Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
gasten.
Om ett barn blev mördad, innan det blev döpt, så blev det en "gast" av barnet. Vid Digerberg fanns en gast. Den gick under namnet "digerbergsgasten." Det var många som hade hört den skrika om nät- terna. Vid Spjutberget en gast - "Spjutbergs- gasten" och vid Gammelsätrar en -"gammelsä- tersgasten." Det skrek som ett barn. Om en hade mod att tala till gasten å få reda på vem som var mor, så kunde en få honom att tystna. Han skrek efter mamma.
Annandag jul
Annandagen skulle man ut och rida omkring och vattna hästarna. Om man skulle få bra tur på året, bra hästar, skulle man rida dem till nordrinnande vatten, det skulle vara bra. Det skulle vara annandagen på morgonen - Men rida Staffansritt, det har inte varit bruk- ligt här i orten. Häromkring var den seden att annandagen på morgonen, klockan 1 och 2 på natten, gick ungdomen omkring och "###" (måka) Lagården blev stängd för att de inte skulle komma in, men de smög sej in ändå. Ont gjorde de inte utan att de var rasande på någon; då hov de in gödseln istäl- let för ut. - På dagen kom de och skulle ha "###" - kaffe och en gök. Om de kunde lura på dem och få tag i dem när de var där och "måka", skulle de ha det då; men det passa de sej för. Men men på dagen kom de och sa ifrån.
Knut
Dagen efter trettondedagen kallte de Knutada´n. Då var det till att gå omkring och festa. Det var knut på julen. Hade de något ärende till ett ställe, gick de då, för då blev de trakterade. Om den karlen som gick och "knuta"- den förste som kom på ett ställe - var lång blev "hören" (linet) lång, men var han kort blev det väl tvärtom.
Påsk.
De hade namn på darna i påskaveckan: svarta-måndag, vita- tisdag, dymle-onsdag, skär-torsdag, långa-fredag, påska-afton. Påskakäringarne var ute och red på sin sopa och raka på påska- afton. De brukte klippa ut en raka av papper och hänga på ryggen på en del, de ville göra spektakel med. Påskadagen på morgonen skulle solen dansa. Det minns jag min mor var uppe och väckte oss och vi skulle titta på. Och vi såg ju solen, men inte dansa' den. Men det kan ju bli sådana där dallringar i luften, och då su det ut som den dansa'. Det var väl beteckningen på Kristi uppståndelse. Annandag påsk gick de omkring och köpte ägg och åt. Ja, det var inte annat än pojkar förstås. De köpte sej ett tjog ägg och fick kokt dem också, och så satt de på stället och åt dem.
Vattenväsen
"Necken" det var en som spela på fiol i ån här ute. Den som gick dit och tog med sej en fiol "fick lära". Det var en som gick dit, men han blev så rädd så han sprang därifrån.Det var väl dålighet han fick se. I Bråta i Landvetter talte de om det var ett fruntimmer - eller om det var en karl - som spela fiol. Emellrtid sa hon ifrån, när hon börja, att de ska rycka ifrån henne fiolen. Hon var inte i stånd till att stanna själv. När hon kom till Neckens polska dansa sto- larna. De kunde spela vad som helst först men de var tvungna till och in på Neckens polska, och då var de inte god till att stanna. Antingen fick de rycka ifrån henne fiolen eller också skära av strängarna, annars hade hon spelat tills hon hade dött. Hon hade läst av Necken.
Vattenväsen
Havsfrun var i Nordsjön (Lindome). De hade sett henne från Bolås. Hon satt vid ett stort berg och kamma sej, när de kom ut på morgonen. Hon var klädd och var så fin. Men när hon fick se att de såg henne, gick hon ner och hoppa i sjön, och då var hon ihålig som ett baktråg. De skulle mäta Nordsjön en gång. Där gick tidvatten så de ville se om där fanns någon botten. De släppte i en trådrull. Men då kom havsfrun upp och sa till dem: "Om I mäter mina väggar, ska jag mäta Era läggar." De blev rädda och släppte trådrullen och rodde. De "änna" tyckte de kunde se kreatur nere i sjön ibland, men det var väl havsfrun som förblinna ögonen på dem.
