Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vittror
På gränsen mellan Rammsjö och Ljusdal ligger en gammal fäbodvall som heter Skån. På den vallen skall följande händel- se ha inträffat. Så berättade min mor. En "bopiga" var ensam på vallen. Då hon kommer att titta ut får hon se ett följe med "vittror". De kom in i stugan och klädde henne till brud. En av vittrorna ville gifta sig med henne. Hon kunde inte komma undan utan var tvungen att iklä- da sig all brudstass. Innan de fått makt med henne, lyckades hon hinna knyta ett band om hundens hals, varefter hon visa- / de hem honom. Det dröjde inte länge, förr än hunden var hem- ma. Husbonden anade oråd, sadlade sin häst och red skynd- samt till vallen. Där var bröllopet i full gång. "Bopigan" var klädd i krona och slöja. Allt glänste av silver och guld. Det säges att bonden kastade stål över bruden i det- samma som han ryckte av henne slöjan. Vittrorna försvunno med all övrig brudstass. Det säges att bonden skänkte slöjan till Ljusdals kyrka och att man lät förärdiga en altarduk av den.
Djävulen. Aarne 1030
En bonde och Skam hade förbundit sig med varandra, och de skulle ha jordbruk ihop. Första året sådde de korn, och då hade de kommit överens om att bonden skulle få det som växte över jord och Skam det som var därunder. Nästa år ville Skam inte bli lurad, utan han skulle ha det som kom ovan jorden. Men då sade bonden potäter så Skam fick bara potäteriset. - Han kalltes Svartepelle, Hin Håle, Sankte Per, Porker och kunde visa sig i alla olika skepnader. Innan barnet undfått dopet, måste de noga vakta det, så inget ont kom vid det.
Vattenväsen
Näcken kunde lära dem spela, men det var farligt, för sen kom han och hämte dem. - 1) Näcken kunde gå upp på land och bli som en häst. Det fick plats hur många som helst på näcka- hästen, för han blev så lång. Då de satt sig upp på honom, kasta han av allihop. - 2) På ett ställe hade de två hästar ute i skogen. De hämte dem hem, men en stund efter kom en häst te, som var precis likadan som den ene, för den som de första gången hämtat hem, var näckahästen. De hade näcka- hästen att arbeta hela våren, för han gick, så länge de hade grimman på. Då de gjort våren, tog de av grimman, och då blev han borta. - I en liten sjö vid Höråsen fanns en sjöjung- fru. Hon viste sig ibland, då hon tvätta sig.
Vattenväsen
Näcken kunde lära dem spela. Det var en speleman, som lärt av näcken. Han spela en gång på en bal, och de dansa, så de kunde inte låta bli att dansa, och han spela i ett. Då var det en, som sprang fram och skar av strängarna på fiolen. Annars hade de dansat, tills de dött. Näcken var ibland som en häst. På ett ställe hade de tagit näckahästen och gjorde hela våren med honom, men de fick inte ta betslet ur mun på honom. Han åt inget på hela tiden men drog bra. Då de gjort ifrå sig våren, tog de betslet ur mun, och han sprang i sjön. Sjöjunfrura visa sig i vannet. De var så fina och vackra, så de kunde locka folk te sig. Strömgubben vet jag bara de talte om. Det var en här i närheten, som hörde det ropa i sjön. En liten tid efter drunkna han.
Skogsväsen
De sa, att skogsrået såg ut som ett vackert fruntimmer framtill, men hon var som ett ihåligt baketråg där bak. Hon kunde förvilla folk. Om de vände det vrånga ut på tröjan, hitte de rätt.
Skogsväsen
Skogsrået lockar en att gå vilse. Vid Öströd ligger Jungfrukullen. På natten kom där ut några dägor, de var så fina och granna med utslaget hår och gullkedjor om halsen. De tog efter karlar. En skall vända tröjan om, om en gått vilse. En gammal käring, som sålde frö och vispar, gick här på sjön en vinterkväll och vasa, tills hon vrängde tröjan och kom rätt.
Bergväsen.
Alfreds farfar var gåen in i berget, och han kom inte dän där. De måste ha prästen att läsa Guds ord, så han blev fri från bergfolket därinne, för de förtrollte honom rent, så han kunde inte hitta ur deras salar. - I Höråsen bodde Höråsajungfrun, och hon viste sig ibland.
Bergväsen. Den dumme jätten. Aarne nr. 1060
En påg, som valla kreatur, var kommen upp på berget, där bergagubben bodde. Han blev oroader och kom ut och tog en sten och krama sönder och sa, att han skulle göra likadant med pågen. Men pågen hade en bit ost och krama den, så vattnet kom ut, för hans mor hade just nyst, och så sa han, att han skulle kläm- ma bergagubben, så vattnet kom ur honom. Då blev berga- gubben rätt, och han gav pågen så möt dyrbarheter han orka bära.
Jättar.
Jättar var ena starka folk. En jätte slängde en stor sten till Fastarp. De brukte eller ta ett hoseband och kasta stenen lång väg emot den vita bjällkon, som de kallte kyrkan. - En jättedäga fick se en, som gick och körde med oxar. Hon tog både oxarna och karlen och bar hem dem och visa sin far. "Se, far, hurna underliga kryp jag har hittat." Men jätte- gubben sa: "De krypen får du inte röra. Bär dem tillbaka igen, där du har tagit dem, för det folket vill vi stå väl med." - Jättarna var för- skräckeligt rädda, då solen skinte, för då dog de, och de var rädda för Tor, då åskan gick. De tålte inte "koa med bjällan, som går där nere."
Troll.
Trollen bodde i bergklyftorna i Höråsen. På Holma ö fanns det också troll. Ett troll het Skotte. Han simmar på en stor, lång sten över Byasjön. Den stenen står nu i Öströö utmark. - Jag har hört tal om att de tog ett korn från trollen, och trollen kom efter dem, men de kom undan. - Trollen lånte ut sina stora kopparkärl, och sen skulle folket lämna nåt i kärlen, då de satte dem tillbaka. Men en gång bar de sig illa åt, drängen tömde ut gröten, som bonden lagt i kärlet, och gjorde sitt behov i det. Sen fick de aldrig låna mer av trollen.
Tomtar.
Tomtar är små snälla varelser. De bor fördolda i husen. I Hällarp bodde de i köket under vasketunnan. En gång blev den otät. De gick till fröken i huset, för hon var den enda de viste sig för. De hade slaktat för henne till jul, så hon ställde om, att det blev torrt igen. - Tomten kom och var go vid somma bönder. Om de skötte honom väl och satte fram mat om kvällen, släpa han till dem allt han kunde.
Tomtar
På ett ställe hade de tomte. Då de mjölkat, satte de av mjölk på loftet te honom, och på morn låg där en peng. Han tog från andra och gav te gården. Han var osynlig om dan. Tomten kalltes också goenisse.
Bjäran
Förr var det ### gängse, att kora blev mjölkata ute. Det var en mjölkhare de gjorde av vävsolv och släppte ut, och den mjölka andras kor. Det skulle vara en silverkula att skjuta mjölkaharen, och då blev det bara solv igen. - Trollsmör är, då en kärnar och det inte vill bli smör utan bara fradga. Det kan vem som helst få, det är inget trolleri i det.