när riddaren fick hornet, tömde han ut dess innehåll, och det var väl, ty det innehöll gift. Med den andra handen tog han pipan, se'n red han in på en korsarjader åker och befriade sig för trollen när solen gick upp. Och hornet och pipan finnas på Trolle Ljungby slott. Trollen beklaga sig att de ald- rig kan få ihop släkten mer, sen de förlorat pipan.
Gåtor.
1) "Goddag, jungfrur nio, ja, en ibland tio, er herren lät fråga, om äpplet är funnet" "Ja, äpplet är funnet, borttappat igen och Herren har tagit sin stjärna igen." En man hade ett barn med en flicka. Han ha- de rest till Amerika, en vän till honom träffade flickan och ville veta, om hon fått ett barn. Hon sva- rade, att hon fått det, men det var dött. 2) Går på huvud till vatten. (Hästen) / 3) Lötta på låra, skelja i sär håra, och lä den långe gå in. Spinning. 4) Går te vatten och lemnar vamma hemma. Putevar. 5) Det kom en tunna ifrå inland och te utland mä två slags dricka utan både tapp och svicka. (Ägget) 6) Äter mä ögat och skider mä två. Maltkvarn. 7) Till tetånga dra två fespånga upp- för Haltaberg. Byxor dras på. 8) Går bort julafta och kommer igen påskafta och inte är borta mer än åtte dar. På - skafta = på benen. / 9) Drag täckelset av, två finger begrav, täck över det sen, jag tror, det smakade gott min vän. Snusande ur dosa. 10) Vad är det klaraste i kyrkan? Toppen under mässan. 11) Var mötas alla gamla skinnpälsar åt? På bröstet. 12) Stolpe står, bölja går, och tie drar i fyra. (Ko mjölkas.) 13) Knappast var fadern kommen till världen, förrän sonen satt på taket. (Eld och rök.) / 14) Stolpar av trä, väggar av fä, fyr utav jär, tända med gär. Gammeldags lykta. 15) Där stor den gubbe på vår tuva mä gröna byxor och rö luva, hans namn hetter ti stell, gåtta nu vem som gätta vell! Gråtistel. 16) Två visar väg te by, och två pekar högt i sky, fyra gånger och fyra hängare, och gamle man dankar efter. (Ko.) 17) Allting förmås och allting förgås men aldrig får gås träsko.
Vår och hösthalvåret.
Tolfte veckan gick in tolfte april. Det var en bonde, som sådde, då det ingen vecka var, men han fick bra säd ändå. Kyndelsmäss är lärkan så högt so oxen bär oket. "Mars mä sitt skägg lockar barnen utan vägg, april mä si rännesketa lockar barnen te inneseta". Om det regnade bönesönda, så blev det bra gröda. "Om det regnar på Galla så ska det vaxa på hallar."
Kyrkklockor
Danskarna sänkte Tvååkers kyrkkloc- kor i Tvååkers kanal i en hölja där. Den försök- te de ta upp, det var många med, men när den började synas, var det en, som sa: "Nu har vi'na", och så var den borta.
Vårarbete, skörd
Då ärlan kom, skulle de börja våren. Då ett stycke var slaget, skulle de "vila åker." Den, som stod i ladan och tog emot neken; hette "gullkråka" Vissa dagar voro av särskild be- tydelse för slåttern. Det var en gubbe i Ullared, som sa, att han krusar varken Ola eller Bertil, och så var det en dag till, som han talade om.
Vårhalvåret, påsk, lucia
Det var bra om "Parvlarna rusta". Gun- nel, det var Paulus´piga. De satte liar i sädesdråsarna på loftet i dymmelveckan. De fick inte spinna den tiden. De sa, att det inte gick att mala lusse malt, det var någon, som kom och höll kvarnen då.
Bin och biskötsel
Förste svärm – blomsvärm, andre – yding, tredje (mera sällsynt) – äring. Då ydingen skall komma, sitter två visar och "ydar," säger "ut, ut." Bina "repa" sig i ett träd. "Ljungdraget" fram emot hösten ger bra ho- nung. Bina ha frömjöl på benen, det kallas föder.
Gåta
Rött hue och grön kjortel, ja sir hans namn, men ti stell! Tisteln.
Frieri och bröllop
Nattfrieri, "lafiske", "nattspel" e.d. har upp- tecknaren ej funnit minsta spår av i Grimeton, Hunnestad och Rolfstorp. Ingen sagesman känner till något av denna art. Om en flicka fick torkat lätt, sades hon vara i pågatycke. De skulle sitta jul- eller nyårsnatt (ovisst vilket) och titta sig i spegeln och sam- tidigt äta en rå sill med ben och allt, så skulle den blivande komma och visa sig i spegeln. Charlotta Svensson f. 1885. Ett sätt att ta reda på den blivande / var att pressa saft ur ett grässtrå under formeln: "Östan, västan, sunnan, nol, visa mig nu, var mi fästemö bor!" Regn eller snö under vigseln betydde ri- kedom. Om två bröder gifte sig med två systrar, så blev det ena paret rikt, det andra fattigt. Det var alltid vanligt med förning till både bröllop och begravning. Ett slags kakor kal- lades "äggaringar", ett annat slag "skålakakor". Brudgummen skulle ha en dräng, som klädde av honom på kvällen. Bruden hade en piga. De skulle ha en tvåkrona eller så där. "Brudstass", då brudparet åkte till det nya hemmet. De åkte i första vagnen och hade med sig brännvin och bjöd alla, som de mötte. Brud- gummens dräng och brudens piga skulle vara före och ta emot på det nya stället. Lantbr. Andersson. f. 1868.
Avrättning
Det finns ett berg, Galgaberget, i Gödestad, och där har det varit många avrättningar. Om en döds- dömd kunde klara sig igenom spetsgården, så fick han behålla livet. Två tjuvar, Duva och Ring, skul- le avrättas en gång, men en av dem klarade sig genom spetsgården. En stund efteråt kom han in på ett ställe och bad om mat. "Det var jag, som var med på det lilla krånglet i jåns", sa han.
Maran och djur.
Även djur kunde ridas av maran. I synnerhet gällde detta hästar. Man märkte det, om man om morg- narna kom in i stallet. Hästarna voro då svettiga och så väl manen som svanssen hade då "martofsar" d.v.s. de voro i hög grad tilltrasslade och djuren myc- ket medtagna.
Gengångaren satt i vagnen.
En gång i min ungdom tjänade jag på ett ställe i Vinberg, som hette Sannagård. Hustrun, som hette Lina, hade dött för en tid sedan, och man hade för sig, att hon "gick igen". Man hade visserligen aldrig sett henne, men man kunde höra, att hon gick där om kvällarna och nätterna och slamrade med sina träskor och slog i dörrarna. En kväll skulle drängen, Anders, köra bort i ett ärende. Han spände för hästen, men han kunde inte förmå den att flytta sig. Hästen drog och drog men kunde ej få vag- nen ur fläcken, fastän han av ansträngning var allde- les genomvåt av svett. Då tog drängen av betslet och tittade genom detta. Då fick han se Lina sitta baktill i vag- nen. Sen gick hästen.
Död
Det var en gumma i Slättåkra, som stal på marknad. "Jag vånnar, att mina hän- der vore av", sa hon, då hon beskylldes, men då hon stod lik, så blev hennes händer upp- ätna.