Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
Jag har hört gasten skratta i skogarna. Där någon hade blivit mördad blev det en gast.
Marknader.
Till Gunnarpa marknad for folk härifrån och köpte oxar och stutar av smålänningarna. Och "smålänningaliar." På Köinge marknad sålde Ås-borna lin, höru som han var, men klöftad. De körde dit med häst. Skene var gammal marknadsplats; dit for de om hösten. I Göteborg var de med vävne om Larsmässe- märne (=mark- nad). Där sålde de blaggarn och tveskeft och buster var. Förr var de marknad i Vege (Veddige).Där var många från Bollebygd och sålde träbråte: soffor, stolar, kar, baljor o.s.v. Träskor köptes av Sjön-Elias och Tolund-Elias i Torpa och Träsko-Johan Bernt i Torpa.
Odens jakt
Odens jakt murrar i luften. Det är en hop fåglar, som inte är synliga för människoögon. Jag tror det är mor- kullor, som går på sträck vår och höst.
Troll
En bonde gick och harvade på en åker intill Akla- bjär. Då kom en trollkäring ut ur berget och gav honom en kaka bröd. Men bonden tordes inte äta av det brödet, utan han gav hästen hela kakan. Hästen blev galen och sprang åt ån och dränkte sej. Min bror fick se trollkäringen i Aklabjär sitta och spin- na en gång, men hon försvann med detsamma in i berget.
Odens jakt.
Norajakta - det far i luften. Det gör som ett dön först en gång, se´n håller ´t upp lite och sen gör det ett dön till, högre. De gamle sa bara, att det var noajakta. (Känner ej till Odensjägaren o.d.)
Tomtar.
Tomtebesar bar från en bonde till en annaan. En karl mötte de två små tomtebesarna, som kom med var sin höbörda. "I har stor börda ? sa han. "Vi tappte en liten vask hör bor- te, den kan du ta´ ", sa de. Men det var så mycket, sa han måtte hem efter häst och vagn.
Bönder och tjänstefolk
Jag tjänte till Johans i Derome i fyra och ett halv år se´n jag gått och läst. Jag fick en värkenklänning om året, tolv alnar väv till sär- ker - Det blåj inte alltid så det tydde till tre särkar. Samma tvåskift upp och ner. De hade marbo-blekt gammalt tvåskifta- särke. Så hade jag ett par skor och ett skålpund ull - det blev ett par vebinner och ett par hela kåser. De två sisa åren fick jag så lite hör och klyfta´t. Där fick jag nästan inga pengar se´n flytte jag till Annersa Karls i Torpa och var där i två och ett halv år hos snällt folk. Jag fick sått två kappar hår, f.ö. samma persedlar som hos Johan. Men jag fick ett par kåseband också, och när jag flyttade, fick jag en kjortel. Där hade jag tio kronor om året i lön. När en tjänte, ficken "gå för bytte" till andra. Det var mest att klytta hör. Det var till att börja klockan 12, och hålla på, / tills tvåbaster var klyttade. Jag hade ingen frivecka, men jag fick gå till marknad varje år och då fick jag en krona i marknadspengar. Det var till Bartolomeusmarknaden i Varberg om hösten.
Klädedräkt.
Gamla gubbar och käringar hade silverspännen på fotaplagga (skodonen), det minns jag. Skinnbyxor till knäna - de var vita eller gula och knäpptes med silverspännen vid knäna. Karlarna hade stora hattar och gamla lönna (ludna), svarta hät- tor. Svarta långbyxor av vammal. Korttröja till höften av olika fäger, svart för det mesta, med långa ärmer och blanka knappar, knäppta på bröstet och om armleden - tre knappar vid armleden. Om halsen ett klä av bomull - om vintern varmare - det knöts un- der hakan. Päls utnyttjade alla, både män och kvinnor. De förste räckte bara till höften, se´n tog de till och gjorde dem längre. På bröllop hade karlarna skörtarockar, svarta, som räckte neran- för knäna. / Kvinnfolken hade tröjor, som räckte till höften - somma var utskurna, så ringata så, en del att knäppa i ryggen och sätta ett spänne där. Tyget var mörkare eller lysare. De var av värkentyg: ull te värft, som tiest hade de svarta kjolar av värken. När de gingo te altars, var de bararmata om sommarn och hade vackra, rosiga silkesklä på huvet. Min mor hade ett vackert, inte, broderat. Det var så gam- melt, så gammelt. (Av föreståndarinnan på ålderdomshemmet lå- nat, utställt i Skåne men ej sedermera till Johanna återlämnat.) De färgade inte hemma. I Vege var ett färgeri och i Varberg ett. Hård, roseter hätta hade jag länge. Den var av sölke. Den fick frua också med sej och jag fick inte igen den heller. Krist himmelfärdsdag var förste barärmedan. Då tog både gubbar och käringar av sej tröjorna.
