Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Maran
Vid marritt var det bra, om man kunde säga: "Mara, mara, kom igen i mara och fråga efter tre ting, som jag inte har". Den som var mara måste då komma, man fick då se, vem som var mara. Sade man då: "Du är mara", "så slapp mara ifrån eländet". Om en kvinna inte hade hår omkring blygden eller i armhålorna, så var hon mara.
Troll
Mamma och pappa var födda upp i Dverred och Knipered. Där var troll uppe i bergen. Det var en och låna en fjärding pengar av trollen en gång. Han gick till berget och knacka en dag och frågte, om han fick låna pengar. Då kom de ut med dem. Det blev utsatt tid när han skulle lämna tillbaka dem. Då gick han dit med dem igen. Han hade väl inte vågat använda dem, han ville bara se om han fick några. När han kom ropte det inifrån berget till honom. "Behåll du dina pengar, för Arve är allt död." Det var den han hade lånt det av. Så han fick väl behålla dem. Det var en tös och en pojk som var med en gång, de skulle mjölka uppe i Dverred. De gick en liten bit ifrån den som satt och mjölka. Då fick de se en stor pengahög, den glänste så mycket. Tösen låg där och rörde i den där pengahögen. När den som mjölka kom, var högen borta. Men tösen hade väl tagit en liten peng med sej hem. Det var ett par som hade bröllop borta i Balltorp i Fessberg. Där / var ett berg där borta de kallte Brudberget. Så skulle bruden och brudgummen rida till Frölunda kyrka. När de kom till Brudberget, kom där en ut och bjöd dem på dricka. Bruden blev bjuden först och hon drack. Det var en sådan fin silverbägare. Sen bjöd de brudgummen, men han slog det bakom sej efter länden på hästen. Och det var så starkt så håret gick av länden. Han behöll bä- garn och red det värsta han kunde tills han kom till Frölunda kyrka. Där red han rakt över muren och in på kyrkogårn. Där kunde trollen inte komma in. Sen fick han behålla bägarn, och den bägarn finns i Frölunda kyrka än. Och hästen rev ner muren efter sej, och det hålet i muren finns än. Men bruden blev intagen i berget, den tog trollen. Det är väl därför det heter Brudberget - Det berätta de ute i Askim när jag tjänte där.
Troll
Här nere där vi har vårt elektriska kraftverk var kvar- nar i min barndom. Där var åtta kvarnar i den strömmen härnere. I en kvarn spöka det. Den brände upp varenda julnatt. Nå, så var det en person som skulle passa på kvarnen en julnatt. Nu hade de så där var eldstäder i kvarnarna, så de kunde lägga på och elda. Där hade han en järnstång i elden. När han satt där och hade lagt på ved och brände, öppnades dörren och där kom ett troll in. Först frågte det honom, vad han hette. "Jag heter Själv", sa han. Sen sa det "Glävsa läppar" - de skulle se vem som hade störst gap. Jo, det var han med om. Han tog fram sitt järnspett och körde i munnen på trollet. Sen sprang han hit åt Greggered. Trollen efter - där var flera stycken. Så frågte de andra, vem som bränt ´en. "Det har Själv gjort", svarte trollet. "Ja," sa de andra, "Själv gjort får själv ha´t". Trollen skulle bo här borta i Knipered. Nå, så var det en an- / nan gång. De hade mycket svårt att få malet då, så det fick ske sent på nätterna ibland. Så var det en från Skår som hade varit å en natt och malet. När han gick hem, gick han förbi ett berg de kallar Knipa. När han hade gått en stund, satte han sej och vila och la säcken i jämte sej. Då fick han höra, hur det ropte mellan bergen - från det ena berget till det andra. "Bror, låt mej låna din kittel, medan jag kokar den skrotten som sitter utpå stenen." Han misstänkte, att det var han och kila ner åt en vattenpöl och tvätta sej. Och sen sprang han hem. Den andra dagen gick han och skulle hämta sin mjölpåse och då var den sönderhackad. Ute vid Lindome kyrka i Klockaregården skulle det förekom- ma, att de lånte av varandra - klockaregårdsborna lånte av trol- len och trollen av klockaregårdsborna. - Förr brygga de alltid drick själva. Så var dei i Klockaregårn de hade brygget. Om de då hade lagt något kors av halm i bryggekaret, skulle inte trollen ha makt att stjäla dricka. Nå, på kvällen kom där en trollkäring in och skulle stulet drick. Men när hon då förstod, att där var lagt ett kors, blev hon så förskräckt / så hon kasta både oket och spännerna. Och det skulle vara kopparspänner. Och de fick de behålla i Klockaregårn.