Vattenväsen
Sjörå var här i sjön lite varstans. Min far såg henne i Nordsjön en gång han var och fiska! Han fick se någonting så förskräckligt ### på vattnet, ända som en spole. Rätt som det var kom det ett ansikte upp. Det var en sjöjungfru. Det kom upp ända här efter midjan. Rätt som det var börja hon på att kamma håret. Men då blev han rädd. Se, sjöjungfrurna, de kunde ta folk. Där var en karl ifrån Rya i Sätila, som skulle ro över till kvarnen och mala. Han skulle ro över Lygnern. Och där kom sjöjungfrun och hoppa upp i ekan till honom. Hon köpte säden av honom och bad att han skulle sänka den i sjön. Så skulle han följa med henne ner och få pengar. Ja, det gjorde han. Och hon följde honom upp igen. Och den där karlen berätta sen, hur vackert det var där. Det var riktigt som boningshus. Ånäcken var i åar. Där kunde folk få lära sej och spela. Näcken / la ut en fiol och den som ville lära, fick gå och lägga sin där. Så fick han gå dit och ta näckens dagen efter, och då var hans egen borta. Sen var han god till att spela vad somhelst. Det var en som hade lärt och spela av Näcken. Så var det kalas på ett ställe. Och den här spelemannen kom dit. Där låg en gumma sjuk, hon hade legar länge. Innan han börja spela, bad han att de skulle skära av strängarna för han kan inte sluta. Och när han kom till Näckens polska kom den där käringen upp och dansa, och stolar och bord och allting dansa. Det skulle ha varit uppe i Björketorp eftersom sägen var.
Vattenväsen
I Nordsjön skulle vara en havsfru. Den skulle vara mycket grann. Men hon visade sej inte utom emot det blev storm. Vi hade vår skog på andra sidan Nordsjön. En gång hade min morfar varit i skogen och fällt träd. Han hade flottlagt stocken och skulle över sjön. Då var det så lugnt och fint väder. Men på den andra sidan sjön satt ett fruntimmer och tvätta sej, hon hade så bråttom med att ösa vatten på sitt långa hår. Och när de väl var komna ut på sjön, steg det upp en storm, så morfar var knappt karl till att kunna klara sej - Baksidan på havsfruarna skulle de aldrig få se. De var så granna fram, men baktill skulle de vara ihåliga. Havsfänad skulle här finnas i Nordsjön också. Det var en gubbe i Lindome som hette Axel; han skulle ha sett att det hade kommit en kalv upp på land på hans torp. Det var som en vanlig kokalv. / Han trodde det var en vanlig kalv, som låg där död. Han gick och skulle ta den, men som han skulle ta den, sprang kalven upp och sprang ner i sjön.
Skogsväsen
Skogsråa, de var ihåliga alldeles som baktråg baktill. När min pappa tjänte på Bolås (Sätila) brände de kol. De hade lagat till milan och skulle bränna om natten. När de kom dit och hade tänt upp eld, kom där ett fruntimmer och ställde sej mittför elden. Men hon vände ryggen till elden, så de kunde inte se henne baktill. Framtill var hon grann som ett annat fruntimmer. Men pappa tyckte han såg genom elden, att hon var alldeles som ihålig. Den här "Bolåsen" fick inte undan henne. Men till slut tog han rakan och körde till henne med den, så hon flög rakt i elden. Hon blåste till så alltihopa for "till vägs" (bort) - elden och bränderna och alltihop. Så de fick gå hem; de hade ingen- ting att bränna mer. Skogsråa, de följde efter karlar, det hörde jag. Det var en som hette Anders Lindgren. Han var utför ett skogsrå i Gäddhulta skog i Sätila. Hon följde efter´n. Men så var där ett ställe, och han / gick in där, och då blev han å med henne. Om man blev vilsen skulle man vränga skjortan, så hjälpte det.
Bergväsen
Här är ett berg ute i Knipered de kallar Smedjeberget. Där bodde en pojk som smidde. Det var ett troll. Det var på ett ställe de fick lagat så mycket de ville. Han bar hem det till dem, och han tog aldrig betalt för det. Så en gång kom han julafton med nånting han hade lagat åt dem. De tyckte han var så tra- sig, så de gav honom lite kläder, en skjorta och vad det nu var. Men sen fick de aldrig lagat nånting mer. Kreatur blev bergtagna. Gummgårds och Mossbacka (Sätila) krea- tur, de hade en ### (vallpojke) med sej. Om eftermiddagen gick "kräga" vid Abbekärr i mossen. Men när han skulle köra hem dem, var de borta allihop. Han hörde bjällran, men han kunde inte se dem. Där gick folk med honom dit den andra da´n och de hörde bjällran men de hitta inga kor. Men så var det en gammal, hon sa, att de skulle ta stål med sej och kasta i tjärnet. Det gjorde de. Och då gick kräga där på samma ställe. Bergatrollen hade väl förblin- / nat ögonen på folket så att de inte kunde se dem. Men bjällran hörde de.