Mosstälet.
Jag har varit med och klappat i mösen mycket. Vi började klockan 6 på morron och slutade klockan 8 på kvällen, och för det fick vi för 12 redan 16 shilling om dan och maten. När vi hadom åt middan, fick vi en halv timmes vila. Jag hade inte läst mej fram, när jag började i mösen. Tre karlar stod i graven och hävde upp mösaskiden, två karlar hade var sin skydebår och körde skiden till klappesera. Två klappeser klap- pade skiden från varje bår, så vi var fyra klappeser. Vi hade sytt oss puter och hade under knäna, fick ligga på knä och klappa, ta´t med näven och tulla och slåt´t i backen. När det blev torkat, fick en sätta torven i rader och sen sätta upp den i höga kur - foden skulle en lägga trind och sen tills en kom upp i toppen. Den torven använde de till att elda med hele vintern, för här fanns ingen skog då.
Julafton.
Julgran hade vi hemma i vår barndom, fast vi var så fattiga, så vi ägde inte en planta på jola. En stor gran, som stod mitt på golvet med halm omkring - det var några ljus i granen och lite granna papper. Den fick brin- na medan vi åt kvällsmaten . vi var rädda om ljusen; de skulle räcka till nyårsafta också. Där jag tjänte, skulle vi säga när vi mjölkat och stod upp från den sista kon: "Gud välsigna koa å mjölka !" och så klappade vi henne. Man fick ta upp det man tappade under bordet om jul, men man fick inte ta ljuset och lysa under bordet.
Julafton.
Min far var båtsman. Julekost gick han och bar upp ett par dar före jul. Han skulle ha en duktig kaka, sul, och ett ljus på vart ställe. Rotabönderna hävde i honom brännvin, så han orkade inte till hem med påsen. Ibland var jag med honom och hjälpte till. Julahalm fick pappa av rotabönderna, en styba på vart ställe. Hon var stor som två neker, uppgjorder, ren och i ordning. Far bar in några styber och satte dem i en hög på golvet. Så sprunge vi rundan omkring dem. De finge stå tills vi ätit om kvällen, då bredde han halmen. Vid nyår bråjde han nyer halm som låg till Kyndelsmäss. Julgran hade vi hemma, när jag var barn.
Lyktgubbar
Det var på ett ställe en skräddare, som hade plockat ihop gamla söm och spiker och satt sej till att lysa över det med en lanterna. Då kom lyktgubben och sa: "Det är la inget å ljusa över!" Så sa han åt skräddaren, att han kunde följa med honom och se, vad han hade. De kom till ett ihå- ligt träd och lyktgubben visade honom en stor hög med pengar, som låg i trädet. Skräddaren tog noga märke på trädet, och när det blev dager, gick han dit och högg ner trädet och tog pengarna.
Svartkonst
Pappa hade en farbror, som for på sjön i 35 år. Han talte om att en gång kom de till Göteborg en julafton. Folket fick gå iland alla så när som två, som skulle vakta. det blev farbror och en finne. Om kvällen, när de ätit, sa farbror: "Vill du, så tar jag förste vakten". men finnen sa, att han kunde gå och lägga sej, och de gick och la sej bägge. På kvällen tyckte farbror att han hörde det gick folk på däck. "Ligg mans still du, jag vaktar!" sa finnen. Och på mor- ron, när de kom upp på däck, stod där två karlar och höll i ett tåg; de hade stått så hela natten.