Troll
Det bodde troll här långt ute i bergen, i Flöget. De kom visst fram till ställena ibland och ville låna när de skulle baka. De som var goda vänner med dem, hade aldrig ont av dem. När det var något fruntimmer som hade fått barn, kunde trollen kom- ma och byta bort det. Det var en här uppe i byn, som hade fått ett barn. Och där hade trollen varit och bytt barn. Den ungen de hade tagit, skrek så uppe i bergen. - Jag vet inte hur länge de hade haft den där trollungen, men så skulle de ha gjort kängor till den och när den som skulle å och köpa dessa här kängorna kom mittför berget, ropte det därifrån: "Gör skorna stora för sådana fötter har Tora" - Men de fick tillbaka sin unge sen. Mora stod och baka en gång. Då tog hon ända som hon ville kasta in ungen i ungnen - de hade väl förstått, att det var en bortbyting, de hade fått. Men då kom trollkäringen. "Har jag varit så syndaktig vid ditt, du?" sa hon till mora. Och så tog hon sitt och lämna det andra i stället.
Tomtar
En tomte hade de i Möbacka i Sätila. Det hette Petter Halls, stället. Min mamma såg den och flera till. Det var som en liten pojk, men han hade inte mer än ett öga i pannan. - Min bror och en pojk till, de ville så gärna kata´n för han var liten, med det var omöjligt de kunde få tag i honom. En gång gick han in i en risstack, och de plocka kvist för kvist och han gick inte därifrån som de kunde se, men där fannsa ingen. De såg honom varenda dag nästan. Men så fort Petter Hall var död blev tomten borta. Det var på ett ställe i Hajom, Långelid hette´t, där hade de också en tomte. Sonen där var borta - han var rest till Amerika. Det var så fattigt för dem, när han gav sej å. Men så kom han igen en kväll - mora talte om det för mamma själv. Mora var en- samen, när han kom; och hon kände inte igen honom, så när han frågte, om han fick låna hus, nekte hon en. "Jaså, mor nekar sin egen son att få låna hus", sa han och tog sin väska och skulle gå. Hon blev så / "antererater" (upprörd) så hon svimma. Om kvällen som far´n var hemkommen, frågte sonen om alla är inne nu. "Ja", sa far´n. "Nej", sa pojken, "det är de inte. Kalla in den I har ute!" Det ville inte gubben. Men han blev tvungen. Det var tomten han mente. När han kom in, frågte sonen honom, vad han skulle där och vad han gjorde. Och sen läste han bort en, och sa, att han ska ta det han har skaffat dit därifrån och aldrig visa sej mer. Och det blev så med. Men där var kreatur som dog och lagår´n blev ruinerad. Så det var mycket han dragit dit och skött om. - Mora var så hemskt ledsen för han hade haft honom där. Hon sa, att farn skulle ta av nattvardsbrödet och ge tomten. Det skulle vara "änna som" lite betalning. Det var väl något av det som ont är, det slog väl inte fel.
Tomtar
Tomtar sa de här var framme i byn till Gummens. De sa, han bar halm till dem. - De sa, det var en som hade sett dem - de var två stycken. Den ene var och hade hämtat halm på ett ställe och skulle gå till Gummens, och så kom den andre emot honom här borta i gatan. Där rök de ihop och slåss så halmen flög precis som en snöyra. De drog väl till varsitt ställe. Tomtarna skulle ha gröt julafton och så skulle de ha smör i gröten. Det skulle ligga en smörklick ovanpå mitt i fatet. Det var en borta i Långås, som hade en tomte. Så hade han inte fått något smör på grö- ten en julafton - jo, han hade fått men det låg i botten på fatet. Och han blev så arg, när han inte såg något smör, så han gick bort åt lagår´n och slog ihjäl en av deras bästa kor. Men så när han kom till botten på fatet, fick han syn på smöret. Då visste han inte vad han skulle göra för att gottgöra det. Men så ute i Skåreby (Tölö) var en ko, som var alldeles lika och på natten gick tomten dit och / tog den och släpa dit den döda istället. Och när "långåsa" släppte ut den kon på sommarn sprang den alltid och "röta" (råmade) och ville söderut. Hon ville väl hem.