Troll
Troll var där uppe i Sätila "änna" där jag är född, uppe i Kråkered. Där var ett berg, och alldeles utanför berget såg de som två små nakna barn. De riktigt som lekte. Det var flera som såg dem, för de vakta "kräga" (kreaturen) däruppe. Men så slog åskan ner där. Och sen blev ingen "var" dem, om de fanns där eller inte. Det var riktigt som åskan hade slagit ihjäl dem. Det var en gubbe, som hade kreaturen med sej där. Det var jul- dagen. Han satt alldeles utanför berget; han satt och sjöng psalmer. Så ropte det först en gång. Han "lydde" och då teg det - och då börja han på igen. Men då ropte det igen, att han ska hålla tyst. Tredje gången sa det: "Kör härifrån med kreaturen!" Då förstod han det var något galet, så han körde därifrån. Han såg ingentig, han bara hörde det.
Troll
Jag hade en syster som hade en svärfar. Han talte om han körde hemåt från stan en gång. Det var på natten. När han kom uppåt Ossjön - där var ett stort, fult berg - Så ropte det "Hårt". Det ropte tre gånger. Det skulle vara ett troll som ropte. Han svarte inte. Hade han svarat så hade de tagit honom. det var en som körde till sta´n. Hon hade fått ett barn och hon hade inte gått i kyrka. När hon kom ut till Vommedal, ropte det i berget: "Där ä en "###" (luden) käring" - "Nej," sa det andra, "hon har mannens strumpeband på sej." Då hade trollen ingen makt.
Troll
Trollen bodde här uppe i bergen. Vi har en stor grotta här uppe i Börsås. Det var där de bodde. Det stod en stuga där nere här mittför. Där var en gammal gumma, som hade varit i Hofgården och fått en kaka bröd en gång. När hon gick hem kom trollen ihåll med henne. De följde efter henne. Till slut tog de henne i näven. Och näsan blev så tjock och hon fick en sådan näsa, så länge hon levde. Längre uppigenom här är ett berg de kallar Koberg. Det var en vallpojke som gick vall med kreaturen där och han hitta tio koppartallrikar som var utställda. Han tog med sej en. Dagen efter skulle bonden gå med honom dit och hämta de andra. Men då var de "väk". Det var trollen som hade satt ut. Ute i Knipered är en bäck de kallar Finebäck. Där var en kvarn. Så gick de och mol om nätterna - de var många om den, så de fick hålla på om nätterna. Det var en gubbe som hade varit och / fått malet. När han gick hem med sin mjölpåse om natten, kom trollen efter honom. Så ropte trollet: "Mitt öga är rött!" - "Ja, min röv är svart", svarte han. De fick ingen makt med honom, de bara noppa i säcken. Se, de ville han, skulle vänt sej om, då kunde de tagit honom i ansiktet förståss. Där uppe där vi ser den där gården, var ett fruntimmer, som var med barn. Hon var gången utåt kullen och skulle hug- ga ene och trollen kom. Men så hade hon karlens rock på sej. "Mans tröja, mans tröja" sa de. Då kunde de ingenting göra vid henne. Det var en uppifrån Inseredsos som hade varit i Anderstorp med ved. De körde inte inte vägen då, utan bort igenom skogen. När han kom till Härtegår´n, kom trollen ut ur berget. Så sa det: "Hör du Anders Blask, kom ska du få äta soppa!" - "Har du mer än du behöver", svarte han, "så göm det tills i morgon." - "Ha, ha, ha", skratta trollen, "det var ett bussa råd." Det var en karl som skulle rida till ottesången. När han kom till Kållsås - det är längre uppåt i Björketorp - så kom där troll ut ur berget. De hade en kalk och bjöd honom dricka. Han tog / kalken, och som han tog den, ryckte han till i betslet så hästen satte i galopp. Trollen efter honom. Men så, i Bueråsa berg mitt emot, där bodde troll med, och de var ovänner med trollen i Kållsås. Och de ropa till honom: "Rid inte vägen, din hårde (###), utan rid åkern, din båle". Och han red fram till kyrkan. Där kasta han sej å hästen och över kyrkomuren. Sen hade trollen ingen makt mer. Och den kalken som han tog finns än.