Tomtar
Tomtegubbar var här nere i Rentorp och i Hälgered i Kålltorp. De drog väl till huset, kan jag tro. De som hade en tomte i ladugårn måntro, de led ingen brist. Julafton skulle den ha gröt förståss. Men, så fick de lägga bra med socker på. Så en gång hade de inte lagt på något socker. De sa till tomtegubben, att det ligger på botten. Men där låg inget heller. Och dagen efter börja han dra därifrån, när han inte fick det som han ville. Här borta i Rentorp - tror jag det var - var någon som skulle titta, hur de hade det i lagår´n. Då lea "bäset" sej. "Hass, hass kattera ä galna", sa bonden. Han ville inte låtsa att han hade någon tomtegubbe. Då gömde tomten sej.
Tomtar
I Börsåsa berg var tomtar också. En gång var tomten nere på skolgårn och lekte med skolbarnen. Så börja åskan gå. "Nu får jag gå, nu kommer Tor", sa tomten och han sprang. När han kom åt berget slog åskan ner där och sen såg de honom inte. Det var en liten med röd luva. De hade tomtar i lagårdarna förr på en del ställen. Men de fick hålla så rent, annars ville inte tomten vara där. Och stod de utanför bislaget och kasta vatten, så fick de sej en örfil av tomten. När de hade mjölkat, slog de mjölk på en tallrik - men den skulle vara diskad väl. Och på morgonen efter var det borta - De påstod på många ställen, där de var rika, att de hade tomtar som drog till dem. Men var de stygga vid dem, så drog de därifrån. Men vad var det? Inte annat än det dåliga.
Häxor och trollkarlar
Gamla käringar som kunde lite av varje, de kunde stämma blod och göra så att korna mjölka blod och skicka ut mjölkharar och sätta sej och mjölka genom strumpeband och lite av varje. Det var en gammal käring som hette Flinka-Nora här nere i Lindome. Hon skulle kunna sådant där. De sa hon kom in på ett ställe och ville ha mjölk - hon gick alltid omkring och tiggde. Så hade väl mora sagt, att de ingen mjölk hade. Hon blev arg. "Det har I, fast I inte säjer det. Men det ska I allt få gott av" sa hon. Och när de kom ut och skulle mjölka korna gången efter, mjölka de blod allihop. Det trodde hon hade gjort. Och det såg väl konstigt ut. Jag minns gott den där käringen - De sa att hemma hos sej hade hon stuckit en kniv i väggen och så hade hon hängt upp ett strumpe- band, och där skulle droppa mjölk ur det. Där stod en bunke under som mjölken droppa´ i.
Häxor och trollkarlar
Där uppe i Björketorp är en bondgård alldeles invid kyrkan. Där var bröllop och där kom två finnar dit, en gubbe och en käring. De bad att få låna hus. Nej, det kunde de inte få. "Ja," tyckte finnen, "jag ska la hitta på något I får och roa Er med då." De gick, och rätt vad det var kom fullt med vargar fram och la´ labbarna på fönstren och titta in. Men, så försvann då de, de kallte väl tillbaka dem. Men rätt som det var när de höll på och dansa blev stugan full med skator. De kunde bli riktigt som lite lyfta om de kom in i en vir- velvind. Och höll de på och tala, kunde de bli sneda på munnen. Påskkäringarna skulle ha en kvast som de skulle rida på, och så skulle de ha en kaffekittel i den ena handen och ett smörje- horn i den andra. De for upp genom skorstenen när de for å. Det var många som såg, när de for å till Blåkulla.
Häxor och trollkarlar
Det var nere i Greggered. Där kom ett par finnar och bad att de skulle få fläsk. Det hade de inte, så att de kunde ge dem. "Ja, om I inte har, ska I la få snart", sa de. Och därmed gick de. En stund efter kom de ner i svinhuset. Då låg grisen och höll på att dö. Gubben sprang och gensköt de där finnarna. Han slog till den ene, så blo´n stod av honom. Sen hade finnen inte någon makt mer. Och då blev grisen bra med.
Folklig läkekonst
Engelska sjukan kallte de skäven. En del trodde de var smittade av folk. Om det var en led människa, som fick se ett litet barn och sa, att det var vackert eller duktigt eller så skulle den kunna sätta på det sjukdomen. Då fick de till den och få kläder och vira på´t. Det var ett fruntimmer här i granngårn som hade ett litet barn. Det fick skäven. Hon misstänkte en - hon hade talt vid henne när hon låg vid en bäck och sköljde kläder. Och hon gick dit och fick kläder av henne. Det var en gumma här framme i byn, som hade fött sitt första barn. Han var så vacker pojken. Men rätt som det var börja det "sårna" på huvet på och i pannan. De försökte allting. Barnet led så. Och ingenting hjalp. De som då var gamla hade hört mångahanda - att de skulle an- vända det till botemedel som skadan var kommen av. Nu var det så, att de slakta så många får förr, och då hängde de skinnen på vinden på stakar. Mamma tänkte att mora kanske kunde ha gått emot något skinn - det kanske kunde ha hänt så i mammas barndom, som hon mindes / Så fick mamma se att de hade slaktat får på gården bredvid. Då gick hon till det stället, där de hade det sjuka barnet. "Nu ska du gå till Hägna och be att få ett fårskinn, Johannes", sa hon till far´n. "De slakta där" - "Det har la aldrig hänt att du har gått emot ett fårskinn på vinden, Tilda?" sa han till mora. "Jo," sa mora. "Det har jag verkligen gjort. De hängde så lågt, så de slog till mej i pannan." - "Gå då, Johannes!" - Ja, han gick och fick ett skinn med. Så tvätta de å blodet, som var på huvet i ett fat och tvätta pojken i det blodiga vattnet. "Nu ska vi klä å pojken och vira honom i skinnet och låta honom sova i det", sa ###. Och det gjorde de. Och de hade försökt många slag, men verkligen var det det rätta fär mora kunde minnas hon hade gått emot skinnet. Och bäst det var börja såren torka och falla å. När de fick piggar, skulle de ta var ur piggen och vira i en trase och lägga bort den någonstans. De skulle borra ett hål i ett träd och stoppa in den där trasen och sätta en pinne i hålet. Den som då hitta den skulle få sjukdomen, så det var hemskt. - Mina bröder hade köpt ale och såga sönder. Och de träffa på en sådan där trase. Så det var verkligen sant att det var någon som hade prövat på det. När de fick andra små vi kallte vårtor, skulle de räkna dem och / ta en tråd och knyta så många knutar på tråden som de hade vårtor. Den tråden skulle de lägga under en sten, när det ringde till kvälls. När den tråden var rutten, var vårtorna borta. För kikhosta tog de mjölk av en märr och de skulle dricka. Madleja - då ville ingen mat ha. Det vet jag inte mer än en gammal gumma som talte om hon blivit botad för. Det är en sorts växt vi kallar surkål. Det var en gubbe som tog de fröna och knubba sönder mellan ett par stenar och kokte matlustkakor av, som hon skulle äta. Hon var långt nere från Stamnared, den gumman. Halshugg, det var när man stötte sej på en stubbe eller skar sej i åkerstubb under en tå. Det blev sår under tårna, det blev så ont. Min mor tog otvättat ullgarn och vira i "skaret". Det var det bästa botemedlet vi fick. Det skulle vara den där märgen som är i ull, som skulle läka.
Svartkonst
Prästerna skall ha svartkonstböcker, sa de. Så var det en präst som hade en dräng - det talte om det förr. Prästen hade rest bort, och då hade drängen fått tag i den här boken och läst i. Och rätt som det var kom det fram fullt med smådjävlar. "Vad ska vi göra? Vad ska vi göra?", sa de. "Nappa håren av vår vite häst" sa drängen - han visste inte hur han skulle bli kvitt dem. Ja, de iväg; och de kom tillbaka och hade varsitt hår. De var så många så de hade inte mer än varsitt och hästen var alldeles bar. Men så börja de på och ropa igen. "Vad ska vi göra? Vad ska vi göra?" Drängen var rent ifrån sej. Men så var där en stor sjö i närheten, som var alldeles bottenlös. Och han bad dem att de skulle gå och lägga en bro över den där sjön. Och det börja att braka och dåna, så där borta i sjön. Men det var ljug, de var inte god till att få lagt någon bro där, så då blev han av med dem.